Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1215-1216 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fabert, Abraham de - Fabiana R, et P. - Fabianin - Fabian siciety - Fabianus (Fabius l. Flavianus) den helige - Fabism - Fabius - Kaeso F. Vibulanus - Quintus F. Vibulanus - Qiuntus F. Maximus Rullianus - Quintus F. Maximus Verrucosus

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skicklighet som ingenjörofficer. 1642 utnämndes han
till guvernör i Sedan och 1651 till
generallöjtnant. Hans mest lysande bedrift
var eröfringen af Stenay (1654), som betraktades
som ett nytt uppslag i den militära ingenjörskonsten
och som 1658 skaffade F. marskalksstafven.
Litt.: Barre, "Vie du maréchal F." (2 bd, 1752),
och Bourelly, "Le maréchal F." (2 bd, 1880-81;
ny uppl. 1885).

E. A–t.

Fabiana R. et P., bot. farm., växtsläkte af fam. Solanaceæ.
Arterna, af hvilka de flesta förekomma i
Chile, äro små buskar, liknande Erica-arter,
med små, tätt ställda blad och hvita blommor.
F. imbricata från Chiles bergstrakter
odlas ofta som krukväxt. Grenarna af
denna art utgöra drogen lignum pichi-pichi,
som innehåller alkaloiden fabianin och
anses som ett specifikum mot blåskatarr.

G. L–m.

Fabianin. Se Fabiana.

Fabian society [feibian sasaiti]. Se Socialism.

Fabianus (Fabius l. Flavianus), den helige, biskop i
Rom 236-250, led martyrdöden under Decius förföljelse
mot de kristne. Hans påfvedöme har varit ett af de
viktigaste i den kyrkliga utvecklingens historia
(från Tertullianus till Cyprianus); om honom själf
veta vi föga.

Fabism, toxik., benämning på en förgiftningssjukdom,
som uppgifves angripa vissa personer efter förtäring
af bondbönor (Vida Faba L.), särskildt unga
sådana. Symtomen lära vara gulsot, gallkräkningar,
blodig urin, oregelbunden feber, nervös depression,
ej sällan död.

C. G. S.

Fabius, namn på en gammal patricisk släkt,
väl ursprungligen bosatt på Quirinalis, i det
forna Rom. Bland dess medlemmar märkas:
1. Kaeso F. Vibulanus, konsul 484, 481 och 479 f. Kr.,
var en tapper krigare. Under sitt sista konsulat
synes han ha försökt att sammanjämka patriciernas
och plebejernas intressen genom ett rättvist
jordutdelningsförslag. Försöket utgick antagligen
från hans afsikt att skydda ättens hotade politiska
maktställning. Fabierna tyckas nämligen, sedan de
länge varit de patriciska släkternas kraftigaste
målsmän, ha kommit i delo med dessa, troligen
till följd af den alltför betydande roll, som de
spelat under några år. Till slut funno Fabierna
sig föranlåtna att tåga i fält mot vejenterna, mot
hvilka de sannolikt själfva retat romarna. Under
Kaesos anförande intogo de 479 en fast position
vid floden Cremera för att därifrån, genom "lilla
kriget", oroa Veji, men 477 blefvo de öfverrumplade
och nedhuggna. Menigheten påstod, att patricierna
af illvilja lämnat Fabierna utan understöd. Dessa
uppgifter synas dock bero på obestyrkta sägner,
möjligen tillhörande Fabiska ättens familjekrönika.

2. Quintus F. Vibulanus, brorson till den föregående,
konsul 467 och 465 f. Kr. samt därefter decemvir, hade
kvarstannat i Rom vid uttåget till Cremera.

3. Quintus F. Maximus Rullianus,
frejdad fältherre och statsman, var 325
f. Kr. rytteriöfverste under diktatorn Papirius
Cursor. Mot öfverbefälhafvarens förbud inlät
han sig under dennes frånvaro i strid med
samniterna och vann seger, men blef därefter af sin
stränge förman hotad med dödsstraff. Endast på
folkets förböner blef han benådad. Sedan kämpade
han med kraft och lycka i många fälttåg - han var fem
gånger konsul - mot samniter och etrusker samt
trängde först af alla romare genom den ciminiska
skogen in i hjärtat af Etrurien. Han vann den
afgörande segern vid Sentinum 295 f. Kr., hvarigenom
de förenade italiska folkens motstånd blef brutet.
I politiskt hänseende gjorde han sig förtjänt
af samhället därigenom, att han såsom censor
(304 f. Kr.) flyttade de frigifne och de obesutne,
åt hvilka Appius Claudius 312 hade gifvit rösträtt,
in i de fyra stadstribus. Efter hans död hyllade
folket honom genom sammanskott till hans begrafning.

4. Quintus F. Maximus Verrucosus ("med vårtan")
utmärkte sig i krig och fred. Han stod i spetsen
för den beskickning till Kartago, hvilken
efter Sagunts fall (218 f. Kr.) fordrade
Hannibals utlämnande. Vid detta tillfälle skall han

Romersk denar, slagen till ära för Qu. Fabius Max. (på åtsidan Romas hufvud).

enligt en gängse sägen ha fällt det stolta yttrandet:
"Här i min toga bär jag krig och fred; väljen
hvilketdera I viljen". När i andra puniska kriget
(218-201 f. Kr.) Hannibal tillfogat romarna det
svåra nederlaget vid Trasimenus (217 f. Kr.), blef
F. ställd emot honom. F. gick till väga med stor
försiktighet. Han undvek nämligen strid, men följde
fienden i spåren för att oroa och hindra honom i hans
företag samt bevaka hans rörelser. Därigenom bidrog
han, om också ej i så hög grad, som vanligen antages,
till statens räddning. Men folket, som i början ej
kunde rätt uppfatta hans planer, yttrade missnöje
med hans långsamma krigföring och gaf honom binamnet
cunctator ("sölaren"). Oviljan mot F. underblåstes
af hans underbefälhafvare Minucius, som därigenom
lyckades blifva likställd i befälet med F. Minucius
lockades dock snart af Hannibal i fällan och räddades
endast genom F:s mellankomst, hvarpå han frivilligt
underordnade sig F. Kort därpå nedlade F. befälet,
men efter olyckan vid Cannæ (216 f. Kr.) uppehöll
F. med kraft och klokhet modet i staden. Under de
följande åren anlitades ånyo hans duglighet, och
han återeröfrade flera städer, bl. a. det viktiga
Tarent (209 f. Kr.). F. afled 203 f. Kr., således
före krigets slut. Under sin sista tid var han
motståndare till Scipio. I allmänhet var han en äkta
gammalromersk karaktär, utmärkt genom sinnesfasthet,
lugn och klokhet. För sin verksamhet i det puniska
kriget kallades han "Roms sköld".

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>