Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
eldslåga. Eld utgår ur hans näsa, hans tunga är eld.
Han kommer med åska och blixt. Han hemsöker med krig
och svärd, med sjukdom och brist, med gräshoppor och
vilda djur – fritt användas motiv ur folktro och
gammal myt. Senare samarbetas de fastare till
ett helt i apokalyptiken. (Se Apokalyptik,
Daniel och Daniels bok.) Men grundtanken om
världsloppets afslutning i en sedlig och religiös
gudomlig akt hör till den profetiska religionen, icke
till inhemsk folktro eller utländsk naturmyt. Äfven
till utmålning af den sälla framtiden användas
naturföreställningar, kanske till dels hämtade
från gamla paradistankar. Med naturen skall
ett nytt förbund ingås (Hosea 2: 20 ff., Hes. 34:
25). Märkligast är Es. 11: 6 ff., hvars väntade
djurfrid troligen genom de i Österlandet förnyade
sibyllinska böckerna kommit in i Vergilius’ 4:e eklog.
Naturen förvandlas, öknen grönskar, marken jämnas,
strömmar flöda från Jerusalem (Sak. 14: 8 ff.).
Men kärnan i nyskapelsen är Herrens nya andliga
förbund med sitt folk (Jer. 31:31). Troligen
tillhör väntan på en mäktig härskare, som skall
återupprätta forna tiders storhet, folktron före
skriftprofeterna. De ha fyllt den med etiskt stoff.
Så länge Davidsätten härskade, lärdes dess herraväldes
eviga bestånd. Efter dess fall väntades en kommande
ättling af Davids hus. I århundradena f. Kr.,
men icke någonstädes i G. T., kallas han Messias,
Herrens "smorde", beteckning för konungen. I den
judiska apokalyptiken spelar han en viktig roll
i slutdramat, men är ej en nödvändig beståndsdel.
Vissa apokalypser sakna honom. Först kristendomen
tycks ha gjort Messias till uppståndelsens redskap
och världsdomare. Uppståndelsetron är med säkerhet
betygad först i 2:a årh. f. Kr. i Danielsboken.
Kanske är Es. 26: 19 dock äldre. Skulle de
fromme, hvilkas lif var lidande, och martyrerna,
som bortrycktes i förtid af våldet, icke få andel i
den väntade förlossningen? Världsloppets mening var
för tron förklarad genom slutmålet. Men hvad hade
de afsomnade fromme för godt däraf? Problemet om
Guds rättfärdighet och om förhållandet mellan fromhet
och lycka tillspetsades alltmer. En lösning
låg i uppståndelsetron. Detta sitt ursprung
visar denna tro äfven däri, att den ej innebär
allas uppståndelse utan vidare, utan "Jahves dödes"
(Es. 26: 19 och Salomos psalmer) eller därjämte sådana
ogudaktiges, som ej i lifvet blifvit straffade (så
i Dan. 12 och Henoks bok 22). En allmän uppståndelse
tillfogas till de frommes – så i Uppenbarelseboken –
eller läres ensam, såsom i 4:e Esra och annorstädes,
men har aldrig vunnit burskap i judendomen.
Uppståndelsen är enligt fariséerna – Josefos –
och i talmud gemenligen Israels förmånsrätt, aldrig
gäller den alla döda. 1 Kor. 15 talar endast om de
frommes uppståndelse. I den judiska apokalyptiken
förvandlades profeternas predikan om Jahves historiska
hemsökelse och frälsning till en världsdom. Stundom
kvarstår ett längre eller kortare Messiasrike eller
ett "tusenårsrike", innan världsloppet ändas.
Om de ondes öde efter slutdomen se Apokatastasis.
Judendomens eskatologi har öfvertagits och utbildats
af kristendomen och sedan, i sin tur, af islam. Det
var tidender om Guds dom, som tyckas ha gjort Muhammed
till profet.
Urkristendomen lefde i väntan på slutkatastrofen och
Herrens snara återkomst (Matt. 16: 28; 1 Tess.
4: 15). Redan för Paulus sköts väntan på Herren i
skyn senare något undan i framtiden af tanken på
den egna döden och himmelsk salighet (2 Kor. 4 och
5). Men den eskatologiska stämningen med väntan af
världens snara slut har behärskat flera af kyrkans
största personligheter, äfven Luther. Den judiska
apokalyptiken fortsattes i kristendomen (se Mark. 13
och Uppenbarelseboken). Den kristna apokalyptiken
har växt ut till en ännu otillräckligt undersökt
folklitteratur och utöfvat utomordentligt inflytande
– med eller utan uträkning af dag och stund för den
yttersta domen. Ett särdeles omtyckt tema var den
från skriften och dogmatiken hämtade föreställningen
om Antikrist (se d. o.) såsom personifikationen af
ondskans höjdpunkt och sista utbrott före Kristi
återkomst. Särskildt må ur eskatologiens historia
nämnas Joakims af Floris Evangelium æternum (eviga
evangelium). Joakim var en italiensk cisterciensmunk,
som vid 1100-talets slut drog sig undan abbotskapet
ut i ödemarken och grundade en egen munkstiftelse
med flera kloster (Ordo florensis), som först
1505 återförenades med cisterciensorden. Han
indelade historien i tre perioder, faderns, sonens
och andens. Den sista skulle i sin fulländning
inträda 1260. "Evangelium æternum" var för honom en
förkunnelse, men ingen särskild bok. Men under denna
titel utgåfvo franciskanska spiritualer 1254 hans
i tre arbeten nedlagda apokalyptiska funderingar,
som djupt påverkat medeltiden, ännu sedan året
1260 blef en missräkning. I de svärmiska rörelserna
under reformationstiden och i bondekriget spelade
apokalyptiken en viktig roll.
 |
| Fig. 1. Antikrist (med en lurande djäfvul bakom) uppstår ur griften för att öfvertyga sina anhängare. (Ur en handskrift i Gotha från midten af 1400-talet). |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
