Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangelikala rörelsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den stora likheten framträda emellertid äfven
hos de synoptiska evangeliernas författare
individuella egendomlighcter i språk, syftemål
o. s. v. Synoptikerna omtala förnämligast de
yttre tilldragelserna i Jesu lif och meddela hans
praktiskt undervisande och sedelärande tal, hvaremot
Johannes har till hufvudsyfte att skildra det inre
af detta lif, Jesu Kristi person. Dessutom framställa
synoptikerna företrädesvis Jesu verksamhet i Galileen,
Johannes hans verksamhet i Judeen. I lidandeshistorien
närmar sig dock Johannes mycket till de öfriga. -
Angående evangeliernas uppkomst ha många hypoteser
blifvit uppställda. Sedan de från äldsta tider
allmänt ansetts vara författade af de män, hvilkas
namn de bära, och i sammanhang därmed äfven deras
historiska tillförlitlighet varit fullt erkänd,
började i 18:e årh. hvarjehanda tvifvelsmål i detta
hänseende uttalas. Dessa gällde såväl synoptikerna
som framför allt Johannes. Så ansåg Semler (1783),
att de först nämnda vore blott bearbetningar af en
eller flera äldre syrokaldeiska skrifter; Lessing
(1785) åter antog, att det s. k. Hebréer-evangeliet
vore deras gemensamma källa. Enligt Eichhorn (1794)
skulle till grund för de synoptiska evangelierna ligga
ett numera förloradt syrokaldeiskt ur-evangelium, en
åsikt, som, på många sätt modifierad, vann talrika
anhängare. Schleiermacher (1817) antog tillvaron
af en mängd småskrifter eller uppsatser, hvilka
evangelisterna skulle samlat och bearbetat. Vida
allmännare har dock den s. k. traditionshypotesen
blifvit antagen, hvilken, antydningsvis uttalad af
Eckermann och Herder, funnit sin kraftigaste målsman
i Gieseler (1818). Enligt hans åsikt utbildade sig
genom de förste kristnas ständiga samtal om Jesu lif,
tal och gärningar en muntlig tradition, hvilken till
förebyggande af förfalskning, i synnerhet när det
gällde att meddela undervisning i dessa stycken,
t. o. m. fixerades i bestämda, stående uttryck. Med
begagnande af dessa hade de synoptiska evangeliernas
författare uppsatt sina skrifter, och sålunda skulle
den stora likheten mellan dessa få sin förklaring. På
samma sätt skulle det johanneiska evangeliet grunda
sig på en yngre grupp af traditionella utsagor om
och af Jesus. Genom en dylik hypotes ville Strauss
förklara äfven tillkomsten af själfva innehållet af
evangelierna; i sitt bekanta verk "Das leben Jesu"
(1835-36) förklarade han nämligen detta innehåll
vara en produkt af mytbildande fantasi inom den
kristna församlingen. Ännu längre gick Br. Bauer
(1840), som ansåg det ha tillkommit genom medveten och
afsiktlig dikt af författarna. F. C. Baur, stiftaren
af den s. k. Tübingenskolan, förklarade (1847),
att de kanoniska evangelierna, såväl som de flesta
skrifterna i nya testamentet, vore tendensskrifter,
författade i 2:a årh. i afsikt att gifva uttryck
åt de olika andliga riktningarna inom kyrkan under
det apostoliska tidehvarfvet. Så vore det fjärde
evangeliet h. o. h. konstrueradt i dogmatiskt syfte;
bland synoptikerna vore Lukas mest dogmatisk (i
paulinsk riktning), Matteus minst. Numera anser
man allmänt, att Tübingenskolan gick alltför långt
i sin kritiska ifver, och man har alltmera börjat
tillerkänna de synoptiska evangelierna en högre
ålder, än Baur och hans närmaste lärjungar ville
medgifva. De flesta antaga, att de blifvit författade
60-70 e. Kr. Däremot har det fjärde evangeliets
äkthet blifvit
mera bestridd. Emellertid anser Tischendorf, en af
samtidens största auktoriteter på bibeltextkritikens
område, att vid slutet af 1:a eller under de första
åren af 2:a årh. samtliga fyra evangelierna icke
blott voro författade, utan ock allmänt begagnades
och betraktades såsom utgörande ett enda helt,
en evangelisk kanon. (Vidare om de särskilda
evangelierna se under författarnas namn; jfr ock
Bibelkritik.) - Angående ordningsföljden mellan de
synoptiska evangelierna ha alla möjligheter blifvit
uppställda. Så har man ansett dem vara författade
i följande ordning: Matteus, Markus, Lukas (så
redan Augustinus; vidare Bengel, Hug, Credner,
Hengstenberg, Hilgenfeld m. fl.); Matteus, Lukas,
Markus (Griesbach, Owen, Theile, de Wette, Strauss,
Bleek, Baur, Kahnis, Delitzsch m. fl.); Markus,
Matteus, Lukas (Storr, Lachmann, Weisse, Ewald, Reuss,
Thiersch, Weiss m. fl.); Markus, Lukas, Matteus
(Wilke, Bauer, Hitzig, Volkmar); Lukas, Matteus,
Markus (Büsching, Evanson); Lukas, Markus, Matteus
(Vogel). I allmänhet har man därvid tillika antagit,
att en föregående författare varit känd och använd
af den eller de efterföljande, ett antagande, som
dock af flera exegeter blifvit bestridt. Under sådana
förhållanden kan den s. k. synoptiska frågan, eller
frågan om de synoptiska evangeliernas förhållande
till hvarandra, på vetenskapens nuvarande ståndpunkt
icke sägas ha fått en fullt tillfredsställande
lösning. Nyligen (1905) har den kände exegeten och
kritikern professor B. Weiss i Berlin sökt visa,
att den redan i den gamla kyrkan utbredda meningen,
att Markus skrifvit sitt evangelium på grundvalen
af hvad han under sitt nära umgänge med aposteln
Petrus muntligen hört af detta ögonvittne till Jesu
lif, har starka grunder för sig. Men därjämte har
Markus användt andra källor, företrädesvis samma
samling af "Jesu tal och gärningar", som ligger
till grund för evangelium enl. Matteus. Denna Weiss’
uppfattning låter väl förena sig med den ofvannämnda
"Gieselerhypotesen", som kan sägas i allmänhet ha
bibehållit sig inom den vetenskapliga synoptiska
kritiken. Johannes’ evangelium är afgjordt det yngsta
af evangelierna. - Med afseende på innehållet förhålla
sig de tre synoptikerna till hvarandra på ett sådant
sätt, att, om detta innehåll fördelas i mindre stycken
eller afdelningar, ungefär 42 sådana stycken befinnas
vara gemensamma för dem alla, att vidare Matteus och
Markus ha 12 stycken, som Lukas saknar, Markus och
Lukas 5, som Matteus saknar, samt Matteus och Lukas
14, som Markus saknar.
Jämte dessa kanoniska evangelier fanns i den äldre
kristna tiden ett stort antal s. k. apokryfiska,
hvilka, ofta framträdande under falska namn, gjorde
anspråk på att upptagas i nya testamentets kanon, men
af kyrkan icke godkändes. De flesta af dem ha gått
förlorade, och vi känna dem blott genom omnämnanden
hos kyrkofäderna eller hos andra författare. De
torde till största delen förskrifva sig från 3:e,
4:e och 5:e årh.; endast några få gå tillbaka till
2:a eller 1:a. Innehållet i dem, som blifvit bevarade
till vår tid, är ofta konstladt och onaturligt,
fantastiskt och vidunderligt. Dessa apokryfiska
skrifter synas i synnerhet ha varit i bruk bland de
irrläriga kyrkosamfunden (såsom ebioniter, gnostiker
och manikéer),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
