Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Cantal (1,858 m.) samt vulkangrupperna Mont Dore (Puy
de Sancy 1,886 m.) och Puy de Dôme (1,465 m.). Från
den regnrika platån strömma floder åt alla håll,
såsom Loire, Allier, Vienne, Dordogne, Lot, Tarn
och Charente. - Ett annat kristalliniskpaleozoiskt
bergland har Frankrike i Bretagne och Normandie, ehuru
det icke orografiskt gör sig mycket gällande, då dess
toppar så afnötts, att den högsta når föga öfver 400
m. höjd. Detta bergland har en gång hängt samman med
västra Englands och östra Irlands berg, bildande de
s. k. Armorikanska bergen. Sammanhanget har genom
landets sjunkande afbrutits, och endast Normandiska
öarna kvarstå såsom minnen af det. Sänkningen omfattar
äfven en del af det franska landet, Seinebäckenet,
som ligger omslutet af höjder på alla sidor och
afvattnas hufvudsakligen genom Seine, som mottar många
tillflöden från bäckenets kanter.
De brittiska öarna ha sålunda en gång hängt
tillsammans med hvarandra och med Frankrike. I
själfva verket fanns äfven en förbindelse med
Skandinaviska halfön i Kaledoniska kedjan, som från
de skandinaviska högfjällen vid riksgränsen böjde
sig mot Hardangerfjord samt därifrån gick öfver de
ännu kvarstående horstarna Shetlands- och Orkneyöarna
till Skottland samt äfven omfattade delar af Irland
och Wales. De delar af Storbritannien, där dessa
gamla kedjor funnos, äro ännu landets högsta; i
Skottland ligger Ben Nevis (1,343 m.), hela öns högsta
topp, i Wales Snowdon (1,085 m.), södra Englands
kulminationspunkt. Ett annat bergland är Cumbriska
bergen (Scafell 978 m.), delvis granit och gnejs. Hela
norra England, Wales och Cornwall, Skottland och
Irland bestå dels af urberg, hufvudsakligen norra
Skottland, dels af paleozoiska bildningar, till hvilka
Penninska kedjan hör och af hvilka stenkolsformationen
är den viktigaste. I sydöstra England uppträda alla
yngre formationer så, att de äldre ligga västligare,
de yngre östligare i ordning, en följd af att landet
höjt sig i denna riktning, den västra delen först,
den östra sist. Af dessa yngre sedimentberg framträda
kritbergen i södra England skarpast, medan de andra
uppträda i form af kullar. - Vattendragen äro korta,
men vattenrika till följd af den rika nederbörden.
Af de sydeuropeiska halföarna är den spanska en
horst, som står kvar, sedan dess östra fortsättning
vid västra Medelhafsbäckenets bildande sjunkit i
djupet. Den skiljes så godt som fullständigt från det
öfriga Europa genom de höga, svårtillgängliga och
passfattiga Pyrenéerna. De bestå hufvudsakligen af
granit eller paleozoiska skiffrar, hvilka dock i den
västligaste delen oftast äro täckta af triassandsten
och krita. Liksom Alperna upplyftes de af den starka
veckningen under tertiärtiden och bestå, såsom äkta
veckberg, af flera parallella ryggar, af hvilka
de yttersta innehålla de yngsta bildningarna. Den
mellersta delen (fr. ö. till v. räknadt) är den
högsta; kamhöjden är här 2,460 m. i medeltal; på
190 km. finnes här ingen farväg öfver bergen. Här
träffas den väldiga gruppen Maladetta med Pic d’Aneto
(3,404 m.), den högsta toppen å Pyreneerna; föga lägre
är den västligare Mont Perdu (3,352 m.). I v. hänga
Pyrenéerna orografiskt samman med Kantabriska bergen,
som bestå af hufvudsakligen paleozoiska bildningar,
mest karbonsandsten. Äfven de ha veckats under
tertiärtiden och äro fattiga
på passöfvergångar. De äro högst i sin västra del,
där Peñas l. Picos de Europa nå 2,678 m. i Torre
de Cerredo. Men sammanhanget mellan dessa berg och
Pyreneerna har ej alltid funnits; mellan dem ligga
nämligen Baskiska bergen, som äro krittidsbildningar,
hvilka visa, att ett haf då gick fram här,
skiljande Kantabriska bergen - och hela Spanien -
från Pyreneerna och det öfriga E. Detta haf gick fram
öfver Ebrobäckenet, som ännu skiljer Pyreneerna från
den kastiliska platån eller iberiska taffellandet,
meseta. Dess berggrund är hufvudsakligen gnejs och
granit. Det var ursprungligen ett väldigt bergland,
som fick sin sista veckning under stenkolstiden,
men som genom erosion och denudation omvandlats
dels till ett flackvågigt kuperadt land, dels till
en fullkomlig slätt. De bergskedjor, som nu draga
öfver mesetan, ha icke uppstått genom veckning, utan
sannolikt genom förkastning. De iberiska kantbergen
(Sierra de Moncayo, 2,349 m.) beteckna mesetans något
upphöjda östra kant och stupa ned mot Ebrodalen
och mot Valencias kustslätt. Midt i det iberiska
taffellandet gå de kastiliska skiljebergen, som dela
det i en nordlig del, den gammalkastiliska högslätten
(i medeltal 800 m. ö. h.), afvattnad af Duero och
Minho, och en sydlig, den nykastiliska högslätten
(omkr. 650 m.), hvilken genomflytes af Tajo och
Guadiana. Skiljebergen hänga blott löst eller icke
alls tillsammans med hvarandra och äro Sierra de
Guadarrama (2,400 m.), Sierra de Gredos (2,660 m.),
Sierra de Gata (2,200 m.) och Serra da Estrella
(1,990 m.), hvilken fortsattes åt s. v. af en rad
kullar, som sluta med Cintrabergen (488 m.) vid Cap da
Roca. Mesetan lutar mot v., därför flyta dess floder
åt detta håll. Men då den går mycket nära kusten, från
hvilken den skiljes endast genom smala kustslätter,
som f. ö. icke finnas öfverallt, så blir flodernas
nedre lopp fylldt af forsar och fall, hvilket gör
dem odugliga för segelfarten. I n. når mesetan ända
till Kantabriska bergen, i s. begränsas den af en rad
höjder, hvilka bruka sammanfattas under namnet Sierra
Morena. De höja sig endast på få ställen 500-600
m. öfver omgifningarna och nå endast undantagsvis
öfver 1,000 m. ö. h. S. om dessa kantberg ligger
halföns andra lågland, det andalusiska, hvilket ännu i
miocen tid täcktes af en hafsarm, som förenade oceanen
med Medelhafvet och som först mot tertiärtidens
slut höjdes öfver hafvet. I s. och ö. begränsas
detta lågland af det andalusiska veckningsområdet,
d. v. s. af Murcias berg och Sierra Nevada. Detta
bergsystem hängde ända till pliocentiden samman
med Atlas, men skildes därifrån, då Gibraltar sund
bildades. Dess högsta topp är Mulahacén (3,481 m.),
tillika den högsta på halfön. Såsom horstar af detta
bergsystem äro ögrupperna Pityuserna och Balearerna
att anse. De senare ha på ön Mallorca många toppar
på öfver 1,000 m.; högst är Silla de Torrellas
(1,571 m.).
Till den italienska halfön räknas konventionellt
hela konungariket Italiens fastland, ehuru Poslätten
egentligen icke är en del af halfön och har ett
helt annat utseende än denna. Poslätten, eller
låglandet mellan Alperna och Apenninerna, var ännu
i pliocentiden en vik af Adriatiska hafvet, hvilken
småningom fyllts genom de dit nedströmmande flodernas
aflagringar. Längs Alpernas fot gå mäktiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
