Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 885-886 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eskatologi l. Eschatologi

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

fromme enligt apokalyptiken (Henoksboken, Baruks bok,
Fjärde Esra m. fl.) skola äta köttet af Leviatan
och Behemot, som Jahve låter slakta åt dem. Nya
testamentet upptager den messianska måltiden (Luk. 22:
16, 29-30). Den anslöt sig till den judiska familjens
glädjefest, påskmåltiden, och utgjorde väl i Jesu mun
äfven en erinring om de oförgätliga måltiderna i den
förtroliga lärjungekretsen. Messias-måltiden tillhörde
jordelifvet, efter den messianska förnyelsen. När i
den gamla kyrkan däraf blef en de
saliges himmelska måltid, har den antika festmåltiden
på de saliges fält medverkat. I katakomberna ha
måltidsscenerna en förnämlig plats. Den målning (se
fig. 5), i hvilken Sabaziosprästen Vincentius låter
förhärliga sin bortgångna maka, Vibia, är sannolikt
af hedniskt ursprung. Man ser nederst till vänster,
hur hon införes af "den gode ängeln", och på taflans
öfriga del, hur hon sitter stödd mot det brukliga,
halfcirkelformiga bolstret midt i en krets af
inalles sex deltagare i måltiden i stället för de
vanliga sju. Tydligt anges, att de salige hvila på
en grönskande äng. De två gestalterna i förgrunden,
bredvid den uppassande, tyckas plocka bär eller
ha något dylikt för sig. De kristna bilderna af de
saliges måltid förete stora likheter. Till dem hör
sannolikt en målning i Kallistus’ katakomb, där man
ser sju saliga stödda mot måltidsbolstret, som för
sin likhet med den dåvarande formen af bokstafven
S kallades sigma. Två kärl framför dem innehålla
två bröd och fem fiskar, minne från den underbara
bespisningen. Främst står en rad fulla korgar.

Fig. 5. Vibia införes på de saliges fält och deltager i de saliges måltid. (Efter en katakombmålning.)

Vedergällningslärornas värde mätes efter den sedliga
måttstock, som i åtskiljandet göres gällande
och som vida växlar med olika tider, religioner
och fromhetskretsar. Vedergällningstanken såsom
religiöst motiv genombrytes af en djupare sedlighet,
en högre gudstanke och ett innerligare själfbedömande
(Matt. 20: 15; 25: 37).

Moralismen däremot kräfver, i rättfärdighetens namn,
allt flera grader, afpassade efter förtjänstens
eller syndens storhet. Utom paradisets och helvetets
afdelningar tankes en mellanort, i parsismen
hamistakan, för dem, hos hvilka skillnaden mellan
goda och onda gärningar ej är nog stor för att
fälla utslag åt någotdera hållet. Katolicismens
skärseld har en annan mening. I parsismen motsvaras
den af helvetet. Straffen efter döden äro enligt
Clemens och Origenes en rening, tillhörande Guds
uppfostringsverk. De ansluta sig till Platons lära
om rening i underjordiska strafforter. Helvetet blir
för Origenes en reningsort (purgatorium). Senare
genom Augustinus och skolastikerna skiljes
reningselden från straffelden och sättes före
domen. I denna gestalt fastslogs läran om skärselden
af tridentinska mötet (1545-63). Det viktigaste af de
bibelställen man åberopar är 1 Kor. 3: 15. Tillståndet
i skärselden kan ändras genom de efterlefvandes böner
och åtgärder. Böner för de döde omtalas redan i den
grekiska orfismen.

En antydan till mellanort fanns t. o. m. i judendomen
i Schammais skola, som lärde, att i domen de
rättfärdige gå direkte till lifvet, de ogudaktige
till de eviga straffen, men de, som stå midt emellan,
sändas till gehenna för att bli renade. Enligt
Akiba och andra i talmud äro straffen i gehenna en
rening och pröfning för de orättfärdige i Israel.

Uppståndelsetanken innebar, att mellantiden mellan
döden och uppståndelsen fattades såsom en tillvaro i
grafven eller grafriket, som stundom i apokalyptiken
kallas "förvaringsrum", såsom ett skugglif eller en
dödssömn. Muhammed hade lärt en sådan af arabiska
kristna. Jämsides, alltifrån den hellenistiska
judendomen och evangeliet, fördes själarna direkte
till medveten salighet eller pina. Luther vacklade
en tid mellan dödssömn och vaka. Calvin bevisade,
att själarna ej sofva, utan vaka, hvilket blef den
protestantiska ortodoxiens lära.

En mycket viktig roll spelade i den gamla kyrkan
Jesu nedstigande till dödsriket (Fil. 2: 10, Ef. 4:
8-9, 1 Petr. 4: 6, jfr Matt. 27: 52). Alexandrinarna
Clemens och Origenes och andra sågo i hans predikan
för de döde en utfyllnad af hans mission och en
möjlighet till bättring efter döden. Ännu efter
medeltiden framställdes Jesu inbrott i dödsfurstens
land med förkärlek af kyrklig och folklig dramatik
i öfverensstämmelse med framställningen i det
apokryfiska Nikodemus-evangeliet, troligen härrörande
från 3:e årh. och Alexandria. Men Hieronymus och
Augustinus och kyrkan efter dem begränsade Kristi
uppdrag i underjorden till att gälla de i ett
särskildt rum af dödsriket, Abrahams sköte eller,
enligt senare beteckning, "fädernas ort" (limbus
patrum), förvarade fromme i Israel, som af Kristus
hämtades till paradiset. Augustinus, Luther och
Melanchthon sällade till dessa äfven den klassiska
forntidens ädle män.

Fig. 6. En salig hälsas välkommen i paradiset. (Fornkristen katakombmålning.)

Vedergällningsorterna förandligas (se fig. 6 och 7),
mer dock paradiset än helvetet, som längre
bibehåller en groft sinnlig prägel, för att verka så
afskräckande som möjligt (jfr fig. 8). Katolicismens
störste dogmatiker, Tomas från Aquino, förklarar
maskarna och gråten i helvetet för symboliska, men

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>