Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falksläktet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
spetsen; undertill är hannen blekt rostbrun med smala,
svarta längsfläckar, med undantag af strupen, som är
hvit. Honan skiljer sig hufvudsakligen därigenom,
att ryggsidan är mera brunaktig, att undersidan är
hvitaktig med svarta fläckar samt att stjärten är
gråbrun med flera smala rostfärgade tvärband. Längd
28-32 cm. Dvärgfalken tillhör palearktiska regionen. I
Skandinaviens fjälltrakter är den en af de allmännaste
roffåglarna, häckar sällsyntare i södra delarna
af landet. Vintern tillbringar den i södra Europa
och norra Afrika. Den är synnerligen oförvägen
och hör till småfåglarnas allra värsta fiender;
den angriper t. o. m. rapphöns. - Aftonfalken
(se d. o.). - Tornfalken (se fig. 3). Hannen är
ofvan brunröd med en svart fläck å hvarje fjäder;
handpennor och handtäckare äro svartaktiga, hufvud
och nacke blåaktiga; stjärten blågrå med ett
bredt svart band nära spetsen. Strupen är hvitaktig,
undre kroppsdelarna äro för öfrigt rostgula med mörka
fläckar. Honan skiljer sig från hannen förnämligast
genom brunrödt hufvud och nacke, större svarta fläckar
å ryggsidan samt därigenom, att stjärten är rödbrun
med svarta tvärband. Längd 33-39 cm. Tornfalken hör
till Sveriges allmännaste roffåglar och förekommer
talrikt i de södra och mellersta landskapen, medan
den mot norden blir sällsyntare; häckar dock så
långt norrut som vid Storlien. I Norge förekommer den
ända upp till Tromsö. Tornfalken är flyttfågel och
anländer till Sverige i mars eller april samt flyttar
bort i sept. eller okt. Den vistas ofta i människans
närhet, i det den bosätter sig i förfallna byggnader,
kyrkor och torn. Likväl förekommer den äfven i skogar
och bland klippor. Från en ansenlig höjd förmår den
upptäcka sitt byte på marken (möss, sorkar, ödlor,
grodor och större insekter, mera sällan fågelägg
och fågelungar). I flykten förmår den ej fånga
någon fågel. Den kan tvifvelsutan räknas till de
öfvervägande nyttiga djuren.
Alla dessa arter (utom den sistnämnda) ha blifvit
använda i människans tjänst vid den s. k. falkjakten
l. falkoneriet, en medeltidens sport i Europa, hvilken
ännu ej alldeles bortdött. Ursprunget till denna jakt
var dock icke europeiskt. Antagligen var det, enligt
Sundevall o. a., något af de tatariska nomadfolken i
mellersta Asiens stäppland, som först fick den tanken
att använda roffåglarnas mod, styrka och snabbhet,
på samma sätt som dessa egenskaper hos hunden långt
dessförinnan blifvit tagna i anspråk af jägaren. Och
bland alla roffåglarna, af hvilka för öfrigt äfven
örnar och hökar blifvit för detta ändamål tämda,
finnes intet släkte, som i nämnda hänseenden är mera
utmärkt än falksläktet. Men aldrig blifva dessa fåglar
egentliga husdjur. Mörker och svält kunna visserligen
förmå dem att bära beroendet af den, som gifver dem
ljus och mat, och genom lidandets vana kunna de väl
lära sig glömma, att de själfva en gång långt bättre
skaffade sig dessa njutningar; men hängifvenhet för
behärskaren eller lydnad, då ej tvånget står dem
omedelbart för ögonen, ligger ej i deras natur. Däraf
begränsas ock deras användbarhet vid jakten.
Falkoneriet var på sin tid (i Europa åtminstone
från 5:e årh., måhända dit infördt af hunnerna
under Attila, hvars fälttecken var en falk) en högt
uppdrifven och begärligt öfvad konst, med termer för
hvarje handgrepp vid falkarnas behandling. Dess
litteratur räknar bland sina förnämsta författare
en konung, Alfred den store, och en kejsare,
Fredrik II af Hohenstaufen. Bland sina förnämsta
utöfvare räknade denna jakt både regenter och adel -
de ifrigaste voro måhända medlemmarna af det täcka
könet, hvilka, liksom vid tjurfäktningarna ännu i våra
dagar, sällan förneka sitt intresse för åsynen af ett
raffineradt djurplågeri. Ty ett sådant är egentligen
falkjakten, ett blodigt tidsfördrif, med all den
spänning ett dylikt kan erbjuda åskådaren. Den var
och är i Europa för dyr för att kunna med ekonomisk
fördel utöfvas. Den stora jaktfalken måste med
betydliga kostnader hämtas från Grönland, Island
eller Skandinaviens fjäll, och den mindre jaktfalken
(pilgrimsfalken), liksom våra tre småfalkar, finnas
väl utbredda öfver nästan hela Europa, men deras
dressyr och underhåll fordra kostnader, hvilka
deras jakt svårligen kan betäcka. Blott furstar
och magnater kunna underhålla den stab af tjänare,
stundom högtbetrodda och dyrlejda, som härtill
erfordras. Första omsorgen är att lära falken att
äta i den trångaste fångenskap, därefter att sitta
stilla på falkenerarens<sp></sp> (dressörens) hand och taga sin
mat endast i denna ställning, efter slutad exercis
och vid ett bestämdt tillrop. Exercisen består uti
att lära falken först att gripa en bild af en fågel,
hare o. d., lämpadt efter den sorts jakt, för hvilken
den skall uppfostras, och därefter att vid tillropet
släppa hvad den gripit och flyga till sin herre. När
detta är inlärdt, öfvas den på lefvande djur, och
exercisen flyttas från kammaren ut i det fria.
 |
| Fig. 4. Hufva för jaktfalk. |
|
| Fig. 5. Jaktfalks fot med tygel och klocka. |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
