Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Farrar, Frederick William - Farrar, sir George - Farrar, Geraldine - Farrenc, Jacques Hippolyte Aristide - Farrisvand - Farrisälfven - Fars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1902-03). Af de predikosamlingar, som han utgaf,
äro de ryktbaraste True religion (1899) och Eternal
hope (1878; "Evighetens hopp", 3:e uppl. 1889), som
framkallade beskyllningen för bristande renlärighet. I
Sverige är det väl hans ståndpunkt i fråga om de eviga
straffen, som gjort honom mest bekant. Som teolog
kännetecknades han af frisinthet och frimodighet,
parad med ödmjukhet. Detta märktes, när han 1897
vågade försvara den förkättrade bibelkritiken i
The Bible, its meaning and supremacy ("Bibeln, dess
betydelse och auktoritet", 1898). En viss brist på
grundlighet och koncentration vidlåder dock hans
teologiska författarskap. Bland alstren af hans
vittra skriftställen må nämnas Eric, or little by
little (10:e uppl. 1858, illustr. uppl., 1905; "Eric
Williams", 1895) och St. Winifred’s, or the world
of school (4:e uppl. 1863, illustr. uppl., 1905;
"Gosskolan i St. Winifred", 1896). Han utgaf äfven
predikningar för ungdom samt åtskilliga pedagogiska
uppsatser, hvilka bidragit till väsentliga ändringar
i det engelska skolväsendet. Framför allt som
predikant var F. populär i England, hvartill äfven
hans förståelse af tidens sociala frågor bidrog. I
svensk öfv. utgåfvos äfven F:s "Valda skrifter" (3 bd,
1878-81), "Böckernas bok tolkad" (1897) m. m. Hans
lif är tecknadt af bl. a. sonen Reginald F. (1904-05).
Hj. H-t.
Farrar [fä^e], sir George, sydafrikansk finansman
och politiker, f. i England 1859, utvandrade till
Kapkolonien och därifrån till Transvaal, där han
blef direktör för flera grufbolag och den störste
arbetsgifvaren i Witwatersrand-distriktet. Såsom
sådan lämnade han verksamt stöd åt den mot Krügers
regering riktade "reformrörelsen" bland uitlanders i
Johannesburg och var en af de 5 undertecknarna till
det inkallelsebref d:r Jameson åberopade vid sitt
infall i Transvaal jan. 1896. (Se vidare Syd-Afrika,
historia.) F. häktades efter Jamesons nederlag,
dömdes 28 april s. å. till döden, men frigafs
11 juni af presidenten Krüger mot erläggande
af 25,000 pd st. i böter. I boerkriget stred han
1899-1900 som frivillig på brittiska sidan, blef
efter fredsslutet medlem af kolonien Transvaals
lagstiftande råd och valdes vid den parlamentariska
själfstyrelsens införande 1907 till medlem för
Johannesburg i lagstiftande församlingen, där
han är en af progressistpartiets ledare. Sedan
1902 är F. president i Transvaals grufkammare.
V. S-g.
Farrar [färre], Geraldine, nordamerikansk
operasångerska, f. i Boston, har varit anställd
vid Berlins hofopera 1901-07 och är för åren 1907
-10 engagerad vid Metropolitan operahouse i New
York. Hennes sopranröst är glansfull och frisk, hennes
sångkonst smidig och den dramatiska framställningen
full af behag och temperament. Hon gaf 1904 och 1906
gästroller i Stockholm som Margareta, Julia, Violetta,
Mimi, Mignon och Elisabet. E. F-t.
Farre [f a’r], Jean Joseph Frédéric Adolphe,
fransk general och krigsminister, f. 1816 i
Valence (dep. Drome), d. 1887 i Paris, ingick 1837
vid ingenjörväsendet och befordrades 1868 till
öfverste. Vid Metz’ kapitulation (1870) lyckades han
undkomma, utnämndes s. å. till brigadgeneral och
deltog i nordarméns hela fälttåg. Efter krigets
slut (1871) erhöll han högsta befälet öfver
ingenjörtrupperna i Algeriet och blef 1875
divisionsgeneral, medlem af fästningskommittén och
generalinspektör för kustförsvaret samt 1879 chef för
14:e armékåren och kommendant i Lyon. 27 dec. 1879-14
nov. 1881 var F. krigsminister först i Freycinets,
sedan i Ferrys kabinett. Såsom krigsminister afskedade
han alla såsom legitimister eller bonapartister
bekanta officerare; han förberedde expeditionen till
Tunisien, men med så ringa skicklighet, att han måste
taga afsked.
Farrenc [fara7], Jacques Hippolyte Aristide,
fransk musiker, f. 1794 i Marseille, d. 1865 i Paris,
verkade såsom flöjtist och kompositör samt skref
bl. a. kritiker i "France musicale" och utgaf "Le
trésor des pianistes" (en samling äldre klavermusik
i 20 bd, 1861 ff.), det senare i förening med sin
hustru, Jeanne Louise F., född Dumont 1804 i Paris,
gift 1821, pianolärarinna vid konservatoriet 1842-73,
d. 1875 i Paris. Hon var en utmärkt pianist och
gedigen kompositris. A. L.*
Farrisvand [-vann], en 23 km. lång insjö i Jarlsberg
og Larviks amt, i Norge. Genom den 1 km. långa
Farrisälfven, som drifver Fritsö-verken, har sjön
inom staden Larvik sitt utlopp i hafvet. Y. N.
Farrisälfven. Se Farrisvand.
Fars, fr. farce (af senlat, farsa, det som instoppas
i något annat, i kökskonsten således en fyllnad;
i liturgien en interpolation; i dramatiken troligen
urspr. ett mellanspel, som liksom inlades i och
afbröt det allvarliga dramat), litt., den vanligaste
benämningen på ett litet komiskt situationsdrama
af öfvervägande burlesk karaktär i den franska
medeltidslitteraturen. Namnet förekommer äldst i en
skrifvelse af 1398, men saken var säkerligen mycket
äldre. Under äldre tid har farsen vanligen gått under
det allmänna namnet af mellanspel (entremes). Liksom
det allvarliga dramat gick tillbaka till de liturgiska
festerna, så var det sannolikt de unge klerkerna,
som på sina speciella festdagar (narrfesten, "la
fête des fous", och åsnefesteu, "la fete de l’âne")
utbildade den äldsta komiska repertoaren. Denna tyckes
hufvudsakligen ha bestått i parodiska predikningar
(sermons joyeux) och liknande. Likaledes finnas i
den äldre medeltidslitteraturen åtskilliga smärre
komiska dikter, som af kringströfvande jonglörer
kunnat dramatiskt reciteras. Äfven hör man tidigt
talas om mer eller mindre utbildade komiska mellanspel
i de stora mysterierna, äldst vanligen bestående i
djäflarnas uppträdande. Det är emellertid först mot
medeltidens slut, då städerna tillväxt i rikedom
och folkmängd, som det komiska dramat uppnår sin
blomstring, således under 1400- och framför allt
1500-talet. Det omhändertogs då af s. k. glada
sällskap, hvilka icke minst bestodo af unga klerker;
dessa roade sig med att på sina festdagar uppföra
små lustiga stycken. Dylika sällskap funnos i många
franska städer; mest bekanta äro tvenne sällskap
i Paris: La basoche (se d. o.), som bestod af de
unge juristerna vid stadens olika institutioner,
och Les enfants sans souci (se d. o.). Dessa
sällskap spelade sottier, moraliteter och framför
allt farser. I realiteten är det för öfrigt svårt att
alltid skilja farsen från dessa andra arter af komiskt
drama. Farsrepertoaren har varit mycket stor, men nu
ha vi endast kvar omkr. 150. Till sitt skämtlynno
erinrar farsen mycket om fabliåen, och samma art
af scener förekommer i båda. Ett af de mest omtyckta
ämnena är kvinnornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
