- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
927-928

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Essen, Fredrik Ulrik von - Essen, Hans Henrik von - Essen, Fredrik von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af en befarad statskupp. Han föreslog själf i
sekreta utskottet en rad af säkerhetsåtgärder
"till afböjande af de ohyggligaste händelser, som
kunde hota ett fritt folk", hvilka förslag alla
godkändes. Sedan väl statshvälfningen gått för sig,
fogade sig E. i hvad som skett och uppvaktade redan
följande dag konung Gustaf, erbjöd sig frivilligt
att aflägga ed och anhöll att få förrätta sitt
ämbete såsom kammarherre. Han synes äfven ha lojalt
uppmanat sina partikamrater att underkasta sig den
nya ordningen Någon politisk roll kom den förut
så mäktige partihöfdingen icke att spela efter
revolutionen, utan drog sig tillbaka i stillhet
på sitt gods. Vid riksdagen 1778-79 var E. åter
närvarande, uppträdde med mycken underdånighet
gentemot konungen, talade på riddarhuset varnande ord
om de framfarna "ohyggliga tider" och understödde
i bankoutskottet troget regeringens förslag om
realisationens godkännande. – E. var en begåfvad och
erfaren politiker och åtnjöt allmän aktning för en
redbar karaktär. Samtida ansågo honom för mösspartiets
hufvud, och den franske ambassadören grefve de
Vergennes kallade honom i bref till sin regering
för mösspartiets klokaste chef. Frihetstidens
häfdatecknare Malmström karakteriserar
honom såsom mössornas "kanske bästa man".

(L. S.)

illustration placeholder

2. Hans Henrik von E., grefve, den
föregåendes son, fältmarskalk, riksståthållare i
Norge, f. 26 sept. 1755 på Kaflås i Västergötland,
d. 28 juli 1824 i Uddevalla. Han blef 1773 kornett
vid Västgöta kavalleri och avancerade snabbt på den
militära banan: 1787 var han redan öfverste i armén,
1789 blef han chef för Bohus läns gröna dragoner,
1792 för Lätta dragonerna, 1795 generalmajor, 1805
generallöjtnant, 1807 general af kavalleriet och 1811
fältmarskalk. Därjämte gjorde E. karriär vid hofvet:
1777 utnämndes han till hofstallmästare, 1788 till
förste hofstallmästare, 1796 till riksstallmästare
och 1816 till riksmarskalk. E. var en af Gustaf
III:s synnerliga gunstlingar. 1783 var han konungen
följaktig under hans resa i Italien samt deltog
vid hans sida i finska fälttåget 1788–90 samt i
försvarsåtgärderna mot Danmark 1788. Han följde honom
ock på operamaskeraden 16 mars 1792, från hvilken
han dock sökt afhålla konungen, sedan denne visat
honom den anonyma varning han erhållit. Det var E.,
som mottog den sårade konungen i sina armar och förde
honom till hans loge. 1795–97 var E. överståthållare
i Stockholm. 1796 åtföljde han Gustaf IV Adolf på
frieriresan till Petersburg. 1800 utnämndes han
till generalguvernör i Pommern. Han medverkade där
vid lifegenskapens afskaffande samt hade under
kriget 1807 jämte G. M. Armfelt högsta befälet mot
fransmännen. Han deltog sålunda i Stralsunds tappra
försvar och i fransmännens förjagande ur Pommern,
men måste vid deras återkomst, då oenighet uppstått
mellan E. och Armfelt, i april sluta ett vapenstillestånd,
som för tillfället räddade Pommern åt
svenskarna. Då Gustaf IV Adolf i juli uppsade
stilleståndet, föll provinsen emellertid i
fransmännens händer. Efter 1809 års revolution
inkallades E. i den nya konseljen och upphöjdes i
grefligt stånd. Redan i sept. 1809 lämnade han sin
plats i konungens råd och afgick till Paris såsom
fredsunderhandlare. 6 jan. 1810 afslöt han det
fredsfördrag, hvarigenom Sverige åter kom i besittning
af Pommern. 1813 blef E. öfverbefälhafvare öfver
den mot Norge sammandragna armén. 1814 utnämndes
han till riksståthållare i Norge och till norsk
fältmarskalk. 1816 nedlade han riksståthållarämbetet,
på hvilket han tröttnat, och utnämndes 1817 till
generalbefälhafvare i Skåne. – E., som var en
synnerligen representativ personlighet, utmärkte
sig genom ett lugnt och jämnt väsen samt visade
duglighet och samvetsgrannhet i de offentliga värf,
som uppdrogos åt honom, men ansågs något maklig och
hyste, såsom så många af sina samtida, obenägenhet
att påtaga sig risk och ansvar. Y. Nielsen utgaf 1867
Breve fra grev H. H. von Essen til Karl Johan. Jfr
uppsats öfver E. i "Personhist. tidskr." 1904.

T. (S. C.)

illustration placeholder

3. Fredrik von E., friherre, den föregåendes broders
sonson, politiker, riksmarskalk, f. 30 juli 1831
på familjeegendomen Kaflås, beträdde 1850 den
militära banan som officer vid Lifregementets
husarkår. Redan 1863 lämnade han emellertid som
löjtnant krigstjänsten för att odeladt egna sig åt
skötseln af Kaflås, af hvilket han 1860 blifvit ensam
egare, hvarjämte han 1863 öfvertog disponentskapet
för Vattholma bruks aktiebolags stora bruks- och
landtegendomar i Uppland, i hvilka han genom sitt
gifte (med Aurora Brahe) blifvit intressent. Vid
sidan af dessa praktiska värf drogs hans intresse
åt allmänna angelägenheter. Så var han under skilda
perioder ledamot af Skaraborgs läns landsting, hvars
ordf. han var 1885-87, och beklädde 1877–91 vice
ordförandeposten i länets hushållningssällskap. Efter
att som led. af ridderskapet och adeln ha bevistat
de två sista ståndsriksdagarna (1862-63 och 1865-66),
kallades E. efter knappt uppnådd valbarhetsålder 1866
till en af sitt läns första representanter i Första
kammaren. Han afsade sig riksdagsmannaskapet 1874,
men var 1877–1906 åter led. af kammaren, då vald af
Älfsborgs län. Under sin långa riksdagsmannabana var
han flitigt anlitad för arbetet i viktiga utskott,
såsom statsutskottet 1869–70, 1872–74, 1877–78,
1880–83 och 1885–88, bevillningsutskottet vid
lagtima riksdagen 1871 och särskilda utskottet
för behandling af frågor rörande landtförsvaret
vid urtima riksdagen 1871. 1902–06 var han led. af
talmanskonferensen. Genom sitt urbana väsen och sin
moderata hållning ansågs E., som under sin tidigare
riksdagsmannatid ansågs tillhöra den s. k. skånska
fraktionen (hvilken arbetade i ett visst samförstånd

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Nov 12 12:29:12 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0488.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free