Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feber - Feberdiet - Feberfördrifvande medel - Febergummiträdet - Febermedel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
genom ett kallt bad temperaturen, ser man den snart
därefter åter stiga till den förra medelhöjden.
Till uppnående och bibehållande af en temperatur på
t. ex. 39° i stället för den normala på 37° är, med
den förmåga att minska värmeförlusten, som kroppen
besitter, någon ökad värmeproduktion ej nödvändig, och
i ett fåtal fall har man också ej kunnat påvisa någon
sådan. Men i det stora flertalet fall af undersökta
febrar, i synnerhet de akuta, är åtminstone under
fastigium värmeproduktionen, d. v. s. förbränningen
inom organismen, förhöjd och äfvenså värmeförlusten.
Ämnesomsättningen under feber är således i
regel förhöjd, och af näringsämnena eller
kroppsbeståndsdelarna ägghvita, kolhydrat och
fett blifva därvid de två förstnämnda hårdare
åtgångna. Af kolhydrater (glykogen) finnes vid
bristande näringstillförsel ej mer än några hundra
gram i kroppen, och dessa synas snart förbrukas. De
muskel-, körtel- och blodbildande ägghvitesubstanserna
lämna desto större tribut; 1/2 kg. af kroppens
eget köttförråd är ej någon ovanlig dagsförlust
vid nervfeber. Den förhöjda ägghviteomsättningen har
gifvit anledning till den säkerligen oriktiga åsikten,
att den förhöjda värmeproduktionen har sin grund
uteslutande i ägghviteförbränning. Sant må vara, att
denna i flertalet fall är den förnämsta värmekällan
för hypertermien. - Den stegring i ämnesomsättningen,
som man iakttagit vid feber, rör sig i allmänhet
omkr. 10-25 proc. af det normala, dock ges det
betydligt högre tal, likaväl som man under loppet af
långvariga febrar, t. ex. tuberkulos och sepsis, sett
en ekonomisering till det normala göra sig gällande. -
Den nära till hands liggande tanken att den stegrade
omsättningen af kroppens näringsämnen skulle vara
den primära verkan af det specifika giftämnet
och i sin ordning vålla temperaturstegringen,
låter sig f. n. ej upprätthålla, lika litet som
den motsatta, att temperaturförhöjningen vid feber
i allmänhet skulle vara den egentliga orsaken till
den stegrade förbränningen. Nyaste undersökningar
på människor med experimentell hypertermi visa,
att först temperaturer på 40° och däröfver
stegra ägghviteomsättningen. Enligt de nu mest
gängse åsikterna äro såväl febertemperatur som
feberomsättning koordinerade effekter af samma
orsak, infektionen, och förete visst icke alltid
någon parallellism. Så t. ex. reagera kallblodiga
djur mot infektion med en förhöjd omsättning, men
ej med feber, och omvändt ges det febertillstånd
utan förhöjd omsättning. Det troliga är väl, att
de olika feberbakterierna verka olika kraftigt på
de värmereglerande centra och på omsättningen. -
Vid obduktion af feberlik anträffas ofta djupgående
strukturförändringar i de organ, som uppbyggas af
ägghvitesubstanser, särskildt körtlar och muskler,
hjärtmuskeln icke undantagen, och dessa förändringar
betinga i långvariga och höga febertillstånd
ej sällan den dödliga utgången. Endast i ytterst
sällsynta fall af häftig feber torde dessa s. k.
degenerationer vållas af den höga kroppstemperaturen,
såsom experiment med konstgjord hypertermi visat;
de äro fastmer att betrakta såsom direkt verkan af
de resp. bakteriegifternas protoplasmaförstörande
egenskaper; den förhöjda ägghviteomsättningen är ju
också ett uttryck därför.
Genom de två sista årtiondenas experiment och
iakttagelser på djur och människor torde man få anse
utredt, att de vanliga febertemperaturerna i och
för sig ej medföra några allvarsamma faror för den
organfriska kroppen. Ett friskt hjärta arbetar godt
ännu vid högre temperatur än någonsin observerats vid
feber, protoplasmans koagulationstemperatur ligger
likaledes högre, och degenerationerna framkallas
ej af temperaturstegringen. Allmänhetens fruktan
för febertemperaturer af t. o. m. måttlig grad (och
däraf föranledda missbruk af antifebrin o. s. v.) är
således till stor del oberättigad eller åtminstone
öfverdrifven. Ett annat blir förhållandet,
när en individ med redan förut sjuka eller af
sjukdomen angripna organ, t. ex. dåligt hjärta eller
kärlsystem, försvagadt nervsystem, utsattes för
en temperaturstegring, hvars irritament då lätt kan
öfverskrida organens arbets- och motståndskraft. Då
gäller det för läkaren att afgöra fördelarna af
en temperaturnedsättning samt åstadkomma den på
minsta skadliga sätt, genom afkylning eller genom
medicin (se Febermedel). Efter det förut sagda är
den frågan berättigad: gör febertemperaturen någon
nytta? Svaret på denna fråga har utfallit betydligt
olika under den medicinska utvecklingens gång. Den
gamla åsikten, att febern verkade "renande såsom eld"
på organismen och således var för sjukdomens lyckliga
förlopp af väsentlig betydelse, torde till sin
andemening alltmer vinna terräng. Ett flitigt arbete
angående febertemperaturernas inverkan på kroppens
motståndskraft mot de smittförande bakterierna, på
dem själfva och deras toxin- och antitoxinbildning
pågår ännu och har åtminstone i en del fall gett till
resultat, att den förhöjda temperaturen är ett plus
till kroppens öfriga skyddskrafter.
Den teoretiskt och praktiskt viktiga frågan, om
den "febrila konsumtionen", d. v. s. den förhöjda,
särskildt ägghvitan träffande omsättningen under
feber, är af någon nytta i kroppens strid mot
bakterierna, om den t. ex. gynnar antitoxinbildningen,
har nyss kommit under diskussion, som ännu ej gifvit
något positivt resultat. Säkert är däremot, att en
följd af denna stegrade förbränning under långvariga,
hetsiga febrar är till skada för kroppen, nämligen
den betydande kraftnedsättningen. Det är ett af den
moderna feberbehandlingens viktigaste framsteg, att
man genom lämplig näring söker ersätta det stegrade
behofvet och hålla krafterna uppe (se därom Diet,
sp. 371).
Till sist några ord om pulsen vid feber. Den stegrade
blodvärmen påskyndar hjärtats slaghastighet; i
allmänhet stiger pulsfrekvensen med 8 slag för hvarje
grad Celsius öfver 37°. - Större afvikelser från
denna regel betingas antingen af för cirkulationen
särskildt skadliga toxiner eller af ett redan förut
svagt hjärta. E. Landergren.
Feberdiet. Se Diet, sp. 371.
Feberfördrifvande medel. Se Febermedel.
Febergummiträdet. Se Eucalyptus.
Febermedel, eg. Feberfördrifvande medel (lat. remedia
febrifuga, antifebrilia l. antipyretica), med.,
sådana medel, som verka nedsättande på den sjukligt
stegrade kroppstemperaturen vid feber antingen genom
att öfvervägande minska bildningen af värme i kroppen
eller genom att öka värmeförlusten från kroppsytan -
det senare särskildt genom att öka blodflödet till
huden, där blodet kommer att utåt afgifva en stor
mängd värme. Det förra torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
