Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Euripides - Euripos - Eurit - Eurofen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
framför allt af kärleken och dess oemotståndliga
makt. Ett skarpsinnigt, ehuru icke synnerligen
välvilligt studium har han från denna synpunkt egnat
åt de kvinnliga karaktärerna, hvilka ofta på den
dramatiska handlingens gång utöfva ett bestämmande och
ödesdigert inflytande. Hans pessimistiska uppfattning
af kvinnokönet har äfven förvärfvat honom namn af
kvinnohatare (misogynos). Oaktadt sin brist på ideal
skönhet äro de euripideiska karaktärerna genom sitt
lifliga patos, sin natursanning och fullständiga
mänsklighet i hög grad tilltalande samt i sina
olyckor och lidanden egnade att väcka åskådarens
medlidande, hvilket, enligt Aristoteles, just är en
bland sorgespelets hufvuduppgifter. Det är äfven från
denna synpunkt som Aristoteles förklarat E. vara den
mest tragiske bland alla sorgespelsförfattare. Hans
dramer ha i allmänhet en långt mera invecklad
och spännande intrig, än den man finner hos äldre
dramatiska skalder, och äfven i detta hänseende
kunna de sägas bilda öfvergången till det moderna
dramat. Deras svagaste sida är själfva kompositionen
och den dramatiska ekonomien, hvari E. är sina store
föregångare långt underlägsen. I stället för en
konstnärligt anlagd dramatisk inledning, hvilken på
ett naturligt sätt inför åskådaren i situationen,
anbringar E. framför hvarje stycke en för den
dramatiska handlingen fullkomligt främmande prolog,
hvilken blott tjänar att i berättande form meddela de
nödiga förutsättningarna. Själfva handlingen saknar
ofta enhet, och den hårdt åtdragna dramatiska knutens
lösning är mången gång förenad med svårighet. Ofta
verkställes den genom någon gudomlighets omedelbara
ingripande. Denna brukade därvid framställas såsom
sväfvande i skyn medelst ett särskildt maskineri
(mechane, machina), hvilket gifvit upphof åt det
estetiska konstuttrycket deus ex machina. Slutligen
äro korpartierna, hvilka med den dramatiska handlingen
stå i ett ganska löst sammanhang, mindre konstnärligt
utarbetade och intaga en långt mindre betydande
plats än i det äldre dramat. I stället har E. infört
lyriska solopartier, s. k. monodier (monodiai),
jämförliga med det moderna sångdramats arier. I det
hela har E. vunnit mera erkännande hos eftervärlden
än hos sina samtida. De romerske skalderna (Ennius,
Pacuvius, Accius, Seneca) öfversatte och efterbildade
honom, och genom dem har han starkt påverkat
äfven Frankrikes klassiska dramatik. E. säges ha
författat i allt nittiotvå skådespel och bland
dessa åtta satyrdramer. I behåll finnas, förutom
ett stort antal delvis omfångsrika fragment,
nitton stycken: Alkestis, Andromache, Backanterna
(Bakchai), Hekabe, Helena, Elektra, Herakliderna,
Den rasande Herakles, De skyddsökande (Hiketides),
Hippolytos, Ifigeneia i Tauroi, Ifigeneia i Aulis
(uppf. först efter författarens död), Ion, Medea,
Orestes, Rhesos (säkerligen oäkta), Trojanskorna
(Troades), Feniciskorna (Foinissai) samt satyrspelet
Kyklops, det enda från antiken bevarade dramat af
detta slag. "Elektra" och "Orestes" öfversattes af
A. G. Sjöström 1843, "Helena" 1845 och "Ifigeneia i
Aulis" 1846, "Medea" af V. E. Öman 1860, "Kyklops"
af G. Lagus 1868, "Ifigeneia i Tauroi" af K. Cavallin
1884 och Helander, "Feniciskorna" (1888). A. Selahn
utgaf 1868-71 2 bd tolkningar af E:s skådespel,
innehållande "Alkestis", "Andromache", "Den rasande
Herakles", "Hekabe",
"Medea", "Kyklops", "Ifigeneia i Aulis", "Ifigeneia
i Tauroi", "Hippolytos", "Backanterna", "Ion" och
"Elektra". Litt.: Patin, "Études sur Euripide"
(6:e uppl. 1886), Decharme, "Euripide et son
théâtre" (1893), Lindskog, "Studien zum antiken
drama" (1897), Dietrich, artikeln "Euripides" i
Pauly-Wissowas "Realencyklopädie der classischen
altertumswissenschaft" (1905). Af svenska
afhandlingar, som sysslat med E., kunna nämnas en af
J. L. Runeberg (1830 på latin) och en af G. Ljunggren
(1847). A. M. A.
Euripos, sundet mellan ön Eubea och grekiska
fastlandet, särskildt den smalaste delen däraf,
vid Chalkis, där det är öfverbyggdt af en svängbro
af järn. Namnet, i sin moderna form Egripo, har
blifvit öfverflyttadt på själfva ön Eubea samt har
nästan helt och hållet undanträngt dennas gamla
namn. De märkvärdiga strömmarna under bron ha i
årtusenden sysselsatt resandes och naturforskares
uppmärksamhet. De äro så starka, att de drifva
kvarnar, och växla riktning flera gånger i dygnet:
vissa perioder endast 4 gånger, nämligen när ebb och
flod i Egeiska hafvet nått sin största amplitud,
men vid andra tider 11-14 gånger, när ebb och
flod äro svagast (niptid). Forel, som studerat
"seiches"-fenomenet i de schweiziska sjöarna,
anser strömmarna i E. vara en verkan af "seiches" i
Talantiviken (n. om E.), hvilken nästan kan likställas
med en insjö. "Seiches" kunna naturligen blott då
göra sig gällande, när de mäktigare flodvågorna i
Egeiska hafvet sjunkit till ett minimum af storlek,
på andra tider neutraliseras de af dessa. Jfr Seiches.
Eurit (af grek. eurytos, lätt flytande), petrogr. Med
detta namn har man i Sverige, sedan början af
1870-talet, betecknat en ytterst finkornig, stundom
sandstenslik, kristalliniskt skiffrig bergart, som
består af en mycket finkornig blandning af kvarts,
fältspat och glimmer. Den är till färgen grå eller
röd - ljus eller mörk - och synes vara liksom ett
mellanting mellan finkornig gnejs, hälleflinta
och glimmerskiffer, till hvilka bergarter den ofta
bildar öfvergångar. Dess särskilda beståndsdelar äro
ofta icke urskiljbara för det obeväpnade ögat. Utom
de vanliga mineralen innehåller euriten stundom
hornblände och granat. Stundom är bergarten
så kvartsig, att den står på öfvergången till
kvartsitskiffer eller kvartsit. Ibland äro större
korn af kvarts inströdda i den finkorniga massan,
hvarigenom bergarten får en på visst sätt porfyrisk
struktur. Euriten förekommer utbredd öfver ganska
stora områden inom de flesta af mellersta Sveriges
landskap äfvensom i Småland, Ångermanland och
Norrbotten. Bergarten är af särskildt intresse därför,
att den innesluter flertalet af Sveriges förnämsta
malmförekomster, likasom också dess betydligare
lager af kornig kalksten. - Namnet eurit nyttjas af
fransmännen för att beteckna en tät eller nästan tät
eruptiv bergart, som har granitens beståndsdelar
eller ung. motsvarande porfyrernas grundmassa,
hvarför man ansett mindre lämpligt, att benämningen
hos oss bibehölles. Namnen granulit och
hälieflintgnejs ha i stället införts, och af dessa
torde det senare numera vara det allmännast använda.
E. E.
Eurofen, farm. kem., ett amorft, gult
pulver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
