Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moränvallar, som bildats under istiden. Hufvudfloden
är Po, som mottager många bifloder, de största
irån n.; till dem hörde ursprungligen äfven Adige,
ehuru den nu har egen mynning. Från nordöstra delen
af slättlandet flyta några smärre floder, Piave,
Tagliamento, Isonzo, ut i Adriatiska hafvet.
Den egentliga halfön heter med all rätt Apenninska,
ty Apenninerna (se d. o.) gå såsom en ryggrad igenom
den. De bestå hufvudsakligen af sand- och kalksten
och kulminera i Abruzzerna med Gran Sasso d’Italia
(Monte Corno, 2,921 m.). Halfön är dock rik äfven på
vulkaniska bildningar och har bland många slocknade
vulkaner en ännu verksam, Vesuvius (1,282 m.). I
sydöstra Italien ligger det låga, kuperade Apulien
mellan Apenninerna och hafvet. Dess högsta punkt är
Monte Gargano (1,055 m.) på Manfredoniahalfön. - Ön
Sicilien genomdrages i sin norra del af Peloriska
bergen (Le Madonie 1,975 m.), hvilka äro en af
Messinasundet afbruten fortsättning af Apenninerna. De
mot s. och ö. sluttande delarna af ön äro fyllda
af tertiära kullar. Utan motsvarighet f. ö. på ön
reser sig jättevulkanen Etna (3,279 m.). Däremot
äro Lipariska l. Eoliska öarna n. om Sicilien
alltigenom vulkaniska (Stromboli), medan Egadiska
öarna västerut äro kvarlefvor af en sönderbruten
fortsättning af Peloriska bergen. Äfven Maltagruppen
är en dylik horst, kvarstående delar af den forna
sammanbindningslänken mellan Apenninerna och Atlas. -
Sardinien, Corsica och Toscanska öarna äro likaledes
brottstycken af en f. ö. försvunnen inre, mestadels
af arkeiska bergarter bestående zon af Apenninska
bergsystemet. Den största höjden har Corsica (Monte
Cinto, 2,710 m.).
Balkanhalfön (se d. o. samt Balkan) skiljes genom
Save och Donau från det öfriga E. Dess östra del
får sin karaktär genom Balkan, en fortsättning af
Transsylvanska alperna, hvilken kulminerar i Jumrukcal
(2,374 m.). N. om Balkan sluttar den bulgariska
krittaffeln småningom ned mot Donau, bildande vid
floden en brant strand af 100-200 m. höjd. N. om
floden utbreder sig den Talakiska lågslätten fram
till Transsylvanska alperna. S. och v. om Balkan
ligger det tracisk-macedoniska berglandet, som
omfattar äfven östra Serbien. Det är ett gammalt
kristalliniskt massiv, genom många sänkningar och
brott styckadt i enskilda partier. Mellan Maritza
och Struma ligger det vidsträckta Rodopesystemet, som
genom Filippopels fruktbara sänkningsbäcken skiljes
från Balkan och som genomflytes af Karasu. Dess
högsta toppar äro Muss Alla (2,930 m.) och Rilo Dag
(2,673 m.). - Emellan Struma och en västligare sänka,
som genomflytes af Vistritza och Svarta Drin (med
Ochridasjön), möter det macedoniska berglandet,
sönderrifvet genom talrika förkastningar och
genomflutet af Vardar. Det kulminerar i Schardag,
hvars östligaste topp Ljubetin når 2,510 m. Af detta
bergland är halfön Chalkidike ett utsprång. S. härom
ligger den tessaliska lågslätten, omgifven i v. af
Pindos, i n. af Chasia och Kambuniska bergen, i s. af
Othrysberget (1,728 m.) och i ö. af de östtessaliska
bergen med toppen Ossa (1,980 m.) och berget Pelion
(1,618 m.) samt nordligare Olympos (2,985 m.),
halföns högsta topp. Hela västra delen af halfön
hör till Dinariska bergsystemet, som
består af starkt veckade kalkberg, skilda
genom längddalar och uppfyllda af jordtrattar
(doliner) eller stängda dalar (poljer) samt
andra s. k. karstfenomen. I n. hänga dessa berg
tillsammans med södra Kalkalperna, i s. gå de till
Greklands sydligaste kust och fylla nästan hela halfön
Peloponnesos, hvars högsta toppar äro Kyllene (2,374
m.) i Arkadien och Taygetos (2,409 m.). Kustöarna i
Adriatiska hafvet äro delar af dessa berg, liksom
äfven öarna i s., Kythera och Kreta (Psiloritis
l. Ida, 2,457m.). - De kristalliniska Cykladerna äro
en fortsättning af Eubeas och Attikas berg. I deras
södra del uppträda två vulkaniska bildningar: Milos,
hvars eruptiv tillhöra pliocentiden, och det ännu,
ehuru med längre pauser, verksamma Thera (Santorin),
i förhistorisk tid splittradt till en krans af öar.
E:s floder afflyta till fem olika haf. Dessa hafs
vattenområden i E. äro enl. Kirchhoff och Strelbitsky
följande: Atlantiska oceanens afvattningsområde
3,640,569 kvkm. = 37 proc., Svarta hafvets
afvattningsområde 2,087,060 kvkm. = 21,1 proc.,
Kaspiska hafvets afvattningsområde 1,707,487 kvkm. =
17,2 proc., Norra ishafvets afvattningsområde
1,500,134 kvkm. = 15,2 proc., Medelhafvets
afvattningsområde 942,553 kvkm. = 9,6 proc. J.F.N.
Geologisk beskaffenhet. Inom E. äro samtliga
geologiska lagersystem representerade. Det äldsta
bland dessa, det arkeiska, bestående af gnejser,
kristalliniska skiffrar, gnejsgraniter och äldre
massformiga bergarter, uppträder med största
samlade utbredning inom Sverige, Norge, Finland och
nordvästra Ryssland; hufvudstommen af de europeiska
bergskedjorna, Pyreneerna, Alperna, Apenninerna,
Karpaterna, Balkan, Kaukasus och Ural, består däraf,
likaså större och mindre delar af Portugal, Spanien,
Skottland, Wales och Cornwall, Irland, Bretagne och
Central-Frankrike, Vogeserna, Schwarzwald, Odenwald,
Thüringerwald, Harz, Erzgebirge, Riesengebirge,
Sudeterna och Böhmerwald, Corsica, Sardinien och
Italiens sydspets. - Bergarter tillhörande det
närmast yngre, algonkiska systemet, hufvudsakligen
sandstenar och delvis kristalliniska skiffrar,
bilda berggrunden inom ett bälte utmed gränsen
mellan Sverige och Norge, alltifrån Dalarna norrut
till Torne träsk, samt förekomma äfven i nordvästra
Skottland, Böhmen, Erzgebirge och Fichtelgebirge. -
På sidorna af och omkring de arkeiska bergsryggarna,
såsom Alperna, Pyreneerna, Karpaterna m. fl., äro de
fossilförande, sedimentära lagersystemen zonformigt
ordnade alltefter sin ålder, ett förhållande, som
beror därpå, att dessa bergsryggar uppstått genom
jordskorpans hopskjutande till kolossala veck,
hvilkas af de yngre lagerserierna bestående öfre
delar sedermera under ofantliga tidrymder delvis
bortdenuderats. De paleozoiska systemen (silur, devon,
karbon och dyas) äro utbredda i västra och mellersta
England, södra Skottland och största delen af Irland
samt inom Frankrike, hufvudsakligen i Bretagne och
Normandie. I Spanien och Portugal förekomma de i stora
fält närmast omkring de arkeiska områdena. Tyskland
eger äldre paleozoiska lager i Nassau, Rhenländerna
och Westfalen, Schlesien, Thüringen och Harz. Sådana
förekomma också i Böhmen, Nord-Mähren och västra delen
af Balkanhalfön samt i Östalperna. Inom Sverige och
Norge finnas siluriska aflagringar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
