- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
1201-1202

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eyre, Edward John - Eyira - Eyrich, Sebastian Theodor Justus - Eyskegger - Eystein Magnusson - Eystein Haraldsson - Eystein Asgrimsson - Eystein Erlendssön - Eystein Meyla - Eystein Orre - Eystrahorn - Eystrasalt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Västindien och utnämndes 1862 till guvernör på
Jamaica. Ett negerupplopp 1865 undertrycktes af
honom med så stor stränghet, att regeringen nödgades
suspendera honom och låta en särskild kommission
med John Stuart Mill som ordförande företaga en
undersökning. Regeringen fann ej skäl föreligga
att vidtaga lagliga åtgärder, men använde honom ej
vidare. (Wbg.)

Eyria [åYerie], halfö på Syd-Australiens kust,
omgifven på sydöstra sidan af Spencerviken,
på sydvästra af Stora Australia-golfen och i
n. begränsad af Gawler-kedjan samt saltträsken Lake
Gairdner, Island lagoon m. fl. Sydspetsen bildar
Kap Catastrophe. Halfön har en fåtalig befolkning
af boskapsherdar.

Eyrich [e’j-], Sebastian Theodor Justus, tysk
arkitekt, f. i Nürnberg 1838, studerade därstädes,
i Karlsruhe, München och fyra år i Italien. Han
har byggt Hotel Strauss i Nürnberg, Schwarzenbergs
slott samt för öfrigt slott, villor och enskilda hus
i Nürnberg.

Eyskegger (Öskägger; af skeggja, krigsskepp)
l. Gullbeiner, ett upprorsparti under de norska
tronstriderna på kung Sverres tid. Dess kärna var
besättningen på ledungsskeppen från de skotska
öarna, af hvilka det ena sannolikt burit namnet
Gullbeinen. Upprorsflocken, hvars kronpretendent
var konung Magnus Erlingssons son Sigurd Magnusson,
fördes af höfdingen Hallkel Jonssön af Blindheim,
som var gift med kung Magnus’ syster Ragnhild. Från
Orkneyöarna drog flocken våren 1193 öfver till
Viken, där den bemäktigade sig Tunsberg och Oslo
samt fick Sigurd hyllad som konung. På uppfordran
af den landsflyktige biskop Valdemar af Slesvig
vände sig flocken sedan mot de danska kusterna och
härjade ända ned till Trave, där lybeckarnas skepp
plundrades. På hösten återkom den till Norge, sedan
biskop Valdemar tagits till fånga, och satte sig i
besittning af Bergen. Där besegrades den af konung
Sverre i Florevaag palmsöndagen 3 april 1194, där
både Sigurd och Hallkel Jonssön föllo. Återstoderna
af flocken reorganiserades af biskop Nikolas till
Baglernas parti. O. A. Ö.

Eystein l. Östen, svensk sagokonung, som af
"Ynglingatal" och de fornnorsk-isländske
historieskrifvarna placeras mellan Adils och
Yngvar och om hvilken de blott veta att berätta,
att han af jutska vikingar innebrändes "på Lofund"
(hvarmed icke, såsom många forskare hållit före,
kan åsyftas den nuv. Lofön, hvilken i forntiden bar
namnet Loghö). Snorre har utan grund låtit de nämnde
jutske vikingarna anföras af en Solve, som enligt
Halfs-sagan var norrman till börden, blef jarl på
Själland och slutligen konung i Sverige. Jfr G. Storm,
"Snorre Sturlassons historieskrivning" (s. 109).
Ad. N-n.*

Eystein, norska konungar. - 1. E. Magnusson,
Magnus Barfots son, d. 1123, besteg 1103 tronen
tillsammans med sina bröder, Sigurd (Jorsalafare)
och Olof. Medan Sigurd (1107-10) gjorde sitt tåg
till Heliga landet, styrde E. riket med klokhet och
mildhet samt blef mycket älskad. Flera allmännyttiga
inrättningar bragte han till stånd. Så uppförde han
till de resandes bekvämlighet fjeldstuer (de första i
sitt slag) på Dovre och anlade en hamn vid Agdenäs,
hvarjämte han på fredlig väg förmådde jämtarna att
erkänna Norges öfverhöghet. I Bergen grundlade han det stora Munkalivs
kloster. Till sin broder Sigurd Jorsalafare stod han
i spändt förhållande.

2. E. Haraldsson, Harald Gilles son, f. i Skottland,
korades 1142 till konung i Norge. Mellan honom
och hans bröder, Sigurd och Inge, rådde ständig
oenighet. 1157 blef E. öfvergifven af sitt parti och
måste fly för Inge. I Ranafylke (Bohus län) blef han
upphunnen och dödad. Han begrofs i Foss kyrka och
blef i trakten däromkring dyrkad som helgon. Medan
han lefde, var han icke synnerligen ansedd.
Y. N.

Eystein Ásgrimsson, fornisländsk skald och såsom sådan
icke blott den förnämste under hela 1300-talet, utan
öfver hufvud en af Islands allra störste, var munk
i augustinkloster dels på Island (där han äfven en
tid satt fängslad för uppstudsighet och våldsamhet
mot sin abbot), dels i Norge, tills han 1357 af
ärkebiskop Olof sändes till Island för att visitera
dess kyrkliga förhållanden. Därvid kom han i delo
med biskop Gyrd i Skålholt, som till och med lyste
honom i bann. Efter att ha försonat sig med biskopen
återvände han 1360 till Norge, där han afled 1361. E:s
enda kända dikt är Lilja, som i 100 8-radiga strofer
skildrar änglarnas och människornas syndafall, Kristi
lif och död, uppståndelse och himmelsfärd samt slutar
med uttalande af författarens hopp om sin och hela
människosläktets frälsning genom Kristi och jungfru
Marias förtjänst. Denna dikt åtnjöt redan i forntiden
en ofantlig popularitet, så att det blef ett ordstäf,
att hvarje skald gärna ville ha diktat "Lilja",
och det verslag ("hrynhent"), hvari den affattats,
från denna tid vanligen kallades "liljulag". Den
finnes öfversatt till latin (1773 och 1859), danska
(1820), franska (1858), engelska (1870) och svenska
(af A. Åkerblom 1899). Jfr Eirikr Magnússon,
"Lilja" (London 1870), F. Jönsson, "Den oldnorske
og oldislandske litteraturs historie", III, 9 ff.,
och A. Åkerblom, "Lilja" (i "Nord. tidskr." 1899).
Ad. N-n.

Eystein Erlendssön, norsk ärkebiskop, d. 1188,
tillhörde en ansedd släkt och var först kaplan hos
konung Inge Krokrygg, som 1157 utnämnde honom till
ärkebiskop i Nidaros. Dock blef han ej förr än några
år senare invigd i detta ämbete. E. var en prelat,
som ihärdigt kämpade för utvidgandet af kyrkans
makt. Han krönte Erling Skakkes son och stod i godt
förhållande till denne, men med Sverre kom han snart
i strid. 1180 måste han lämna landet, och äfven efter
hans återkomst, 1183, var hans ställning till Sverre
allt annat än vänskaplig. Till slut lär han dock ha
fullständigt försonat sig med honom. E. blef efter
sin död dyrkad som helgon (S:t Augustinus). Det var
han, som började den stora ombyggnaden af Nidaros’
domkyrkas östra partier. Y. N.

Eystein Meyla, son till konung Eystein Haraldsson,
bildade 1174 birkebeinarnas (se d. o.) parti och
hyllades några år senare, på Örething vid Nidaros,
till konung. 1177 stupade han, efter en häftig strid,
på Re, nära Tönsberg. Y. N.

Eystein Orre. Se Arnmödlingarna.

Eystrahorn [ejstrahåddn], "Österhorn",
Islands sydöstligaste udde.
C. R.*

Eystrasalt, "Österhafvet", den fornnordiska
benämningen på Östersjön.


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:14 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0649.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free