Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenicien - Feniciska språket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
99), Lenormant, "Histoire ancienne de l’Orient", VI
(1888), Gutschmid, "Phoenicia" (i "Encyclopædia
britannica", 9:e uppl.), E. Meyer, "Geschichte
des alterthums", I (1884), III (1901), Pietschmann i
Onckens "Allgemeine geschichte in einzeldarstellungen"
(1889), Guthe i "Realencyklopädie für protestantische
theologie und kirche" (XVIII: 280 ff., 1906) samt
flera arbeten af Winckler och v. Landau (bl. a. i
"Der alte Orient", "Ex oriente lux"), i hvilka nya
hypoteser om feniciernas historia framställts, bl. a.,
att de s. k. feniciska kolonierna i norra Afrika i
allmänhet ej grundats genom utflyttningar från F. i
sammanhang med handelsresorna, utan att de uppstått
genom samma semitiska folkvandring, som på 2000-talet
f. Kr. gaf F. dess kanaaneiska befolkning, och att de
kommit att uppfattas såsom feniciska kolonier därför,
att fenicierna (och därpå Kartago) sedermera i och
för sin handelspolitik bragte dem under sitt välde.
S. B.
Feniciska språket tillhör den semitiska språkstammen
och bildar jämte hebreiskan den kanaaneiska
afdelningen af den nordsemitiska grenen. I själfva
verket utgöra hebreiskan och feniciskan, sådana de nu
föreligga i G. T. och uti inskrifter, ursprungligen
endast dialekter af ett och samma språk, hvarför ock
de till våra dagar bevarade feniciska minnesmärkena
endast med tillhjälp af hebreiskan kunnat rätt
förstås. Men icke blott G. T:s språk, utan äfven den
nyhebreiska (rabbinska) litteraturen har bidragit till
tolkningen af de feniciska inskrifterna, därför att
denna innehåller månget urgammalt kanaanitiskt ord,
som af en eller annan anledning saknas i den ringa
till oss komna fornhebreiska litteraturen (G. T.).
Tidigare än något annat folk, om vi undantaga
egypterna, hade fenicierna förstått att för sitt
språk finna ett lämpligt uttryck i en bokstafsskrift,
som ligger till grund såväl för de öfriga semitiska
språkens skriftecken (med undantag af assyriskans)
som ock för det grekiska, latinska och avestiska
alfabetet, måhända äfven för det indiska devanagari
(se Alfabet, sp. 552). Om den feniciska skriftens
ursprung känner man ingenting med visshet. Länge ansåg
man, att den härstammade från Egypten, men detta
antagande har icke kunnat bevisas, och alla försök
att i detalj uppvisa hieroglyfiska förebilder för de
feniciska bokstäfverna ha misslyckats. Andra ha velat
härleda det feniciska alfabetet från den assyriska
kilskriften, men äfven denna hypotes är förenad med
stora svårigheter. De äldsta kända minnesmärkena
af den feniciska litteraturen bestå af inskrifter,
af hvilka några anses härstamma från 9:e och 10:e
årh. f. Kr., medan de flesta tillhöra tiden efter
400 f. Kr. Helt säkert ha äfven fenicierna haft en
rikt utvecklad litteratur. Dels af G. T., dels af
egyptiska monument veta vi nämligen, att Kanaan tidigt
utvecklade sig till en lagbundet ordnad kulturstat,
med handel, industri och konst. Redan ett sådant
urgammalt stadsnamn som bok-(arkiv?)staden
(Domarb. 1: 11) vittnar om litteraturens
betydelse. Men af hela denna litteratur, som, i
betraktande af feniciernas vidsträckta förbindelser
och civilisatoriska sträfvanden i tre världsdelar,
måste ha varit ganska betydande, återstår så godt
som intet. Några korta fragment af Sanchuniathons
feniciska historia
(innehållande kosmogoniska myter) samt af Hannos "Periplus"
finnas ännu bevarade i grekiska öfversättningar,
men alla andra feniciers och kartagers skrifter ha
spårlöst gått förlorade. Vår kännedom om feniciska
språket grundar sig alltså på följande källor:
1) i nyare tider funna inskrifter (flera hundra)
och myntlegender; 2) hos klassiska författare
befintliga feniciska ord och namn samt de puniska
textstyckena i Plautus’ komedi "Pœnulus" (akt V,
scenerna 1–3). De viktigaste källorna utgöra de äldre
inskrifterna, hvilkas fyndorter ha varit: Syrien
(Sidon, Tyros), Cypern (Larnaka), Egypten (Ipsambul
mellan första och andra Nilkatarakten), Aten, Tunis
(Kartagos omnejd), Sardinien, Sicilien, Malta och
Marseille. Inskrifterna bestå till allra största delen
af korta 1–6-radiga graf- och votivskrifter. De största
och viktigaste ära följande: Konung Eschmunazars
grafskrift från Sidon (22 rader), en votivinskrift af
konung Jechaumelek från Byblos (15 r.), en offertafla
från Kartago (11 r.) och en offerritual från Marseille
(22 r.). Jämte dessa äldre ega vi en hel mängd yngre,
uteslutande afrikanska inskrifter, hvilka alla
synas tillhöra tiden efter Kartagos fall. I dessa,
hvilka än kallats numidiska, än liby-feniciska, än
nyfeniciska och (bäst) nypuniska, företer emellertid
skriften betydligt förändrade och mångfaldigt växlande
former. Trots de sista decenniernas många fynd på
detta område är det förefintliga materialet ännu för
otillräckligt för att gifva någon fullständig bild
af feniciska språkets beskaffenhet. Innehållet i de
olika inskrifterna är i allmänhet föga omväxlande,
och åtskilliga stereotypa vändningar komma alltjämt
tillbaka, hvaremot flera viktiga grammatiska former
och en hel mängd af de i det dagliga lifvet mest
använda orden aldrig förekomma. Härtill kommer, att
vokalerna mycket sparsamt betecknas i den feniciska
skriften. Äfven de puniska texterna hos Plautus måste
användas med stor försiktighet. Dels är det nämligen
ganska tvifvelaktigt, om den romerske författaren
verkligen korrekt återgifvit arffiendens språk,
dels ha de puniska formerna på flera ställen blifvit
vanställda af senare tiders afskrifvare, som ej
förstått det främmande innehållet. Emellertid är det
konstateradt, att feniciskan i fråga om konsonanterna
fullständigt öfverensstämmer med hebreiskan,
åtminstone såvidt vi kunna döma af skriften. Däremot
tyckes olikheten i vokalisationen ha varit
större. Äfven i syntaktiskt och lexikaliskt afseende
har man funnit vissa olikheter mellan feniciskan
och hebreiskan. I den stora inskriften från Byblos
förekomma några egendomligheter, som tyckas antyda en
särskild dialekt. För öfrigt är det sannolikt, att
äfven språket i de afrikanska kolonierna utvecklat
sig själfständigt och tidigt skilt sig från den
ursprungliga feniciskan; dock är detta omöjligt att
med visshet afgöra. Däremot är det bevisadt, att de
nypuniska inskrifterna innehålla åtskilliga former,
som tillhöra ett yngre utvecklingsstadium. Särskildt
märkes, att gutturalerna förlorat sitt ursprungliga
uttal, hvarför också tecknen för dessa konsonanter
godtyckligt växla med hvarandra. Denna yngre dialekt
fortlefde ännu omkr. 400 e. Kr. i trakten af det
forna kartagiska området som ett lefvande språk. I
Fenicien däremot hade det feniciska språket långt
förut dött ut och efterträdts af arameiskan. – Jfr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
