Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feletz, Charles Marie Dorimond - Feliberförbundet - Félibien, André - Felicia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha två urval utkommit: Mélanges de philosophie,
d’histoire et de littérature (1828) och Jugements
historiques et littéraires (1840).
Feliberförbundet, ett inom det Provensalska
språkområdet af Frankrike bildadt förbund,
hvars mål är upprätthållandet af det Provensalska
språket icke blott såsom talspråk, utan alldeles
särskildt såsom litteraturspråk, främjandet af
den Provensalska litteraturen samt bevarandet af
den gamla provensalska konsten och kulturen. - Den
Provensalska litteraturen hade sedan trubadurpoesiens
förfall visserligen alltjämt visat vissa lifstecken,
men dock alltmer nedsjunkit till rangen af en
ren dialektlitteratur. Under 1800-talets förra
hälft framträdde emellertid tendenser till en
pånyttfödelse. Framstående skalder såsom J. Jasmin
ådrogo sig allmän uppmärksamhet, och Joseph Roumanille
förberedde renässansen genom den med utomordentligt
bifall mottagna diktsamlingen "Li Prouvencalo",
hvari 31 provensalska skalder, bland dem Roumanille
själf, Aubanel och Mistral, voro medarbetare och
till hvilken den utmärkte kritikern Saint-René
Taillandier skref ett väckande företal. Detta,
jämte några andra publikationer af liknande art,
stärkte de tankar på litterär sammanslutning, som
en tid legat i luften. Dessa tankar togo sig uttryck
i två kongresser, i Arles 1852 och i Aix 1853, till
hvilka många skalder från olika delar af Syd-Frankrike
sammankommo i afsikt att rådslå om den språkliga basen
för den pågående rörelsen. De öfverläggningar, som
vid dessa kongresser höllos rörande den dialekt, som
skulle läggas till grund för litteraturspråket, och om
de ortografiska spörsmål, som därmed sammanhängde,
ledde dock icke till något definitivt resultat,
men kongresserna stegrade intresset för saken,
och ett betydelsefullt litterärt resultat af
Aixkongressen var den samling af där föredragna
dikter, som sedan utgafs under titeln "Roumavagi
deis troubaires". - Det blef en mindre grupp af sju
skalder tillhörande Avignonskolan förbehållet att
lägga den definitiva grunden för den provensalska
litteraturens renässans. 21 maj 1854 sammankommo
hos skalden Paul Giéra på slottet Fontségugne
Roumanille, Aubanel, Mistral, Anselme Mathieu,
Alphonse Tavan och Jean Brunet till ny öfverläggning
om de frågor, rörande hvilkas lösning de, jämte
Antoine Crousillat, redan länge samarbetat. De
beslöto vid detta tillfälle att bilda ett förbund till
det provensalska språkets fixering och förädling och
den provensalska vitterhetens befrämjande. Mistral,
som gifvit uppslaget till förbundet, erhöll i uppdrag
att gifva detsamma ett lämpligt namn. Ett sådant namn
fann han i en legend, som han hört af en gumma i sin
fäderneby Maillane. Legenden hette "L’Ouresoun de
Saint Anseume", och där talas på ett ställe om Kristi
samtal i templet med de sju skriftlärde, li set felibre
de la lei. Ordets ungefärliga mening var tydlig, men
om dess mera precisa betydelse samt om dess härkomst
visste man intet. Olika tolkningar ha försökts, bland
hvilka må anföras romanisten A. Jeanroys, som härleder
det från spanskans feligrés (af filii ecclesiæ,
kyrkans söner). Namnet blef emellertid antaget,
och förbundet benämndes Lou Felibrige. - Förbundets
första åtgärd blef att skapa ett organ, som bättre
än aldrig så populära diktsamlingar kunde bringa
dess sträfvanden i rapport med de breda lagren. Till
detta ändamål beslöt man utgifva en årskalender
med folkligt innehåll och i afseende på det
språkliga tillämpa de af förbundet fastställda
principerna. Första årgången af Armana prouvençau
utgafs 1854 i 500 ex., nu tryckes den i öfver
15,000. Dess innehåll utgöres af såväl vers som prosa,
och bland dess många medarbetare ha alltjämt räknats
de främste provensalske författarna. - Den dialekt,
som felibrerna lagt till grund för litteraturspråket,
är den s. k. Rhône-dialekten, och Mistral har själf
i sitt storartade Provensalska lexikon "Lou tresor
dou felibrige’’ upptecknat detta litteraturspråks
resurser. - Feliberförbundet vann hastigt en
storartad tillslutning. 1876 konstituerades det
en andra gång, då under Mistrals ordförandeskap en
församling af 54 felibrer antog de förbundsstadgar,
som ännu i dag äro rådande. Nu inrättades lokala
afdelningar, maintenances, en för hvarje större
provensalsk dialekt, hvilka i sin tur sönderföllo
i underafdelningar, écoles. Förbundets höga
råd, Feliberkonsistoriet, består af 50
medlemmar, hvilkas utmärkelsetecken är "la cigale
d’or". Ordföranden kallas capoulié och bär den
gyllene sjustjärnan, förbundets emblem. De olika
underafdelningarna föra en själfständig verksamhet
i öfverensstämmelse med förbundets stadgar. Hvart
sjunde år hålles en generalförsamling med s. k. jeux
floraux, vid hvilka den lagerkrönte skalden själf
utser festens drottning, som på hans hufvud trycker
olivkransen af silfver.
Feliberförbundet har vunnit mycket stor spridning
i Syd-Frankrike och har alltjämt att glädja sig åt
stor tillslutning. Äfven i Paris ha underafdelningar
bildats (se Cigale). Att förbundet haft mycken
betydelse för den Provensalska litteraturen är
allmänt erkändt. Bland skalder, som under senare tid
bidragit till dess rykte, må nämnas Felix Gras och
Paul Mariéton. Rörande framstående felibrers diktning
se Provensalska språket och litteraturen.
Litt.: G. Jourdanne, "Histoire du félibrige ’ (1897),
N. Welter, "Frederi Mistral" (1899), E. Lintilhac,
"Les félibres à travers leur monde et leur poésie"
(1895), M. Boheman, "Precis de Thistoire de
la littérature des félibres" (Stockholm 1906).
E. S-f.
Félibien [felibia’], André, fransk arkitekt och
konsthistoriker, "den franske Vasari", f. 1619 i
Chartres, d. 1695, blef 1647 ambassadsekreterare i Rom
samt 1671 sekreterare vid Académie d’architecture i
Paris och 1673 föreståndare för antikkabinettet. Bland
hans förnämsta arbeten må nämnas Entretiens sur les
vies et les ouvrages des plus excellents peintres
anciens et modernes (1666 -88; ny uppl. 1706), ett för
franska konstens historia synnerligen viktigt arbete,
Description sommaire du château de Versailles (1674;
ny uppl. 1703) och Description des tableaux, des
statues et bustes des maisons royales (1677). Äfven
hans söner, François F. (f. 1658, d. 1733) och Michel
F. (f. 1666, d. 1719), författade konsthistoriska
och arkeologiska arbeten.
Felicia Cass., bot., växtsläkte af fam. Compositæ
med 50 småbuskar eller örter, med blåa eller hvita
strålblommor och gula diskblommor, nästan alla växande
på Kap. Flera arter odlas som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
