Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Europa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sachsen, Schlesien, Böhmen och vid Donets i Ryssland;
inom triassystemet i Polen, Thüringen och Franken
("lettenkohle"); inom jurasystemet i nordöstra
Alperna, södra Ungern, England (vid Scarborough),
Skottland (vid Brora), Sverige (Skåne), Danmark
(Bornholm). Tertiära stenkol (brunkol) finnas på
Spetsbergen, i Böhmen och Alperna samt, med ansenlig
utstäckning och mäktighet, i Nord-Tyskland ; äfven
i Danmark (norra Jylland) förekomma brunkolslager,
ehuru utan ekonomisk betydelse. Bärnsten träffas
i riklig myckenhet vid kusten af Samland n. om
Königsberg. Fosforit finnes i Spanien, Nassau,
England, norra Frankrike, Böhmen och Ryssland. Guld i
ganska stor mängd vinnes i Erzgebirge och mellersta
Ural, silfver vid Kongsberg i Norge, i Erzgebirge, på
Harz och i Spanien, hvilket sistnämnda land är rikt
på kvicksilfver. Kopparmalmer äro mångenstädes
förekommande, äfven inom Sverige; särdeles
rikligt finnas de i Ural, Thüringen, Cornwall
och Spanien. Tennmalm förekommer i Erzgebirge,
i Cornwall och Bretagne, bly- och zinkmalm i
Erzgebirge, i England, Tyskland och Sverige,
nickel- och koboltmalmer i Erzgebirge, Thüringen,
Sverige etc. Järnmalmsförekomster af betydande
storlek äro de inom Sveriges nordliga (Kiruna,
Gellivare m. fl.) och mellersta (Grängesberg,
Norberg m. fl.) delar uppträdande, så ock de i Ural
och Spanien bearbetade. E.E.
Klimat. E. ligger till största delen inom den
tempererade zonen. Endast nordligaste Skandinavien,
Finland och Ryssland ligga n. om polcirkeln,
således i kalla zonen. Det s. k. tempererade i E:s
klimat visar sig emellertid hufvudsakligen i årets
medeltemperatur, hvilken är ett räkneresultat och
på grund af temperaturens ständiga växlingar blott
undantagsvis förekommer i naturen. Lägst är denna
årsmedeltemperatur i Europeiska Rysslands nordöstra
hörn, vid Karaflodens mynning, hvarest den utgör - 10°
C. Den tilltager i regel mot s. och v. I nordöstra
Ryssland, nordligaste Finland samt det inre af
Skandinaviska halföns nordligaste del ligger denna
temperatur under fryspunkten, men i hela det öfriga
E. däröfver. T. o. m. på Skandinaviens nordkust
vid 71° n. br. är den, tack vare det varma hafvets
inflytande, + 2°. På E:s sydligaste uddar och öar
i Medelhafvet uppgår den högst till + 19° C. Men om
vi granska de verkligen iakttagna temperaturerna för
olika tider af dygnet och året, så finna vi hos E:s
klimat, liksom hos det s. k. tempererade klimatet
i allmänhet, större växlingar mellan värme och köld
än som förekomma vare sig i den heta zonen eller i
de båda kalla. Det synes i själfva verket vara just
dessa stora och ständiga växlingar, som utgöra det
tempererade klimatets företräde, i det att härigenom
de organiska varelserna och framför allt människan
härdas och utvecklas till den största möjliga kraft. I
detta afseende kan E:s klimat sägas utgöra typen för
ett gynnsamt tempereradt klimat, hvarvid också den i
allmänhet lagom rikliga och väl fördelade nederbörden
spelar en viktig roll.
Den bästa föreställningen om värmeförhållandena i
E. vinner man genom att betrakta dels de högsta och
de lägsta iakttagna temperaturerna, dels medelvärmen
under årets varmaste och kallaste månad, den typiska
sommarmånaden juli och den typiska vintermånaden jan.,
dels slutligen temperaturens dagliga och årliga
ändring med hänsyn tagen till den tidslängd, under
hvilken de olika temperaturerna förekomma.
De högsta temperaturerna i E. inträffa gifvetvis under
sommaren eller den tidigare hösten och äro särdeles
likformigt fördelade öfver världsdelen. Nästan hela
västra E. har i medeltal ett årligt temperaturmaximum
af omkr. + 30°; i det inre af Ryssland stiger det
öfver + 32° och på Iberiska halfön samt några andra
orter i södra E. ända till + 40°, under det att i
nordvästra kustlandet maximet stannar vid + 20 till
25° C. Under ovanligt varma somrar ha naturligtvis
ännu högre värden uppnåtts, nämligen i det inre
af Sverige och Tyskland + 38°, i Frankrike + 41°,
i södra Italien och i Spanien + 45° (för Sevilla
uppges t. o. m. + 50 1/2°), på Balkanhalfön öfver
+ 40°, i södra Ryssland omkr. + 43°. De lägsta
temperaturerna inträffa naturligtvis under vintern,
oftast i jan. eller febr., någon gång redan i
dec. Årets normala minimitemperatur utgör -45° i
nordöstra Ryssland, -35° till -40° i det inre af norra
Skandinavien samt östra och mellersta Ryssland, -30°
i mellersta Skandinavien, Finland och Ryssland, -20°
i södra Ryssland, det inre af Balkanhalfön, Ungern,
Polen, östra Tyskland och södra Skandinavien; -10°
i Balkanhalföns kustland, nordligaste Italien, det
inre af Spanien och Frankrike, nordvästra Tyskland,
Danmarks och Norges västra kustland samt norra delen
af Storbritannien; 0° och däröfver endast på södra E:s
varmaste kuster och öar. Under ovanligt kalla vintrar
har man iakttagit ännu lägre temperaturer, nämligen
-50° i nordöstra Ryssland och det inre af nordligaste
Skandinavien, -40° i mellersta Skandinavien samt
flerstädes i Ryssland (Uppsala -40°, Petersburg -39°),
-30° ända till -36° i Tyskland, Österrike, Ungern
och Balkanländerna, mellan -20° och -30° i Frankrike,
-21° i Spanien, -16° i södra England. Endast kuster
och mindre öar vid Medelhafvet och vid Atlanten från
Gibraltar till Brittiska öarnas västra och södra
kuster äro förskonade från dylik vinterköld. Dessa
ovanligt höga eller ovanligt låga temperaturer, de
s. k. extremerna, förekomma vanligen endast en eller
några få dagar årligen och räcka ofta blott några
timmar, men äro icke desto mindre en viktig klimatisk
faktor, enär de angifva gränsvärden, som de organiska
varelserna i det landet måste kunna uthärda, med risk
att eljest gå under. I synnerhet växterna äro för
sitt lif i högsta grad beroende af temperaturen, och
en enda ovanligt kall vinterdag kan förstöra dyrbara
kulturväxter, som måhända åratal lefvat i ett land och
redan synts vara acklimatiserade. På de nyssnämnda
kuststräckorna af Atlanten, hvilka icke bjuda,
på någon synnerligt hög sommarvärme, såsom Irlands
västkust, Englands sydkust, Normandiska öarna och
Bretagne, kunna flera tropiska växter odlas. I Brest
trifvas många sydliga växter, hvilka icke uthärda
vintern i Montpellier. Den japanska kamelian växer i
hela Bretagne, i Brest t. o. m. utan allt vinterskydd;
likaså trifvas Yucca gloriosa, flera bambuarter,
Araucaria imbricata och jättelika fikonträd, men af
brist på sommarvärme mogna icke fikon, vindrufvor,
aprikoser eller dylika frukter i detta klimat. På
Kanalöarna blomma magnolier, medan myrten, fuchsior,
geranier och kamelior
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
