Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fattigvård
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Medelkostnaden för hvarje understödstagare utgjorde:
å landsbygden i städerna i hela riket
kronor: kronor: kronor:
1904 ..... 66,95 – 99,64 – 77,95
Kostnaden för full försörjning uppgick under 1904
till:
högst lägst i medeltal
kronor: kronor: kronor:
å landsbygden ............ 550 – 50 – 116
i städerna ............... 373 – 85 – 164
hela riket ............... 550 – 50 – 118
Samtliga fattigvårdssamhällenas fattigvårdskostnader
utgjorde under 1904:
för landsbygden .................. kronor 10,375,468
för städerna .................... » 7,834,652
tillsammans kronor 18,210,120
Litt.: B. H. Dahlberg, "Bidrag till svenska
fattiglagstiftningens historia intill midten af
adertonde århundradet" (1893), G. A. Helsingius,
"Handbok i fattigvård" (1899), A. O. Stenkula, "Om
fattigvård" (1902), "Fattigvård och folkförsäkring"
(Skriftserie utg. af Centralförbundet för
socialt arbetes fattigvårdskommitté. Ser. I,
1–12, 1905–06. Ser. II, 1–7, 1906) och
O. Bäckström, "Om fattiggårdar" (1907).
A. Th. S. (E. P-i.)
I Finland förklarades genom kommunalförfattningarna
af 6 febr. 1865 (nu gällande af 15 juni 1898) och
8 dec. 1873 den allmänna fattigvården vara en den
borgerliga kommunens angelägenhet. Sedermera har,
genom lagen 17 mars 1879 (delvis ändrad genom
författningen af 6 aug. 1889), fattigvården
ordnats enligt delvis andra principer än de
förut i lagstiftningen erkända (jfr förordn. 22
mars 1852). Vid den nya lagens stiftande utgick
man hufvudsakligen från den synpunkten, att
samhällets skyldighet att åt nödställda lämna
hjälp i möjligaste mån borde inskränkas, för att
den enskilde skulle genom tvånget att hjälpa sig
själf manas till arbetsamhet och omtanke. I detta
syfte inskränktes den egentliga fattigvården till
minderåriga, vansinniga, vanföra samt af långvarigare
sjukdom eller ålderdomssvaghet lidande, hvilka
sakna omvårdnad af annan, hvarförutom stadgades,
att "andra nödställde må erhålla understöd efter
fattigvårdsstyrelsens pröfning och i enlighet med det
af kommunen antagna fattigvårdsreglementet". I och för
kostnadernas bestridande medgafs åt kommun att, såvidt
de vanliga inkomsterna därtill icke förslå, upptaga en
personell afgift, som erlägges af samhällets samtliga
arbetsföra medlemmar, hvilka äro öfver 16 år. Af
den senare lagstiftningen må framhållas förordningen
af 6 aug. 1889, hvarigenom röstberättigad kvinnlig
medlem af en kommun förklaras valbar till led. i
fattigvårdsstyrelse i stad äfvensom på landet,
där denna styrelse icke utgöres af kommunalnämnd,
samt kung. 2 okt. 1888 och 16 aug. 1893 om inspektion
öfver fattigvården i Finland. Genom dessa kungörelser
tillsattes för landet en fattigvårdsinspektör
(se d. o.). Lagstiftningen rörande fattigvården
underkastas f. n. revision genom en af regeringen
1904 i anledning af en landtdagspetition tillsatt
kommitté. Antalet personer, som åtnjöto underhåll
eller understöd af fattigvården, utgjorde 1878
(således före den nya förordningen) 61,412 eller
3,1 proc. af hela befolkningen, 1904 resp. 77,766
eller 2,7 proc. 1878 underhöllos i asyler eller voro
utackorderade 13,142,
rotehjon voro 13,311, och slutligen erhöllo
34,959 bidrag till sitt underhåll. Enligt åldern
fördelade sig dessa så, att 38,177 voro äldre
personer och 23,235 barn under 15 år. 1904 åter
underhöllos i asyler 1,805 barn och 9,643 äldre än
15 år, utackorderade voro resp. 11,050 och 13,199,
rotehjon 349 och 796, årsunderstöd erhöllo 4,209 och
15,255 samt tillfälligt understöd 3,799 och 17,661,
således en summa af 21,212 barn och 56,554 öfver 15
år. De sammanräknade kostnaderna för den kommunala
fattigvården stego 1878 till en summa af 2,208,482
mk och 31 penni eller 1 mk 11 p. på hvarje person af
befolkningen; 1904 voro motsvarande tal 4,296,609
och 1 m. 50 p. Kostnaderna 1904 belöpte sig till å
fattiggårdarna 1,240,626, å utackorderingen 1,664,863,
å rotehjonen 96,867, årsunderhållen voro 756,872 och
de tillfälliga understöden 537,381 mk (1 m. = 70 öre).
B. C.*
Norges och Danmarks fattigvårdslagstiftning
öfverensstämmer hvad angår såväl den historiska
utvecklingen som nu gällande stadganden i sina
grunddrag med den svenska fattigvårdslagstiftningen.
Huvudbestämmelserna för Norges legala fattigvård
återfinnas i "Lov om fattigvæsenet" af 19 maj
1900. – Rätt till fattigvård tillkommer "enhver,
som savner midler til livsophold eller til kur
og pleie i sygdomstilfælde og som er ude af
stand til at erhverve det nödtorftige og heller
icke har nogen forsörgelsespligtig, der evner at
understötte ham." Reglerna för enskilda anhörigas
försörjningsplikt äro i hufvudsak öfverensstämmande
med i Sverige gällande. Dock åligger det uttryckligen
fattigvårdsstyrelse att, om någon på ett oförsvarligt
sätt försummar sin försörjningsplikt, öfvertaga den
behöfvandes försörjning samt utkräfva ersättning för
densamma hos den försörjningspliktige.
Fattigvården åligger kommunen. Såväl i stad
som på landet skall särskild fattigvårdsstyrelse
utses. Vederbörande prästman är själfskrifven ledamot,
så ock polismästaren eller en medlem af magistraten
i städerna. I öfrigt äro både män och kvinnor valbara.
Hvar fattigvården skall erhållas, bestämmes af
hjemstavnsretten (hemortsrätten, se d. o.).
Det är öfverlämnadt åt fattigvårdsstyrelsen
(fattigkommissionen) i fattigdistriktet att, med de
inskränkningar lagen innehåller, bestämma ett sådant
sätt för försörjning eller understöd, som på hvarje
ort lämpar sig efter de fattiges behof och ställning
samt andra för handen varande omständigheter. Den
viktigaste af förenämnda inskränkningar består
däri, att det sätt till försörjning af fattiga,
som i äldre lagar kallas "omgangslægd" och som
motsvarar vår äldre sockengång eller gång på roten
(d. v. s. att den fattige turvis försörjes af
de besutne inom fattigdistriktet), är förbjudet,
så ock fattigas utbjudande till den minstbjudande
å auktion (licitation). Barn skola utackorderas i
fosterhem eller intagas i barnhem, och tillkommer det
fattigvårdsstyrelse att verka för deras utbildning i
nyttigt yrke. Tiggeri är förbjudet. Tvångsarbetshus
kunna upprättas af hvarje kommun särskildt eller af
flera gemensamt. – Fattigvården bestrides genom en
fattigskatt, som skall å landet uttaxeras dels såsom
grundskatt, dels såsom afgift på förmögenhet och
inkomst; i stad skall den i sistnämnda form uttagas. –
För fattigvårdens handhafvande kunna kommunerna
indelas i underdistrikt, stående under ledning af
ett s. k. "tilsyn"
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
