Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker / 1331-1332 (1907) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fallrör - Fallrörelse - Fallskärm - Fallstedt, Ingel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

olikartade, t. ex. det finaste dun och en
kula af den tyngsta metall, falla
lika fort längs det lufttomma röret.
L. A. F.*

Fallrörelse, fys., den rörelse, hvarigenom
en kropp sträfvar att närma sig intill jordens
medelpunkt. Detta kan ske antingen så, att kroppen
rör sig i rät linje mot densamma, eller ock så, att
den tvingas följa en annan väg. Den förra rörelsen
kallas fritt fall, den senare är ett fallande efter
en bestämd bana, t. ex. fall längs ett lutande plan
eller i cirkelbåge såsom vid pendelns rörelse. Lagarna
för fallrörelsen (fall-lagar) framställdes först af
Galilei, som genom sina undersökningar lade
grunden till hela rörelseläran, sådan den sedermera
utvecklats förnämligast af Newton. För fritt fall i
lufttomt rum gälla följande lagar:

1. Alla kroppar falla med lika hastighet oberoende
af ämne, storlek och form.

2. Hastigheten i tyngdens riktning ökas
för hvarje tidsenhet med en bestämd kvantitet, kallad
tyngdkraftens acceleration. Betecknas denna med
g, är, om kroppen utgår från hvila, hastigheten
vid slutet af första tidsenheten g, af den
andra 2g o. s. v., hvilket vill säga, att
om tyngden vid slutet af första tidsenheten
upphörde att verka, skulle kroppen fortsätta sin
rörelse med likformig hastighet = g, efter andra
tidsenhetens slut skulle under samma förutsättning
den likformiga hastigheten blifva 2g, o. s. v.

3. Af lagen 2 följer, att de vägstycken
kroppen tillryggalagt blifva proportionella mot
kvadraterna på de använda tiderna. Betecknas
accelerationen med g, tiden från rörelsens början med
t, hastigheten med u och vägen (fallhöjden)
med s, så innehållas fall-lagarna i följande formler:
u = gt och s = 1/2gt²,
ur hvilka genom elimination af t erhålles
u = sqrt(2gs). Om t uppmätes
i sekunder och s i mm., så är vid 60° lat.
g = 9,819. g har ej samma värde öfverallt på jordytan,
utan varierar med latituden, hvilket beror dels på
jordens rotation, dels på afplattningen vid polerna.
Skillnaden är emellertid ej så synnerligen stor:
g vid ekvatorn = 9,781 och g vid polerna = 9,832.

Vid kroppars fall i luftfylldt rum kan i följd af
luftens motstånd rörelsen icke längre beräknas enligt
ofvanstående lagar. För tunga kroppar (metallkulor)
och måttliga fallhöjder är dock afvikelsen obetydlig.
L. A. F. (G. N.)


Fallskärm, mek., en skärm, som nyttjas för att hindra
ett föremål att med alltför stor hastighet falla mot
jorden. Den kan ha ganska olika form, men torde dock
vanligen likna en paraply eller en trubbig kon, med
spetsen vänd uppåt och försedd med en öppning i midten
för att undvika för stark pendling vid nedfarten
(se fig. 1).

Fig. 1. Fallskärm, utslagen under nedstigning.

Inom luftseglingskonsten var fallskärmen
i egentlig mening under 1800-talets förra hälft
föremål för stort intresse i synnerhet bland
yrkesluftseglare, hvilka med förkärlek använde nedstigning
från ballong med fallskärm som ett konststycke. Under
normala förhållanden anses en fallskärm, som skall
uppbära en person (80 kg.) jämte sin egen vikt (20
kg.), böra mäta 10 m. i diameter och ha en bäryta af
80 kvm. Vid begagnandet är fallet i början ganska
snabbt, men så snart skärmen slagit ut, hejdas
det af luftmotståndet. På friballonger användes
numera ofta den anordningen, att korgen i st. f. i
ett nät upphänges i en rundt ballongen fäst våd
(s. k. gördelupphängning), hvilket åstadkommer,
att ballonghöljet själft vid nedstigningar verkar
som fallskärm. Lösa fallskärmar medföras däremot icke
som säkerhetsanordning. Naturen själf begagnar sig af
fallskärmen såsom ett medel att sprida vissa växters
frukter och frön. Hos en mängd syngenesistiska
Växter, Såsom maskrosor och tistlar se fig. 2) samt hos vissa
träds frukter, t. ex. lönnens och almens, finnas fjun
eller vingar, hvilka göra, att fröet blir en längre
eller kortare tid sväfvande i luften och därunder kan
af vinden föras till aflägsnare platser, än som eljest
kunde blifva händelsen. L. A. F.*

Fig. 2. Flygfrukt af kärrtisteln såsom »fallskärm».

Fallstedt, Ingel, skulptör, f. 20 okt. 1848 i
Stockholm, d. (genom själfmord) 13 maj 1899 i
Köpenhamn, genomgick Ultuna landtbruksinstitut,
var 1872-74 elev vid konstakademien och utbildade
sig sedermera vid akademierna i München och i
Paris. Han kallades 1882 till agré och 1897 till
led. af Fria konsternas akademi. F. egnade sig
hufvudsakligen åt porträttskulpturen, inom hvilket
område han uppnådde verkligt mästerskap. En mängd
byster i terrakotta och marmor af svenska och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>