Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dvina och Onega, alla till Ishafvet; Neva, Düna,
Njemen och Weichsel till Östersjön, Dnjestr,
Bug, Dnjepr och Don till Svarta hafvet samt
Volga till Kaspiska hafvet. Till följd af de ringa
nivåvariationerna äro floderna segelbara under långa
sträckor och kunna med lätthet förbindas med hvarandra
genom kanaler.
I geologiskt afseende alldeles olik det ryska
taffellandet är den s. k. skando-fenniska platån,
d. v. s. det af urberg eller gamla paleozoiska
sedimentberg fyllda område, som omfattar Finland och
Skandinaviska halfön. I större delen af detta område
ligger urberget i dagen; endast på spridda ställen,
hufvudsakligen i det inre af nordskandinaviska
höglandet, förekomma de paleozoiska lagerbergarterna,
medan de lösa jordlagren äro istids- eller yngre
bildningar. Till några större höjder nå icke dessa
gamla berg. Skandinaviens högsta topp är Galdhöpiggen
(2,560 m.) inom den norska delen af höglandet,
medan Sveriges högsta topp, Kebnekaise, är 2,123
m. och Finlands, Halditsjok, 1,250 m. Medan i
Norge mer än halfva ytan ligger öfver 600 m. ö. h.,
har i Sverige endast något mer än 1/12 denna höjd,
och icke mindre än nära en tredjedel ligger lägre
än 100 m. ö. h. Utmärkande för den skando-fenniska
platån är dess utomordentliga rikedom på sjöar. Af
Finlands yta upptaga sjöarna 12 proc., af Sveriges
8 proc. Till dem höra några af E:s största, såsom
i Sverige Vänern, Vättern, Mälaren och några af de
nordsvenska sjöarna. Skandinaviska halföns ringa bredd
har till följd, att där icke finnas verkligt stora
floder, liksom icke heller i Finland. Den största är
Klarälfven-Göta älf, som dock ej är längre än 703
km. (inberäknadt dess lopp genom Vänern).
En direkt fortsättning af ryska slättlandet är
nordtyska låglandet, som fortsätter i Holland och
västra Belgien ända fram till Nordsjön och som
har en nordlig utgrening i halfön Jylland. Dock är
detta icke något taffelland, utan dess berggrund
har varit utsatt för många veckningar. Hela
området täckes likväl till ett maximidjup af 200
m. af istidsbildningar, hvilka till stor del dölja
ojämnheterna i berggrunden. Endast på få ställen,
såsom i kalkbergen vid Rüdersdorf och kritbergen på
Rügen, går berggrunden i dagen. Det är därför svårt
att noga bestämma utbredningen af de förtertiära
lagren, ehuru man kan antaga, att dessa här liksom i
Danmark bilda den fasta berggrunden, dock här och hvar
täckta af tertiära bildningar, som bl. a. innehålla
Nord-Tysklands mäktiga brunkolslager. Mot slutet
af tertiärtiden (pliocentiden) gick hafvet endast
i Belgien och Holland något betydligare öfver
sina nuvarande gränser, medan nordtyska låglandet
var ett fastland, i hvilket floderna skurit djupa
dalar. Dessa doldes likväl af de lösa sediment, som
istiden hopade öfver landet. Istidsbildningarna äro
synnerligen framträdande i landet ö. om Elbe. En sådan
är till stor del Baltiska landryggen eller sjöplatån
(Seenplatte), hvilken går genom Preussen, Pommern,
Mecklenburg, Schleswig-Holstein och ännu märkes i
östra Jylland. Denna landrygg torde ha sin förklaring
i en här förut befintlig uppsvällning af berggrunden,
men är till sin nuvarande gestalt en produkt af den
sista nedisningen. De största höjderna i den äro
Seesker höhe (310 m.) nära ryska gränsen och Turmberg
(321 m.), v. om Danzig; i Jylland når
Ejer Bavnehöj 172 m. När floderna efter istidens slut
bröto sig väg genom denna platå fram till hafvet,
uppkastade de framför sina mynningar de sandbankar,
som nu kallas "nehrungen", och förvandlade därigenom
bukter till "haff". Dessa haff eller flodmynningar
äro denna kusts enda hamnar. De största haffen
äro Kurisches haff och Frisches haff, skilda från
hvarandra genom Samlands i en punkt 110 m. höga
diluvialplatå, samt Stettiner haff. S. om sjöplatån
sänker sig landet till en dal, genom hvilken en
gång Weichsel flöt till Oder och denna till Elbe,
innan de båda första floderna sökt sig egen väg till
hafvet. Nu flyta Netze och nedre Warte genom östra
delen af denna dal, medan Oder ännu använder dess
midt (Oder Bruch) och Finow-kanalen, som leder från
Oder till Havel, begagnar dess västra del. S. om
denna dal höjer sig landet småningom till en annan
moränås, som i olika delar har olika namn, Lausitz’
landtrygg, och Fläming. V. om Elbe är det inre
landet en stor sandplatå, Lüneburgheden, täckt
af hedar och mossar. Vid kusten ligger här ett
fruktbart marskland, som kan betraktas såsom genom
flodernas aflagringar igenfyllda haff. Marsklandets
yta ligger på sina ställen lägre än hafsytan och
måste skyddas mot hafvet genom konstgjorda dammar,
där ej gammal nehrung finnes kvar till värn, såsom
i prov. Nord- och Syd-Holland. Stora områden ha
dock uppslukats af hafvet, såsom de områden, som nu
upptagas af Jadebukten, Dollart och norra delen af
Zuiderzee. Äfven den schleswig-holsteinska kusten
har förr gått längre ut i hafvet än nu. För att
hålla marsklandet någorlunda fritt från vatten måste
man bygga kanaler och dammar ("deiche"), i hvilka
vattnet pumpas genom vindpumpar från de lägre liggande
ängarna. Emellertid är marsklandet fruktbart och rikt,
medan det bakom liggande sandområdet ("geest") är en
bild af ofruktbarhet och fattigdom.
S. om nordtyska låglandet utbreder sig mellantyska
berglandet, som bildats genom starka förkastningar
i sen geologisk tid och som i ö. och v. står i
förbindelse med bergen i Österrike-Ungern samt i
Frankrike och Belgien, öfverskådar man dessa berg
från ö., möter först Karpaternas sandstenskedja,
som går i en 1,350 km. lång, mot n. böjd båge från
Donau vid Pressburg till Donau vid Orsova. Den börjar
med de s. k. Små Karpaterna, därpå följer den långa
veckade sandstensrygg, som heter först Beskiderna,
sedan i sin östra del Skogskarpaterna och som är rik
på salt- och petroleumfyndigheter. Karpaterna nå i
väster 1,725 m. i toppen Babia Gora; i östra delen
stiger toppen Pop Ivan till 1,940 m. Större höjd har
den innanför Väst-Karpaterna liggande berggruppen
Tatra. I det nordligare Höga Tatra ligga hela
Karpatersystemets högsta toppar, Gerlsdorferspitze
(2,663 m.) och Lomnitzerspitze (2,634 m.), och äfven
det sydligare Låga Tatra har en topp, Djumbir, på
2,045 m. Tatragruppen består mest af granit. S. om
den ligga de ungerska malmbergen, som i sin östra del
bestå af kristalliniska bergarter, i sin västra del af
trakyt. Äfven det östligare belägna Hegyallyaberget
består alltigenom af trakyt. Karpaterbågen
omsluter längst i ö. Siebenbürgens högland, som i
v. begränsas af de s. k. Siebenbürgens malmberg
(Bihar- och Bükkbergen), hvilka kulminera i
toppen Kukurbeta (1,849 m.). S. om Siebenbürgen gå
Transsylvanska alperna, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
