- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
965-966

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Estsvenskar

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

västra kusten midt emot Nuckö, finnes numera en liten
grupp svenskar, som håller sin nationalitet uppe. -
Som i utdöende stadd måste man däremot beteckna
svenskan i Wichterpal (på kusten, s. om
Rågöarna), där numera blott 40 personer, i tre byar,
sägas kunna sitt gamla språk.
- Äfven på Dagö (se d. o.) har estniskan
i denna generation besegrat tvenne förr
lifskraftiga svenska kolonier, i Röicks och
Kertell. Dagö-svenskan fortlefver emellertid
ännu i den från Röicks på Dagö stammande
svenska kolonien i Gammalsvenskby
(se d. o.) i Syd-Ryssland, hvilken numera räknar
något öfver 700 medlemmar (ej inräknade i
den ofvan angifna summan 6,000).

I det hela synes estsvenskarnas antal, trots denna
minskning på två punkter af området, ha ej oväsentligt
ökats på de 50 sista åren, näml. med omkr. 500
pers. ökningen kommer på Ormsö, Nuckö socken och
Nargö; däremot skulle Rågöarnas befolkning något ha
minskats. I hvarje fall föreligger ingen som helst
omedelbar fara för estsvenskarnas utdöende.

Längre tillbaka i tiden ha svenskarna innehaft
betydligt större områden i Estland än nu och
säkerligen också varit talrikare. I det klassiska
arbetet om de baltiske svenskarna, Russwurms
"Eibofolke" (jfr art. Eibofolke), beräknas svenskarnas
antal i östersjöprovinserna mot slutet af 1600-talet
ha varit 12,000, däraf dock 5,000 skulle varit
bosatta i Reval och Narva. Såsom gamla svenska orter
inom Estland nämnas hos Russwurm: öarna Wulff (förr
Ulfsö), Wrangö (Gross- och Klein-Wrangelsholm) och
Ramö (Rammosaar) vid norra kusten; på kuststräckan
mellan Reval och Rickholtz, Laysby (Laitz) under
Merremois, Kirsal och Rootsi under Kegel, godset Newe
närmast intill Rickholtz, flera orter på kusten s. om
Hapsal samt på Dagö. Utom Estland finnes f. n. i
Östersjöprovinserna endast en svensk ort, Runö
(se d. o.) i Rigaviken, med 300 sv.; men förr funnos
svenskar äfven på Ösel
- bl. a. skall hela halfön Sworben därstädes ha
innehafts af svenskar - vidare ock på de små
öarna Moon (mellan ösel och fastlandet) och Kühno
(mellan Runö och Pernau); enstaka svenska
bebyggelser ha funnits äfven utom detta
område, t. o. m. i Ingermanland och Kurland.

Som man häraf kan vänta, är den estniska rasen,
särskildt i Estlands kusttrakter, betydligt uppblandad
med svenskt blod. Å andra sidan äro naturligtvis ej
heller svenskarna på alla orter fria från estniska
rasmärken.

Det äldsta historiska beviset för svenskarnas
förekomst i Östersjöprovinserna är af 1294, ity att
en paragraf i Hapsals stadslag, hvilken nämnda år
bekräftades af biskop Jakob på Ösel, tillförsäkrar de
borgare i Hapsal, som ha släktingar "bland svenskarna,
hvar det vara må i vårt öselska stift", full arfsrätt
efter dessa. "Likaså må en svensk å andra sidan ärfva
den egendom i staden, hvartill han är närmast". Som
häraf framgår, hade svenskarna fast fot i de baltiska
provinserna på 1200-talet, och man har allt skäl att
antaga, att den egentliga bosättningen därute egt
rum redan på vikingatiden i samband med nordbornas
kända härfärder i österväg. På svensk bosättning
i heden tid tyda ock ortnamn sådana som Odensholm,
Torsgrundet (ett grund utanför Ormsö), Harga (bynamn
på Nuckö). Estsvenskarnas gamla privilegier, hvarom
många flera dokument än det nyss anförda vittna
och tack vare hvilka de af ålder känt sig stå öfver
den estniska befolkningen, ha utan tvifvel spelat
den allra största roll för dem vid kampen mot den
öfvennäktiga estniska nationaliteten, som alltjämt
hotat att uppsluka den fåtaliga svenska bonde- och
fiskarbefolkningen. Äfven från tysk sida ha faror
hotat den estsvenska nationaliteten: dels har nämligen
frestelsen legat nära för estsvenskar, som genom
inflyttning i städerna lyckats höja sig i socialt
afseende, att då äfven antaga tyska språket såsom det
enda ståndsmässiga språket i Östersjöprovinserna;
dels synes ock det tyska prästerskapet ha på allt
sätt befordrat svenskarnas öfvergång till estnisk
nationalitet.

Estsvenskarna lefva på det hela i mycket torftiga
omständigheter; särskildt gäller detta de trakter,
som lyda eller lydt direkt under de tyske godsegarna,
såsom Nucköområdet (med undantag för Odensholm),
Ormsö, som dock numera, i likhet med Nargö, är ryska
kronans egendom, samt de nu estniserade svenska
orterna på Dagö och i Wichterpal. Nargö-svenskarna
befinna sig i lyckligare villkor än de öfrige
estsvenskarna, äro vakna och snygghetsälskande samt
ha starka förbindelser med Finland. En nationell
väckelse kan emellertid på senaste tiden sägas ha
gripit alla de svenska orterna i Estland, egentligen
med utgångspunkt från Nuckö. Den kan delvis ledas
tillbaka till en religiös rörelse, som med ledning
från Sverige (Evangeliska fosterlandsstiftelsen)
gick igenom samma trakter på 1870-80-talen, om
ock den nyaste rörelsen har fått en mera bestämdt
nationell karaktär och yttrar sig framför allt i ökadt
bildningsintresse. Ett rätt rikhaltigt folkbibliotek
(hufvudsakligen åstadkommet genom gåfvor från Sverige)
har uppstått på Nuckö (1902) och anlitas ifrigt. Äfven
på Ormsö och Rågöarna samt bland Revals svenskar
ha (liksom på Runö) på senaste tiden små svenska
bibliotek stiftats.

I hvad mån den gamla estsvenska kulturståndpunkt,
som nu i vår tid genom den äfven här inbrytande "nya
tiden" hotas med undergång, är af gammalnordisk natur
och i hvad mån den upptagit estniska beståndsdelar
eller rent af är estnisk, är en fråga, som för sitt
svar kräfver mera ingående undersökningar i hvarje
särskildt afseende och för hvarje särskild ort än
hvad som hittills gjorts. Helt naturligt har det
estniska inflytandet varit öfverväldigande stort i
de trakter, där svenskar och ester bott om hvarandra
i hundratal af år och där sålunda de fleste svenskar
af ålder varit tvåspråkiga, men äfven till de små,
rent svenska öarna utanför kusten har detsamma trängt
fram, såsom själfva det med estniska ord uppblandade
språket också i sin mån intygar.

De eslsvenska dialekterna stå å ena sidan helt
nära Runömålet och sammanhänga å den andra, ehuru
ej så nära, med de finländsk-svenska dialekterna,
hvartill Nargömålet synes bilda en öfvergång. De äro
samtliga utmärkta af stor formrikedom, särskildt
i adjektiv- och verbböjningen; och äfven inom
ljudläran märkas konservativa drag, sådana som att
de gamla diftongerna (isl. ei, ey, au) bevarats,
äfvensom kvantitetsförhållandet starktonig kort
vokal + kort kons. framför en följande svagtonig
vokal. Bland "novationer" må å andra sidan märkas:
inom formläran, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0507.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free