Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1239-1240 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fackförening

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

väg, hur den franska haft att kämpa mot den politiska
splittringen, som trängt in i fackföreningarna, och
hur detta tillika med den ringa målmedvetenheten
och bristen på organisatorisk förmåga gjort,
att de franska fackföreningarna i förhållande
till sitt medlemsantal utöfva föga inflytande
på arbetsvillkoren. Liknande förhållanden råda i
Italien och Holland. Som motsats till denna typ
framträda starka och målmedvetna den engelska
fackföreningsrörelsen som en yttring af den
anglosaxiska organisationsförmågan och den
tyska, grundad på tysk ämbetsmannaduglighet,
ordning och vederhäftighet. En ungefärlig bild af
fackföreningarnas utbredning i de olika länderna
erhålles ur följande siffror:

	Antal fack-	Procent af in-
	förenings-	dustri, handel
	medlemmar	och samfärdsel	Folkmängd
	1905.	sysselsatta ar-	1900-1901.
		betare
England........	1,866,755	omkr. 26	41,458,721
Tyskland.......	1,822,343	" 24	56,367,178
Frankrike......	781,344	-	38,961,945
Österrike.......	323,099	" 13	26,150,708
Italien*.........	260,102	-	32,475,253
Belgien..........	148,483	" 9,5	6,693,810
Sverige.........	117,935	" 24	5,293,851
Australien*....	100,626	-	3,782,943
Danmark.......	92,627	" 49	2,449,540
Ungern.........	71,173	" 16	19,254,559
Spanien.........	56,905	-	18,618,086
Schweiz.........	48,000	-	3,325,023
Nederländerna*	37,221	-	5,104,137
Nya Zeeland*	27,714	-	772,719
Norge...........	18,600	" 5	2,221,447
Bulgarien.......	8,300	" 6	3,744,283
Serbien.........	5,074	-	2,492,882
Förenta staterna och Canada omkr. ...	2,500,000	-	76,000,000
Tillsammans	8,286,301
* 1904 års siffror.

Fackföreningarnas styrka växlar äfven inom olika
yrken och industrier. De uppstodo vanligen bland
handtverksyrkena, och först sent ha de spridt sig
till de stora industrierna, särskildt kolgruf-,
bomulls- och järnindustrierna. De ha haft svårt
att tränga fram bland grofarbetarna och kvinnorna;
hemarbetarna (se Arbetarfrågan och Svettningssystem)
och landtarbetarna äro i de flesta länder ännu
så godt som fullständigt oorganiserade. Endast en
jämförelsevis liten del af ett lands arbetarbefolkning
tillhör sålunda fackföreningarna, men det är att
märka, att dessas inflytande sträcker sig mycket
längre än hvad deras medlemsantal anger. De fastslå
faktiskt arbetsvillkoren för stora massor af arbetare,
som ej tillhöra dem, hvilket delvis beror därpå,
att det stora flertalet af dessa arbetare följer
fackföreningarna och stöder dem under strejker och
lockouter.

Verksamhet. Den industriella utvecklingen har i
alla länder åtföljts af fackföreningsrörelse. Den
försätter nämligen den isolerade arbetaren i en
mycket ofördelaktig ställning vid fastställandet af
arbetsvillkoren (se Arbetarfrågan, Arbetsaftal och
Arbetslön). Han kan ej tillbakahålla utbudet af sin
arbetskraft, under det att arbetsgifvaren vanligen
mycket väl kan vänta; han saknar öfverblick öfver
situationen på
arbetsmarknaden och träning i köpslående, hvilket däremot
arbetsgifvaren oftast är i besittning af. Därtill
kommer, att stordriften nödvändigt orsakar gemensamma,
likformiga arbetsvillkor först inom samma fabrik,
småningom inom allt större industriområden. Detta
medför å ena sidan, att arbetsgifvarna komma att
ensamma bestämma öfver arbetsvillkoren, om ej
arbetarna inom ett dylikt industriområde genom
sammanslutning göra sitt inflytande gällande;
å den andra, att dylika sammanslutningar uppstå
helt naturligt just på grund af gemensamheten i
arbetsvillkor och lefnadsförhållanden. Att låta de
gemensamma reglerna för arbetsvillkoren bestämmas
genom kollektiv öfverenskommelse, d. v. s. genom
öfverenskommelse mellan, såvidt möjligt, samtliga
arbetare å ena sidan och arbetsgifvarna å den
andra, måste sålunda bli arbetarnas sträfvan i ett
industrialiseradt samhälle. Detta kan åstadkommas
genom antingen en tillfällig sammanslutning eller
en fortbestående, en fackförening, hvilket senare
är effektivare och i längden det enda möjliga
medlet att bevara de vunna fördelarna.
Kollektivaftalet (se d. o.) blir därför det centrala i
fackföreningarnas verksamhet. Detta är grunden
för de individuella arbetsaftal, som sedan kunna
ingås, och kan innehålla alla de bestämmelser,
hvilka tillsammans reglera förhållandena på
en arbetsplats. De viktigaste af dessa äro
bestämmelserna om arbetslön och arbetstid. Som
medel att få arbetslönen kollektivt bestämd begagnas
ofta minimilönsprincipen, d. v. s. en nedre gräns
fastställes för lönerna, under hvilken dessa ej få
sjunka; för att få arbetstiden kollektivt bestämd
fastslås en normalarbetsdag (se d. o.).
Kollektivaftalet, som ofta gäller blott för en enda arbetsplats,
kommer med industriens och organisationernas
utveckling att omfatta allt vidsträcktare områden,
och det blir allt vanligare, att arbetsvillkoren
inom hela industrier på detta sätt bestämmas
genom öfverenskommelse mellan representanter för
arbetsgifvar- och arbetarorganisationerna. Härtill
bidrar, att det är för arbetsgifvaren en fördel att
ej behöfva räkna med dyrare produktionskostnader
än hans konkurrenter, och att för arbetarna dåliga
arbetsvillkor på en arbetsplats verka nedpressande
på arbetsvillkoren inom hela industrien.

För att kunna genomdrifva kollektiv öfverenskommelse
angående arbetsvillkoren och för att öfver hufvud
stärka sin strategiska ställning vid förhandlingarna
med arbetsgifvarna måste fackföreningarna framför
allt söka få så många som möjligt af arbetarna att
ingå som medlemmar. De utomstående utgöra alltid en
fara för fackföreningarna och för kollektivaftalens
bestånd och ett hinder för enhetlig och kraftig
fackföreningspolitik. Anslutning till fackföreningarna
söka dessa främja genom agitation, genom att
ålägga sina medlemmar att ej arbeta tillsammans med
utomstående, genom att söka förmå arbetsgifvaren att
i kollektivaftalen förbinda sig att använda endast
fackföreningsmedlemmar, genom s. k. svarta listor,
d. v. s. förteckningar på arbetare, som ej tillhöra
fackföreningen, genom personlig bojkottning eller
tillfogande af annat obehag åt arbetare, som ej
kunnat förmås ingå i fackföreningen. Ofvannämnda
metoder variera naturligtvis i hög grad, och några
af dem kunna långt ifrån sägas vara allmänt använda
inom fackföreningsrörelsen. Det står

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>