Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Etiopiska språket och litteraturen - Etiopisk sten - Etisk - Etjmiadzin, Edzmiatsin l. Etschmiadzin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
etiop. mot, död, arab. chairun, etiop. cher, god. I
fråga om nominal- och verbalflexionen karakteriseras
etiopiskan i allmänhet af en viss enkelhet i
jämförelse med arabiskans formrikedom. Blott
en enda kasusändelse förekommer, nämligen -a
för ackusativ. Denna ändelse användes äfven för
att beteckna status constructus, t. ex. kálba
be’esi, mannens hund. Dualis saknas hos både
nomen och verb. Pluralis bildas genom ändelsen
-án i mask. och -át i fem. Därjämte finnas äfven
åtskilliga s. k. "brutna pluralformer", hvilka
bildas genom förändring af singularis’ vokalisation,
t. ex. ’ebn, sten, pl. ’ebán, kenf, vinge, pl. aknáf,
machtót, lampa, pl. machatéu o. s. v. Dock äro
dessa pluralbildningar ej på långt när så växlande
till sitt utseende som i arabiskan. Bestämd artikel
saknas; däremot ha partiklar af olika slag en mycket
vidsträckt användning. I afseende på verbalböjningen
märkes, att den gamla passivbildningen gått förlorad;
däremot äro de afledda verbalstammarna mycket talrika.
Personaländelserna i perf. ha k, där arabiskan
har t, t. ex. 2:a pers. sing. qatalka,
qatálki, arab. qatalta, qatalti,
2:a pers.-pl. qatalkémmu, qatalkén, arab. qatáltum,
qataltúnna. De båda modus, indikativus och
subjunktivus, hvilka i arabiskan betecknas genom olika
ändelser (indik. jáqtulu, subj. jáqtula), skilja
sig i etiopiskan från hvarandra genom den första
stamkonsonantens vokalisation, t. ex. indik. jeqátel,
subj. jeqtel. Syntaxen utmärker sig genom stor frihet
i fråga om ordställning och val af konstruktioner. I
lexikaliskt afseende intager etiopiskan en tämligen
själfständig ställning. En stor del af ordförrådet
återfinnes visserligen äfven i andra semitiska språk,
men därjämte förekomma äfven åtskilliga ord, som icke
ega någon motsvarighet i de besläktade tungomålen och
åtminstone till en del torde lånats från hamitiska
språk.
De tidigaste minnesmärkena af etiopiska språket
utgöras af några inskrifter i Axum. De båda äldsta,
den ena från 350 e. Kr., den andra antagligen
hundra år yngre, äro skrifna med det sabeiska,
de öfriga med det etiopiska alfabetet. Detta är
en stafvelseskrift af ungefär samma art som det
indiska devanagari. I sin grundform utläses hvarje
konsonant med ett följande ă; de öfriga vokalerna
(a, i, u, e, o, ĕ) betecknas genom modifikationer
af den omedelbart föregående konsonantens form. För
vokallöshet finnes ingen särskild beteckning, utan i
detta fall användes samma typ som för kort ĕ. Detta
system har det stora företrädet framför andra
semitiska alfabet, att vokalerna äro oskiljaktigt
förbundna med konsonanterna och således under alla
omständigheter måste återgifvas, medan de i andra
slag af semitisk skrift hufvudsakligen uttryckas genom
fristående punkter och streck öfver eller under raden
och ofta lämnas så godt som obetecknade. Någon verklig
litteratur uppstod först efter kristendomens införande
i Abessinien, på 300-talet. I främsta rummet märkes
den etiopiska bibelöfversättningen. Härtill sluta sig
åtskilliga öfversättningar af apokryfiska böcker,
hvilkas original äro förkomna, såsom Henoks bok
(utg. af Dillmann 1851, af Flemming 1902; öfv. af
Dillmann till tyska 1853, af Charles till engelska
1893), Liber jubilæorum (utg. af Dillmann 1859,
af Charles 1895, öfv. af Charles 1902), Esaias
himmelsfärd (utg. med latinsk öfv.
af Dillmann 1877) m. fl. Efter det axumitiska rikets
fall på 1200-talet flyttades maktens tyngdpunkt
till de södra provinserna, och därmed blef en annan
semitisk dialekt, den närbesläktade amhariskan,
det abessiniska hofvets och regeringens officiella
språk, men den gamla etiopiskan fortlefde i alla fall
såsom kyrkans och de lärdes språk. Nu uppblomstrade
småningom en tämligen rikhaltig litteratur, som dock
fortfarande bibehöll en osjälfständig och enformig
karaktär. Utom öfversättningar af hvarjehanda arabiska
och koptiska verk af mer eller mindre teologiskt
innehåll märkas krönikor, helgonlegender, hymner,
i synnerhet till jungfru Maria, o. d. Äfven språket
började undergå åtskilliga förändringar, då det ej
längre existerade som ett verkligen lefvande språk. I
öfversättningarna från arabiska finner man ofta en
slafvisk imitation af originalens konstruktioner, och
på samma gång blir ortografien mer och mer vårdslös
till följd af de modernare abessiniska dialekternas
inflytande.
Till Europa kom kännedomen om etiopiska språket
i början af 1500-talet genom J. Potken, prost
i Köln, och redan 1548 utgafs nya testamentet i
etiopisk öfv. i Rom af en infödd abessinier Tasfa
Sejon. S. å. utgaf Marianus Victorius en grammatik
med titel "Chaldææ seu æthiopicæ linguæ
institutiones" (nya uppl. 1552 och 1630). Under den
följande tiden publicerade J. Scaliger, Th. Petræus
o. a. flera mer eller mindre användbara hjälpmedel för
studiet af detta språk. Den egentlige grundläggaren
af det etiopiska språkets studium var emellertid
J. Ludolf i Gotha, som utgaf en etiopisk grammatika
(1661; 2:a uppl. 1702) och ett latinskt-etiopiskt
lexikon (1661; 2:a uppl. 1699). Hans arbeten stödja
sig på uppgifter af en infödd abessinier Gregor
och voro under 150 år nästan de enda användbara
hjälpmedlen på detta område. Under senare hälften af
1800-talet har kännedomen om etiopiska språket och
litteraturen gjort högst väsentliga framsteg. Största
förtjänsten däraf tillkommer A. Dillmann, som
utom flera värdefulla textupplagor, däribland
en tyvärr ofullbordad kritisk edition af gamla
testamentet (1853–94), utgifvit flera handböcker,
som äro oumbärliga för alla djupare studier på
detta område
("Chrestomathia æthiopica", 1866,
"Grammatik der äthiopischen sprache", 1857, 2:a uppl. 1899, och
"Lexicon linguæ æthiopicæ", 1865).
Etiopiska handskriftsamlingar finnas i Paris, Rom,
Petersburg, London, Oxford, Berlin, Frankfurt am Main
och Tübingen, och många af dessa ha under de senare
åren utgifvits. Äfven Uppsala universitetsbibliotek
eger en visserligen icke omfångsrik, men likväl rätt
värdefull samling af etiopiska manuskript, beskrifven
i "Zeitschrift der deutschen morgenländischen gesellschaft", bd 53. –
Jfr utom Dillmanns arbeten
Prætorius, "Äthiopische grammatik" (1886),
Fumagalli, "Bibliografia etiopica" (1893),
Goldschmidt, "Bibliotheca æthiopica" (1893), och
Nöldeke, "Die semitischen sprachen" (1899).
K. V. Z.
Etiopisk sten. Se Balsamering, sp. 798.
Etisk (grek. ethiko’s; jfr Etik och Etos), sedlig,
af sedlig innebörd, sedligt god; som tillhör etiken
l. sedeläran; moralisk.
Etjmiadzin, Edzmiatsin l. Etschmiadzin. 1. Distrikt
i ryska guv. Erivan (Transkaukasien). 3,858 kvkm. 124,613 inv. (1897),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
