Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Falu grufva
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro icke egentliga bergartsgångar, utan antagligen
igenfyllda sprickbildningar. De förekomma
särdeles talrikt, tillhöra i regel glimmer-
och kloritskölarnas kategori och omsluta nästan
fullständigt Storgrufvekisen; från dem utgå
förgreningar åt Lovisagrufvan, Mårdskinnsgrufvan
och Drottninggrufvan. Förr, då grufbrytningen var
koncentrerad inom kisstockarna och bedrefs i öppna
rum, spelade skölarna en stor roll vid de ofta
förekommande rasen.
Föremål för tillgodogörande äro kopparkis, gediget
guld och svafvelkis. För öfrigt förekomma zinkblände,
blyglans, magnetkis och galenobismutit. Kopparkisen
förekommer insprängd dels i kvartsit, bildande de
s. k. "hårdmalmerna", dels i de stora kisstockarna,
bildande de s. k. "blötmalmerna". Stundom träffas
den äfven samlad i brytvärd mängd i skölarna,
s. k. "skölmalm". Det gedigna guldet förekommer på
särskilda kvartsådror inom östra hårdmalmsområdet.
Hårdmalmerna förekomma dels som breda, djupgående
och föga långsträckta klumpar, dels som smala,
långsträckta linser i kvartsiten, som blifvit
insprängd med olika kismineral, hufvudsakligen
kopparkis och magnetkis. Dessa malmer äro icke
åtskilda genom aflossningar från kvartsiten, men
öfvergången från fyndigt till ofyndigt sker dock
ganska hastigt. Ifrågavarande malmer förekomma inom
det östra hårdmalmsområdet i brytvärd mängd endast
till 200 m. djup och inom Lovisagrufvans till 280
m. I medeltal fås ur hårdmalmsrummen 1/5 à 1/6 af
det brutna berget som malm med omkr. 4 proc. koppar.
Kisstockarna äro stora klumpformiga massor af
betydande dimensioner; Storgrufvekisen har i dagen
haft ett tvärmått af omkr. 200 m., mot djupet
aftager den i omfång, men endast småningom ned
till 250 m., därefter afsmalnar den hastigt och
upphör på 332 m. djup. De öfriga kisstockarna äro
alla af mindre dimensioner, men förekomstsättet är
liknande. Kisstockarna omslutas nästan alltid af mer
eller mindre mäktiga skölar, endast undantagsvis stöta
de direkte mot någon annan bergart. Kisstockarna bestå
af kvartsit, mycket starkt impregnerad med kiser,
hufvudsakligen svafvelkis. Utom svafvelkis förekommer
ofta äfven kopparkis, och utgöres blandningen då
af blötmalm. Blötmalmerna ha fordom varit grufvans
förnämsta och rikaste malmer, men de rika malmerna
äro numera utbrutna, och erhålles f. n. från
blötmalmsrummen 1/3 à 1/2 af det brutna berget som
blötmalm med omkr. 2 proc. koppar. Inom kisstockarna
finnas stora partier, som på grund af mycket låg
kopparhalt lämnats obrutna; dessa delar bearbetas
numera för erhållande af svafvelkis. Vid brytning i
dessa svafvelkisrum erhålles 1/2 à 2/3 af det brutna
berget som svafvelkis med omkr. 40 proc. svafvel. -
De s. k. skölmalmerna, som i regel varit mycket rika,
äro för länge sedan utbrutna.
Guldmalmen utgöres af i kvarts insprängdt gediget
guld, åtföljdt af galenobismutit. Denna guldförande
kvarts förekommer inom det östra hårdmalmsområdet som
mineralgångar, hvilka i regel äro bundna vid själfva
hårdmalmerna i närheten af ofvan nämnda trappgångar
och ofta förekomma klumpformigt utbildade, särskildt
där kvartsitmassan varit utsatt för veckningar och
sönderkrossningar. I guldmalmerna är det gedigna
guldet ofta synligt för blotta ögat, men oftast måste
skrädning ske med ledning af den
medföljande galenobismutiten. Under den tid, 1881
-1905, som guldmalmerna varit belagda med särskilda
arbeten, har skrädningen skett i "guldmalm" med
för ögat synligt guld med en guldhalt af 200-500
gr. guld per ton och i "selenmalm", malm med synlig
galenobismutit och hållande 10-30 gr. guld per
ton. Hårdmalm och blötmalm hålla 2-4 gr. guld och
omkr. 20 gr. silfver per ton. (Se A. E. Törnebohm,
"Falu grufvas geologi" i "Geol. föreningens
förhandl.", bd 15.)
Grufbrytningen har, sedan grufvan först började
bearbetas, genomgått många förändringar. Den första
brytningen skedde antagligen genom sänkningar i
Storgrufvekisen, som ju gått upp i dagen. Dessa
sänkningar gjordes allt djupare och vidare och
hade vid 1687 års stora ras, då mellanväggarna
mellan de olika brytningarna sammanstörtade,
nedgått till omkr. 150 m. djup. Under 1700-talet
började brytningen ske efter en enhetlig plan,
och uppfordringsschakt anlades utom fyndigheten,
för att grufvans bestånd icke skulle vedervågas
genom inträffade ras. Brytningen skedde dock allt
fortfarande i stora öppna rum med kvarlämnande af
pelare och bottnar mellan desamma. Då det sedermera
blef ondt om malm, angrepos dessa alltmer, och
på så sätt uppstodo 1833 och 1876 stora ras. Man
kan göra sig ett begrepp om grufvans utsträckning,
då man får veta, att hela längden af "orterna" före
1876 års ras var 33 km. Efter 1876 har man alltmera
bedrifvit brytningen med igensättning,
d. v. s. alla urholkningar, som bildas vid malmens
uttagande, igenfyllas omedelbart med det ofyndiga,
som vid skrädningen frånskiljes. Grufvan har sedan
varit förskonad från några svårare ras. F. n. användas
hufvudsakligen tak- och tvärbrytningsmetoderna. För
ledning af grufbrytningen upprättas grufkartor,
och den äldsta i behåll varande verkliga grufkartan
i världen upprättades öfver Falu grufva af Oluff
Hansson Swart 1629.
Kopparns utvinning skedde i äldre tider genom
malmens röstning och upprepade smältningar till
garkoppar. 1872 och 1873 började man uttaga
den på våta vägen enligt Henderssons process,
och med 1879 års utgång upphörde de sista gamla
kopparhyttorna. För tillvaratagande af malmernas
guldhalt användes en af H. Munktell utarbetad
process. Sedan smältningsmetoderna alltmer utarbetats,
särskildt i Amerika, öfvergick man med 1906 års
ingång till dessa, hvarefter extraktionsverken
nedlades. Kopparns utvinning tillgår nu på så
sätt, att malmen smältes i en water-jacket ugn af
amerikansk modell till skärsten, hvilken man därefter
nedsmälter i flamugn för att erhålla råkoppar. Malmens
guld- och silfverhalt ingår i kopparn och utvinnes, då
kopparn för framställning af kopparvitriol upplöses
i svafvelsyra.
Den ur grufvan vunna svafvelkisen, som numera spelar
större roll i afkastningen än kopparmalmerna,
dels användes till framställning af svafvelsyra,
dels försäljes till inom landet belägna
sulfitcellulosafabriker, där den ersätter förut
importeradt sicilianskt svafvel.
Vid Falu kopparverk tillverkas f. n. guld, silfver,
vismut, svafvelsyra, koppar- och järnvitriol,
svafvelsyrad lerjord och rödfärg. Under de senaste 5
åren har vid grufvan och kopparverket brutits eller
tillverkats
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
