- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
1119-1120

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evangeliska unionen - Evangeliska vänner - Evangeliske

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Anhalt, markgrefven Georg Fredrik af Baden, hertig Johan
Fredrik af Württemberg, markgrefven Joakim Ernst af
Ansbach samt pfalzgrefven af Neuburg m. fl.) och till
hvilket kort därefter andra protestantiska furstar
(landtgrefven Morits af Hessen-Kassel och kurfursten
Johan Sigismund af Brandenburg) samt flera riksstäder
anslöto sig. – Dess mål var skyddandet af de tyske
protestanternas hotade religionsfrihet. Den trädde i
förbindelse med Nederländerna (1608), England (1612)
och Sverige (1613), men ej lycklig i kampen emot
den af Maximilian af Bajern ledda katolska ligan (se
d. o.), upplöstes den 1621. Jfr Trettioåriga kriget. –
2. Den lutherska och den reformerta kyrkans förening
i Preussen och åtskilliga andra tyska stater. Det
historiska uppslaget till Preussens unionskyrka låg i
kurfursten af Brandenburg Johan Sigismunds öfvergång
till reformerta läran 1613 och den kyrkopolitiska
situation, som därigenom skapades i det till
största delen lutherska landet. När Brandenburg som
konungariket Preussen vid 1700-talets början blef
Nord-Tysklands ledande stat och samtidigt genom
pietismen äfven den religiösa tyngdpunkten inom
protestantismen öfverflyttades dit från Sachsen,
fick furstehusets kyrkliga unionspolitik historisk
betydelse. Den religiösa individualismens genombrott
på 1700-talet undanröjde ock småningom kyrkosamfundens
starka konfessionsskrankor; så var marken förberedd
för unionstankens praktiska realiserande, då den
religiösa väckelsen vid början af 1800-talet gaf
den nytt lif. Preussens konung Fredrik Vilhelm III
och dess store teolog Schleiermacher voro bägge dess
bärare. Reformationsjubileet 1817 skulle tjäna som
utgångspunkt. 27 sept. nämnda år utfärdade konungen
en uppmaning att verka för en "evangelisk-kristlig"
kyrka, däri bägge de protestantiska konfessionerna
kunde enas såsom en andas barn. Saken väckte allmän
entusiasm, men äfven motstånd. Företaget var en
yttring af tidens romantik med dess bristande sinne
för historiska realiteter; och det sattes i verket,
just när, i samband med jubileet, känslan började
vakna för värdet i de historiskt gifna formerna. Så
förknippades unionen från första stund med strid.

Fredrik Vilhelm gjorde ett försök att böja motståndet
genom utfärdandet af en agenda (gudstjänstordning)
1821, hvilken efter långa förhandlingar 1830
påbjöds för hela preussiska kyrkan. Därmed var
unionen fullständigt införd; därmed begynte ock den
öppna kampen. I spetsen för lutheranernas motstånd
stod teol. professorn i Breslau, Scheibel, som
1830 samlade kring sig omkr. 300 familjer, hvilka
vägrade följa agendans nattvardsritual. Vägrandet
grep omkring sig; från 1834 började oppositionen ha
egna synoder i Breslau och fordra en presbyteriansk
kyrkoförfattning. Så var separationen i gång;
1835 konstituerade sig Breslaurörelsen som egen
kyrka. Förgäfves hade konungen sökt mildra motsatserna
genom en kung. 1834, att unionen icke åsyftade
bekännelsernas upphäfvande, utan blott yttre kyrklig
gemenskap i hofsamhetens och välviljans ande. När de
separerade ändock ej ville foga sig, greps till våld
för att genomföra agendan; under tio års tid försöktes
med suspensioner, fängelsestraff och dragonader. Med
Fredrik Vilhelm IV kom freden; 1845 utfärdades den
s. k. generalkoncessionen,
genom hvilken de separerade lutheranerna erkändes
som ett lagligt berättigadt kyrkosamfund. Det var
den religiösa toleransens största seger i Tyskland
under 19:e årh.

Af såväl lutheraner som reformerte i Preussen
kvarstodo alltjämt de fleste i statskyrkan;
och unionen fördes efter 1848 in i ett nytt
skede. Förut hade den hufvudsakligen sökt
sammansmälta; nu sökte den sammanbinda, på samma
gång som den vann större själfständighet gentemot
statsmakten. 1850 öfverlämnade Preussens konung
högsta ledningen af unionskyrkan åt ett evangeliskt
öfverkyrkoråd
i Berlin, som visserligen tillsattes
af konungen, men som handhade kyrkans styrelse
oberoende af ministeriet (1873 kompletteradt med
en fullständig synodalförfattning; se Preussen,
kyrkliga förhållanden). Och en kabinettsorder 1852
påbjöd, att rådet skulle bestå af både lutheraner och
reformerta för att kunna bevaka bägge konfessionernas
särintressen; vid angelägenheter, som rörde endera
bekännelsen, egde endast dennas rådsmedlemmar
rösträtt (itio in partes). Trots fortsatta
slitningar äro sålunda numera bägge konfessionernas
fria utveckling och egenart inom unionskyrkan
principiellt tryggade. Detta har ock visat sig i
t. ex. Berlins lutherska augustikonferens sedan 1871,
Reformerta förbundet sedan 1885 etc. öfver hufvud
har i Preussen, framför allt dess östra provinser,
unionskyrkan starkt präglats af den lutherska
typen. Emellertid äro unionens lutheraner alltjämt
föremål för misstänksamhet från andra tyska lutherska
kyrkor. – Äfven i den tyska teologiens historia har
unionen spelat en roll. Erlangenteologien var strängt
luthersk, den s. k. förmedlingsteologien däremot
unionistisk; A. Ritschl var ifrig anhängare af
unionen, liksom äfven den moderna "nyprotestantismen".

Unionskyrkan inskränktes ej till Preussen; ett flertal
andra tyska stater följde dess exempel: Nassau 1817,
Rhen-Pfalz 1818 (1853 har Augustana variata där
antagits som trosbekännelse), Anhalt-Bernburg 1820,
Waldeck och Baden 1821 (i Baden förde striderna om
unionen till bildandet äfven af en frikyrka 1854),
Hessen-Darmstadt 1822 (rättsligt genomförd först
1873), Hildburghausen 1824, Lichtenberg 1825 och
Anhalt-Dessau 1827. I Kurhessens kyrka, som 1821 blef
unionistiskt organiserad, utbröt 1850 en förbittrad
kamp om landets konfession, hvilken genom Vilmars
mäktiga personlighet slutade med lutherdomens faktiska
seger. – I nästan alla dessa smärre unionskyrkor har
det gällt en läro- eller sammansmältningsunion. Dessa
trakter voro ock alltsedan reformationens dagar sätet
för melanchthonianismen med en i viss mån oklar
konfessionell tradition. – Litt.:
E. Foerster, "Die entstehung der preussischen landeskirche", I (1905), II (1907),
K. von Hase, "Geschichte der prot. kirche im 19. jahrh." (1892),
F. Nippold, "Handbuch der neuesten kirchengeschichte" (3:e uppl., I–V, 1901–05),
E. Seeberg, "Die kirche Deutschlands im 19. jahrh." (2:a uppl. 1904).

Hj. H–t.

Evangeliska vänner. Se Kväkare.

Evangeliske kallades, i synnerhet under 1500- och
1600-talen, lutheraner och reformerta, emedan de
erkände endast evangelium (i vidsträcktare mening,
d. v. s. hela bibeln) såsom grundval för sin
tro, i motsats till katolikerna, som erkänna äfven
traditionen. I nyare tider förstås med evangeliske

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:44:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbg/0604.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free