- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 7. Egyptologi - Feinschmecker /
1367-1368

(1907) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fanerogamer - Fanestranden - Fanfani, Pietro - Fanfar - Fanfaron - Fanfulla - Fanförare - Fang - Fanga - Fango - Fanjunkare - Fano

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

A. Braun indelades de i Gymnospermæ, med nakna frön,
och Angiospermæ, med täckta frön, hvilken indelning
ännu bibehålies. Af fanerogamer äro f. n. mer än
100,000 arter kända. G. L-m.

Fanestranden. Se Fanefjorden.

Fanfani, Pietro, italiensk filolog
och skriftställare, f. 1815 i Pistoja,
d. 1879 i Florens, uppsatte 1847 i Pistoja den
filologisk-litterära tidskriften "Ricordi filologici",
hvilken dock upphörde redan följande året, då
F. som frivillig tog del i befrielsekriget mot
Österrike. Sedermera beklädde han någon tid en plats
vid undervisningsministeriet i Turin, hvarifrån han
kallades att intaga en liknande plats i Florens, där
han 1859 utnämndes till bibliotekarie. - F:s många,
till en del i tidskrifterna "Etruria", "II Borghini"
och "Rivista internazionale" offentliggjorda arbeten
afse att utbreda kännedomen om det för det bildade
tal- och skriftspråket i Italien tongifvande toskanska
idiomets ordförråd och vändningar samt att i allmänhet
häfda språkets renhet gentemot utlandets korrumperande
inflytanden. Hans viktigaste arbeten i detta hänseende
äro Vocabolario della lingua italiana (1856-65),
Vocabolario dell’ uso toscano (1863), med dess
suppl. Voci e maniere del parlar fiorentino (1870),
Vocabolario italiano della lingua parlata (1875;
förf. i samarbete med Giuseppe Rigutini), Lessico
della corrotta italianità
(1877; förf. i samarbete
med Arlia) samt Vocabolario della pronunzia toscana
(1879). Genom sina 1849 offentliggjorda Osservazioni
sui primi fascicoli della quinta impressione del
vocabolario della Crusca
invecklades F. i en häftig,
men å hans sida med framgång fullföljd strid med
Crusca-akademien. - I det lifliga meningsutbytet
om Dino Compagnis krönika, till hvilket F. gifvit
uppslaget med sina 1858 i tidskriften "Il piovano
Arlotto" uttalade tvifvel om krönikans äkthet,
gjorde han ännu ett inlägg med skriften Dino Compagni
vendicato dalla calunnia di scrittore della Cronaca

(1875), hvari han vid sidan af de historiska misstagen
äfven sökte påvisa språkliga anakronismer i texten
(se vidare Compagni). Som textkritiker uppträdde
F. äfven i sina Studj e osservazioni sulle opere di
Dante
(1873). Likasom i sina Diporti filologici (1858
och 1871) gör F. äfven i sina belletristiska skrifter
det språkliga till hufvudsak. En förteckning på hans
flesta skrifter finnes upptagen i hans Bibliografia
(1874). Hj. Sdg.

Fanfar (fr. fanfare), kort smattrande musiksats,
företrädesvis för trumpeter eller horn och i regel
blott på treklangens toner. Den nyttjas såsom
signal i krig eller på jakt; äfvenså vid festliga
tillfällen, i hvilket fall ordet motsvaras af
det engelska "flourish" och det tyska "tusch".
A. L.*

Fanfaron [fäfarå"’], fr., storskrytare, skräflare,
skroderande pultron. - Fanfaronad, skryt, skräfvel.

Fanfulla [-fo’lla], en af Italiens mest spridda
liberala tidningar, har (efter Kyrkostatens
införlifvande med konungariket Italien) dagligen
utgifvits i Rom och har sitt namn af Fanfulla di
Lodi, en af de populäraste krigartyperna i Massimo
d’Azeglios historiska roman "Ettore Fieramosca".
Hj. Sdg.

Fanförare. Se Fana 1.

Fang, bantufolk. Se Fan.

Fanga, ett förr i Portugal och Brasilien brukligt
rymdmått för torra varor, = 4 alqueires, = (såsom
spannmålsmått) 55,36 l. i Lissabon och = omkr. 160
l. i Rio de Janeiro; men såsom stenkolsmått i Lissabon
vida större, = 7,69 hl. Jfr Fanega.

Fango, en svafvelhaltig mineralisk gyttjeliknande
produkt, som företrädesvis erhålles från fyra
kratersjöar vid italienska staden Battaglia. Sedan
dessa sjöar kommit i kapitalisters ego, ha stora
ansträngningar gjorts att få ut denna gyttja
i handeln, att anlägga s. k. fangoanstalter,
där en hel del olika lidanden behandlas efter en
bestämd metod. Fango är en gråbrun, fullkomligt
homogen, luktlös massa, af smörkonsistens. Den
eger större täthet än vanlig gyttja och smyger
sig, anbragt på kroppen, som ett gipsförband efter
densamma. Den är dåligt värmeledande och behöfver
således längre tid än andra grötartade ämnen att
upptaga värme, men bibehåller densamma längre. Dess
kemiska beståndsdelar komma ej i betraktande vid
användningen, utan den verkar uteslutande genom
sina fysikaliska egenskaper. Den pulverformiga
fangon blandas med en lika mängd kokande vatten
och utröres, tills massan får vanlig salfkonsistens
och temperaturen nedgått till 45°-55° C. Patienten
anbringas på ett underlag af en filt, en vaxduk
och ett groft lakan, massan utbredes i ett ganska
tjockt lager på den lidande kroppsdelen, omhöljena
slås om honom på olika sätt, allteftersom man vill
ha en mera lokal behandling eller en inpackning af
hela kroppen. Patienten kvarligger 1/2-1 1/2 timme,
hvarefter gyttjan afstrykes, patienten får ett bad af
33°-38° och slutligen en ljum dusch. Fangoanstalter
finnas i flera af kontinentens större städer, och
metoden begagnas vid många sjukhus och badorter i
Tyskland, företrädesvis vid reumatiska lidanden,
gikt, neuralgier (ischias m. m.). Litteraturen om
metoden är förtecknad i "Litteratur über fango"
(Berl. 1902). Ln.

Fanjunkare, krigsv., i svenska armén högsta
underofficersgraden vid alla trupper utom
artilleriet (jfr Styckjunkare); benämningen kom
till 1833 i st. f. fältväbel. Fanjunkaren, en
vid hvarje kompani o. s. v., biträder i egenskap
af kompaniadjutant vanligen kompanichefen i
expeditionen, i handhafvandet af materiel och i den
inre tjänsten. På detta sätt icke använda fanjunkare
ersätta i första hand subalternofficerarna. - Vid
norska infanteriet är fanjunkare en hedersgrad. -
I tyska armén benämnas offioersaspiranterna
fanjunkare, intill dess de efter genomgången
manskapsutbildning förordnas till fänrikar (se d. o.).
C. O. N.

Fanning [iärninj, en korallö i norra delen af
Stilla oceanen, under 3° 50’ n. br. och 159°
v. lgd. 40 kvkm. 150 inv. Ön upptäcktes 1798 af
amerikanen Fanning och togs 1861 i besittning af
engelsmännen. F. är station för den 1902 fullbordade
telegrafkabeln Vancouver-Nya Zeeland (Australien). -
F.-öarna kallas stundom den ögrupp, till hvilken
F. hör och som utom denna ö består af Jarvis (3,s
kvkm.), Julön (Christmas, 606 kvkm.), Washington
(15 kvkm.) och Palmyra (1 kvkm.) samt refvet Danger,
tillhopa 666 kvkm. med 280 inv. Gruppen kallas också
American islands.

Fano [fäna], stad i italienska prov. Pesaro e Urbino,
vid Adriatiska hafvet, nära Metauros mynning. 10,000
inv. (1901; som kommun 24,848 inv.). Staden är
omgifven af gamla murar, och en af dess portar
utgöres af en till kejsar Augustus’ ära upprest
triumfbåge. Biskopssäte med katedral och 16 andra
kyrkor. Odling af silke, mandel, oliver och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:45 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbg/0732.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free