Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eyjafjalla-jökull - Eyjafjarðara, Eyjafjarðarsysla - Eyjafjörður - Eylau - Eylert, Rulemann Friedrich - Eyma, Louis Xavier - Eymoutiers - Eynern, Ernst von - Eyrabakki - Eyrbyggiasaga - Eyre, Lake - Eyre, Edward John
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jökeln, hvars högsta punkt ligger 1,705
m. ö. h. (blott två af Islands berg uppstiga till
större höjd), strömmar en mängd vattendrag, af hvilka
några bilda vackra forsar, bl. a. Seljalands-forsen,
mot v., och den stora Skógarforsen, mot s. 1819-25
var E. medelpunkten för flera våldsamma vulkaniska
utbrott. C. R. (R. N-g.)
Eyjafjarðará, Eyjafjarðarsýsla. Se Eyjafjörður.
Eyjafjörður [ejja-], "Öfjorden", en 15 km. bred
och 60 km. lång fjord på Islands norra kust. Efter
fjorden kallas den å, som faller ut i dess innersta
vik, Eyjafjarðará, och hela nejden, som bildar
en särskild domsaga, Eyjafjarðarsýsla. Vid
E. ligger staden Akureyri (1,500 inv.).
C. R. (R. N-g.)
Eylau [e’jlao]. l. (Preussisch-Eylau)
Stad i preussiska reg.-omr. Königsberg
(Ostpreussen), vid floden Pasmar. 3,248
inv. (1900). Skollärarseminarium,
kvarnindustri. Staden är bekant genom det blodiga och
oafgjorda slag, som utkämpades där 7 och 8 febr. 1807
mellan fransmän under Napoleon I å ena sidan samt
ryssar under general Bennigsen och preussare under
general Lestocq å den andra. - 2. (Deutsch-Eylau)
Stad i preussiska reg.-omr. Marienwerder
(Westpreussen), vid Geserichsjön, som genom
Elbing-Oberländischer-kanal står i segelbar
förbindelse med Östersjön. 8,074 inv. (1900). Järn-,
sprit- och kvarnindustri, spannmålshandel.
(J. F. N.)
Eylert [e’jl-], Rulemann Friedrich, tysk
präst, f. 1770, d. 1852, blef 1806 hof- och
garnisonspredikant i Potsdam och 1817 evangelisk
biskop och medlem af preussiska statsrådet samt af
ministeriet för kyrko- och undervisningsärenden. Han
var under många år Fredrik Vilhelm III:s förtrogne
och nyttjade hela sitt inflytande till förmån för
unionen mellan den lutherska och den reformerta
kyrkan. E. utgaf bl. a. flera samlingar predikningar,
några skrifter i unionsfrågan samt Charakterzüge
und historische fragmente aus dem leben des königs
v. Preussen Friedrich Wilhelm III. (3 bd, 1842-46).
Eyma [äma7], Louis Xavier, fransk skriftställare,
f. 1816 på Martinique, d. i Paris 1876, lämnade 1846
sin anställning inom sjöförvaltningen för att egna
sig åt litteraturen, författade en mängd romaner
och var äfven framgångsrik som tidningsman. Hans
förnämsta arbeten äro La république américaine, ses
institutions, ses hommes (1861), Les trente-quatre
étoiles de l’union américaine (1862) och Les gamineries
de M:e Rivière (1874).
Eymoutiers [ämotiē], stad i franska dep. Haute-Vienne
(Limousin), 45 km. ö. s. ö. om Limoges, vid Viennes
djupa och vackra dalgång och vid Orléansbanan. 2,261
inv. (1901, som kommun 4,213). Staden har sitt
namn efter ett i 10:e årh. anlagdt kloster,
Antimonasterium, hvars vackra kyrka från 12:e–15:e
årh. ännu kvarstår.
Eynern [e7 j-], Ernst von, tysk politiker och köpman,
f. 1838 i Barmen, invaldes 1879 i preussiska
deputeradekammaren, där han slöt sig till det
nationalliberala partiet och med ifver bekämpat
centerns ultramontana politik. Han har särskildt
arbetat för nya järnvägs- och kanalbyggnader och
flera gånger varit ordförande i deputeradekammarens
kanalutskott. E. utgaf 1901 Zwanzig jahre kanalkämpfe,
1882-1901.
Eyrarbakki ("Örebak"), den enda handelsplatsen på
Islands sydkust, vid utloppet af Ölfusån. Ehuru hamnen
är mycket osäker, drifver orten betydlig handel,
emedan nejden är synnerligen bördig. E:s invånarantal
uppgick 1904 till 726.
C. R. (B.N-g.)
Eyrbyggiasaga, "Sagan om inbyggarna på Eyrr" (gård
på Snæfellsnes, Island), är det något missvisande
namnet på en af de stora isländska ättesagorna; den
handlar nämligen lika mycket om ätterna på Þórsnes
och i Alptafjǫrðr. Sagans centrala personlighet,
hvars namn den väl rättast borde bära, är den
mäktige och listige Snorre gode (se d. o.). Sagans
handling börjar vid tiden för Islands bebyggande,
men hufvudtilldragelserna falla inom slutet af
900-talet och början af 1000-talet. Utan att i
konstnärligt afseende kunna jämföras med Egil
Skallagrimssons, Nials eller Laxdoela saga är
E. dock väl och underhållande berättad. Med
afseende på historisk trovärdighet intar den en
framstående plats, frånsedt några f. ö. synnerligen
intressanta vidskepligheter (gengångarepisoden
på Fróðá), och är dessutom värdefull genom det
intresse författaren ådagalägger för hednatidens
religiösa bruk. E. föreligger i flera handskrifter
från 1300-talet samt i ett brottstycke från sista
fjärdedelen af 1200-talet. Åsikterna om sagans ålder
äro olika, och det torde vara försiktigast att ej
påstå mera, än att den föreliggande affattningen ej
kan vara yngre än från senare hälften af 1200-talet,
men sannolikt förskrifver sig från dess midt eller
något tidigare. Detta hindrar ej, att sagan i en
ursprungligare gestalt kan vara förd i pennan redan
i slutet af 1100-talet. E. är utgifven af Guðbrandr
Vigfússon 1864 och af Hugo Gering 1897 (kommenterad
uppl.) samt förträffligt öfversatt till danska af
N. M. Petersen (i "Islændernes færd hjemme og
ude", ny uppl. af V. Dahlerup och F. Jönsson, 1901).
R. N-g.
Eyre, Lake E. [lei’k ai’ə], stor saltsjö i det inre
af Syd-Australien. Ytinnehållet är högst 9,900
kvkm. Under den torra årstiden försvinner sjöns
vatten nästan helt och hållet, och dess bottenslam
är då betäckt med en saltskorpa. Under och kort efter
regntiden utfalla flera creeks i sjön, bl. a. Barcoo-,
Warburton-, Macumba- och Nealescreek. Genom en kanal
sammanhänger med E. en sydlig utvidgning, Lake Eyre
South, af omkr. 3,000 kvkm. E. är en depression, dess
yta ligger 12 m. under hafsytan. På södra och västra
sidan uppspringa söta källor ur sinterkalken, hvilka
möjliggöra boskapsskötsel i dessa eljest ogästvänliga
trakter. – Sjön är uppkallad efter sin upptäckare
(aug. 1840), engelsmannen Edward Eyre. (J. F. N.)
Eyre [ai’ə], Edward John, australisk forskningsresande,
f. 1815 i Yorkshire, d. 1901, utvandrade 1833
till Australien, där han i Syd-Australien vid
nedre Murray blef boskapsegare, fredsdomare och
beskyddare af infödingarna. Efter åtskilliga färder
i Syd-Australien, hvarunder han i aug. 1840 upptäckte
den efter honom uppkallade Eyre-sjön, gjorde han 1841
under stora umbäranden sin märkligaste upptäcktsresa,
från Spencerviken längs Australiens sydkust till
King George sound i Väst-Australien. Sina färder i
Australien skildrade han i Journal of expeditions of
discovery into Central Australia (1845). 1846 blef han
guvernör i Nya Zeeland, förflyttades sedan till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
