- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
31-32

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenhvalar - Fenicien

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

af året tyckas lefva åtskilda. – På Gräsön (Roslagen)
ha skelettdelar af en fenhval blifvit uppgräfda ur
jorden, hvilka tillhöra en sannolikt utdöd form, som
benämnts Eschrichtius robustus. – Litt.: G.
Guldberg, "Zur biologie der nordatlantischen finwalarten"
(1886) och "Ueber die wanderungen
verschiedener bartenwale" (1904), W. Kükenthal, "Die
wale der arktis" (1900), och W. Lilljeborg,
"Sveriges och Norges ryggradsdjur. I. Däggdjuren"
(1874).
L-e.

Fenicien (grek. Foini’ke, lat. Phoeni’ce) kallades
under forntiden af greker och romare den del af
Syrien, som ligger mellan Libanon i ö. och
Medelhafvet i v., och fenicier (grek. foi’nikes, lat.
phoenices) landets invånare. Namnens ursprung är
okändt. Fenicierna tillhörde de semitiska
kanaanéernas folkgrupp, som under forntiden,
åtminstone från 2000-talet f. Kr., innehade en stor
del af Syrien och efter hvilken Palestina före hebréernas
invandring hade sitt namn (Kanaan). Själfva
kallade sig fenicierna sidonier efter Sidon,
som troligen var deras första betydande handelsstad;
så betecknas de också i gamla testamentet och
stundom äfven af grekiska och romerska författare.

De äldsta mera ingående och säkra underrättelserna
om F:s historia lämna de egyptiska fornfynden.
Efter hyksos’ fördrifvande (i 2:a årtusendet f. Kr.;
se Egypten) underlade sig de egyptiske
faraonerna större delen af Syrien, däribland F. Detta
land bestod då af en mängd stadsstater, såsom
Arados, Gebal (Byblos), Berytos, Sidon och Tyros
(Zor), hvilkas konungar blefvo egyptiska lydfurstar,
och vid den egyptiska arab-byn Tell-el-Amarna har
man återfunnit en mängd skrifvelser, som dessa
och andra syriska furstar sändt till sina egyptiska
öfverherrar (se Amarna). Äfven faraonernas
segermonument öfver krigstågen till Syrien lämna
upplysningar om F. vid denna tid. Under senare
delen af 2:a årtusendet förlorade emellertid Egypten
väldet öfver Syrien, och detta land hemsöktes då af
från hafvet kommande vandrande krigarfolk, af
hvilka ett, filistéerna, blef bofast i Syrien.
Ett anfall af dessa på Sidon var möjligen
anledningen till, att Tyros, när lugnare förhållanden
inträdt, framemot år 1000 i stället för Sidon framstår
såsom den förnämsta staten i F., behärskande större
eller mindre delar däraf, tidtals också Sidon.

Under den tyriska tiden inföll höjdpunkten af
det, som gifvit F. dess ryktbarhet i världshistorien –
dess handelsvälde. Beläget mellan de
urgamla rika kulturländerna Egypten och Babylonien,
hade Syrien tidigt blifvit en förmedlare af
handelsförbindelser dem emellan. I F. hade denna
handel antagit formen af sjöhandel. Landets
beskaffenhet – en smal kuststräcka, afstängd österut
af Libanon och söndersplittrad genom dettas västliga,
till Medelhafvet utlöpande bergarmar –
hänvisade dess invånare till hafvet, som på den
feniciska kusten erbjöd många goda hamnar, och
Libanons cedrar gåfvo tillgång till skeppsvirke. Under
sådana förhållanden blefvo fenicierna det första
Medelhafsfolk, som började företaga större handelsfärder
till sjöss. Icke utan grund har det sagts,
att det var de, "som först införde hafvet i
världshistorien". Färderna torde först ha ställts till
Egypten och Cypern, men redan omkr. 1500
utgjorde Egeiska hafvet och förmodligen äfven Svarta
hafvet ett feniciskt handelsområde. Därefter
uppnåddes Sicilien och västra Medelhafvet, och vid
tiden för Tyros’ storhet hade fenicierna genom
Gibraltar sund ("Herkules’ stoder") framträngt till
landet Tarsis i sydvästra Spanien (vid Guadalquivirs
nedre lopp), hvars rika silfvergrufvor beredde
dem en storartad vinst. Där grundlade de en stad
Gades (nu Cádiz), som blef medelpunkten ej blott
för den tarsiska silfverhandeln, utan ock för
handelsfärder och handelsförbindelser bortom Herkules’
stoder, både norrut (västra Europa) och söderut
(nordvästra Afrika, Kanarieöarna). Genom de förra
blefvo fenicierna i tillfälle att förse Medelhafsfolken
med det under dessas bronsålder (se d. o.) för dem
så viktiga tennet från nordvästra Spanien och
Britannien. Äfven andra råvaror tillbytte de sig af
de västerländska barbarfolken mot Österlandets
industriprodukter, men dessutom spelade slafjakter
och slafhandel en viktig roll i deras handelsfärder.
Stödet för handeln på de västliga Medelhafsländerna
utgjordes af en mängd kolonier, i synnerhet på
den nordafrikanska kusten, öfver hvilka, liksom öfver
Gades, Tyros under sin storhetstid hade öfverhöghet.
Den mäktigaste af de tyriske konungarna under
denna tid, Hiram I (969–936 f. Kr.), konung
Salomos samtida och bundsförvant, gjorde ett försök
att utsträcka det tyriska handelsväldet också till
Röda hafvet, men utan varaktig följd, och i allmänhet
synas fenicierna ej ha idkat sjöfart ö. om Medelhafvet
och Svarta hafvet. Omkr. år 600 ha visserligen
feniciska sjömän efter all sannolikhet kringseglat
Afrika i västlig riktning, men det skedde på
uppdrag af en egyptisk farao (Necho II).

Vid denna tid befann sig Tyros’ och i allmänhet
F:s maktställning i nedgående. Sjö- och
handelsväldet i östra Medelhafvet och Svarta hafvet
hade sedan 8:e årh. nästan helt och hållet öfvergått
till grekerna. Handelsområdet v. om Italien
var visserligen fortfarande feniciskt, men ledningen
därinom var på väg att tillfalla den tyriska kolonien
Kartago (se d. o.). En väsentlig orsak till det
feniciska moderlandets tillbakagång var, att det från
9:e årh. ansattes af Assyrien, såsom framgår af de
assyriske konungarnas inskrifter. Tyros lyckades
visserligen i 7:e årh. motstå två svåra belägringar
af assyrierna, men dess konungar måste dock liksom
de andre feniciske stadskonungarna finna sig i att nu
vara assyriska lydfurstar, och dess härskarställning
både öfver moderlandet och kolonierna gick förlorad.
Efter det assyriska rikets undergång tillföll
väldet öfver de feniciska staterna nybabyloniska riket
(omkr. 606), och jämte detta kommo de under det
persiska 538 f. Kr. De ordnade förhållandena i
perserriket voro gynnsamma för den feniciska handeln,
och i det stora kriget mellan perser och greker
fullgjorde fenicierna villigt sin vasallplikt till de
förre mot de grekiske medtäflarna. Xerxes’ flotta
vid Salamis (480 f. Kr.) bestod till väsentlig del af
feniciska skepp. Under persertiden voro de
feniciska lydstaterna blott 4: Tyros, Sidon, Arados och
Byblos. Af dessa bildade de 3 förstnämnda ett
förbund, för hvilket en gemensam förbundsort,
Tripolis ("trestaden"), anlagts. Sidon hade vid denna
tid öfverflyglat Tyros och åter blifvit den förnämsta
staden i F. När Alexander den store upprättade
sitt världsvälde (330-talet), blef F. en del däraf
och tillföll vid dess delning det seleucidiska riket,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:49 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0032.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free