Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Esra bok - Esras apokalyps - Esrom kanal - Esrom kloster - Esrom sö - Ess - Es-sachra - Essai - Essarts, Charlotte des - Essauf - Essay, Essä - Ess-bouquet - Ess dur - Esse - Esse - Esséer l. Essener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Septuaginta (Cod. Alexandrinus och Vaticanus) Första E.,
men kallas i Vulgata Tredje E., hvilket namn sedan
blifvit det vanliga. Den omtalas redan af Josefos
och synes vara oafslutad eller möjligen ofullständigt
bevarad. Kommentarer: Fritzsche (1854), Bissel (1880),
Zöckler (1891), Guthe i Kautzschs verk "Apokryphen
und pseudepigraphen" (1900). - Fjärde Esra bok,
också kallad Esras apokalyps, är en pseudepigrafisk
skrift af apokalyptiskt innehåll, numera känd
endast i talrika öfversättningar, af hvilka de
förnämsta äro: den latinska, den syriska och den
etiopiska. De gå tillbaka till ett grekiskt original
och detta i sin tur åter sannolikt till en semitisk
urskrift. De två första kapitlen och de två sista
(kap. 15 o. 16) äro senare tillsatser af en kristen
förf. och kallas därför af Fritzsche "Femte Esra". Den
återstående delen är en judisk apokalyps, uppdelad
i 7 visioner, med syfte att trösta de fromme med
anledning af den katastrof, som med Jerusalems fall
(70 e. Kr.) öfvergått judarna. "Fjärde E." hör till
de ädlaste och djupaste af alla dylika skrifter; dess
förf. torde ha lefvat något årtionde efter Jerusalems
fall för romarna. Kristliga efterapare har boken fått
i Apocalypsis Esdræ (på grek. utg. af Tischendorf
i "Apocalypses apocryphæ", 1866) samt i den
likaledes på grekiska affattade Apocalypsis Sedrach
(utg. af James i Robinsons "Text and studies",
II, 3). Kommentarer till "Fjärde E.": H. Gunkel
hos Kautzsch, "Apokryphen und pseudepigraphen"
(1900), där vidare litteraturhänvisningar finnas.
E. S-e.
Esras apokalyps. Se Esra bok, sp. 921.
Esrom kanal. Se Esrom sö.
Esrom kloster, vid norra ändan af Esrom sö, grundlades
omkr. 1145 för benediktinmunkar, men förvandlades 1153
af ärkebiskop Eskil till ett cistercienskloster. Det
erhöll rika skänker af konungar och adelsmän,
vardt moderanstalt för flera andra kloster af samma
orden och var städse ett af Danmarks rikaste och
viktigaste kloster; dess abbot var ständigt medlem
af riksrådet. Drottning Helvig var under sina sista
år tjänande syster i klostret. Ett par viktiga
krönikor förskrifver sig från E., men äfven sagan om
"Broder Rus", djäfvulen, som förförde munkarna till
utsväfningar, hänföres dit. 1559 upphörde klostret,
och kyrkan nedrefs, för att stenarna skulle kunna
användas till Frederiksborg. Litt.: Kierulf, "Esrom
klosters og abbeders historie" <1838), J. B. Löffler,
"Esrom kloster" (1897) och "Codex Esromensis"
(klostrets brefbok), utg. af O. Nielsen 1880-81.
E. Ebg.
Esrom sö, insjö i nordöstra Själland, 15 km. v. om
Helsingör, 18 kvkm., en af Danmarks vackraste sjöar,
omgifven af Gribskov och Fredensborgs park. Den
har genom den 9 km. långa Esrom kanal aflopp till
Hornbækbukten. E. Ebg.
Ess (fr. mi bémol, eng. e flat), mus.,
den medelst ett ? en half ton sänkta
tonen e; förväxlas enharmoniskt med diss.
A. L.*
Es-sáchra, i förbindelsen: Kúbbet es-sáchra, namn
på den vackra moské, som höjer sig på den gamla
tempelplatsen i Jerusalem (se d. o.).
Essai [esa]. Se Essay.
Essarts [-sär], Charlotte des, grefvinna af
Romorantin, f. 1580, d. 1651 l. 1654, var Henrik
IV:s af Frankrike älskarinna och hade med honom två
döttrar, som båda blefvo abbedissor. Sedan hade
hon med Louis de Guise, kardinal af Lothringen, fem
barn och gifte sig 1640 med du Hallier, sedermera
marskalk de l’Hôpital. Hon var 1633 invecklad i Gaston
d’Orléans’ sammansvärjning mot Richelieu och blef då
af denne förvisad till sina gods.
Essaul [es-sa-ul], majorsgraden vid de donske
kosackerna.
Essay [esä;], Essä (af eng. essay, fr. essai,
"försök"), urspr. beteckning för en kort afhandling
öfver ett vetenskapligt ämne och med populärt
framställningssätt. Fransmannen Montaigne var
den förste, som (1580) utgaf skrifter med denna
titel, och med honom till förebild offentliggjorde
lord Bacon (1597) sina berömda "essays", hvilka
i den engelska litteraturen blefvo förelöparna
till en mängd uppsatser af samma slag. I 18:e
årh. utbildades essayformen af Cowley, Dryden,
Temple, Addison och Steele m. fl. Med essay förstår
man numera företrädesvis en sådan uppsats, hvilken
i ett lättfattligt språk och med anknytning till
en gifven händelse eller till en viktig litterär
företeelse behandlar någon fråga, som står på
dagordningen. Essayer af detta slag ha utgifvits af
Macaulay, Bulwer, Carlyle och Emerson m. fl. Numera
har denna genre, allteftersom tidskriftslitteraturen
tillväxt i inflytande, spridt sig till de flesta
europeiska litteraturer. Bland svenska essayister
märkas Atterbom, Rydberg, Forssell, Heidenstam och
Levertin. - Essayist [esäi7st] l.
Essäist, författare af essayer.
Ess-bouquet [-boka], af fr. essence de bouquet,
(jfr Bouquet och Essens), en fin parfym, framställd
af citron- eller rosen- och neroliolja, lösta
i spritextrakt af violrot, ofta med tillsats af
jasmin- och ambraessens m. m.
Ess dur (fr. mi bémol majeur, eng. e flat
major), mus., den durtonart, som har ess till
grundton och företecknas med tre ?, näml. för
h, e och a (parallelltonart: c moll).
A. L.*
Esse, lat., att vara, varande, tillvaro. - Vara i sitt
esse (troligen en skämtsam omtydning af fr. étre
à son aise), vara i ett tillstånd af välbefinnande
och trefnad, vara i sitt rätta element.
Esse (fi. Ähtävä), socken i Vasa län,
Finland, Pedersöre härad, Ny-Karleby domsaga,
är ett imperiellt pastorat af 3:e kl., Åbo
ärkestift, Jakobstads kontrakt. Landarealen
231 kvkm. Befolkningen, svensktalande, 2,662
pers. (1905). Genom socknen flyter Esse
å l. Ny-Karleby älf (fi. Ähtävänjoki), som
upprinner på finska landtryggen, genomgår de
stora sjöarna Alajärvi, Lappajärvi och Evijärvi
samt utfaller i Bottniska viken vid Ny-Karleby.
A. G. F.
Esséer l. Essener, en af de tre bekanta
partibildningarna bland judarna på Jesu tid (de
två öfriga voro fariséerna och sadducéerna). De
torde ha uppkommit i 2:a årh. f. Kr. Josefos
omtalar dem första gången på makkabéern Jonatans
tid, omkr. 150 f. Kr. Namnets betydelse är dunkel,
men den antagligaste förklaringen är den, som söker
dess ursprung i det arameiska chasen, fromme (obest.
form), hvaraf grek. essenoi, eller chasajja, de
fromme (best. form), hvaraf grek. essaioi. Esséerna,
som af Filon och Josefos uppskattas till 4,000
på deras tid, lefde helst på landet af fruktan
för städernas osedlighet; i närheten af En-Gedi
(se d. o.) har en stor koloni af dem haft sitt
tillhåll. Medan fariséerna och sadducéerna voro stora
religiös-politiska partier,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
