Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fennomani
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
redaktörer hörde G. Z. Forsman (Yrjö-Koskinen) och
A. Meurman, förklarade 1863 öppet, att Snellmans
personliga egenskaper, särskildt hans naturliga
oböjlighet, hindrade honom att blifva ledare
för ett parti, hvarjämte han framställdes såsom
mera konservativ än de öfrige finskhetsifrarna,
då det gällde förverkligandet af finskhetens
fordringar. Äfven den omständigheten, att Snellman
1863 blef senator, försvårade för honom ett
verksamt ingripande i partiförhållandena. Däremot
blef G. Z. Forsman, sedan 1863 professor vid
universitetet i Helsingfors, partiets ledare. Den
första punkten i partiets program var genomdrifvandet
af en reform i finska språkets användande vid
domstolarna och vid ämbetsverken. I detta fall
stodo dock fennomanerna icke ensamma. Tvärtom
gjordes äfven från icke-fennomansk sida yrkanden
i detta syfte. Ett kejs. stadgande af 1 aug. 1863,
hvilket lär utverkats förnämligast genom Snellmans
bemödanden, bestämde, att svenska språket visserligen
fortfarande skulle förblifva Finlands officiella
språk, men att det finska tungomålet skulle anses
lika berättigadt med svenskan i allt, som omedelbart
rörde den egentligen finska befolkningen i landet,
och att denna det finska språkets rätt senast vid
1883 års utgång borde träda i full utöfning äfven
i afseende å de från domstolarna och ämbetsverken
utgående expeditionerna. Detta stadgande mottogs
med nästan odeladt bifall, och ej mindre erkännande
rönte en förordning af 20 febr. 1865, hvilken
fastställde de åtgärder, som borde föregå reformens
slutliga verkställande. Därmed var frågan om finskans
ställning vid domstolarna och ämbetsverken i hufvudsak
afgjord, men ännu var fennomaniens slutmål långt
ifrån uppnådt. "Från blotta rättens och billighetens
synpunkt voro de medgifvanden, som blifvit gjorda",
sade man på fennomansk sida, "redan nästan nog,
men från nationell synpunkt kunde man icke anse
dem tillfredsställande". Endast genom de lärda
skolornas ombildning kunde man nå den språkenhet,
hvarefter man sträfvade. Februariförordningen,
hette det vidare i "Helsingfors tidningar" 1865,
vore visserligen af betydelse, meii kunde betraktas
endast såsom ett steg i utvecklingen, hvars slutmål
vore att göra det finska språket "ensamt berättigadt
såsom officiellt språk, såsom undervisningens
och lagskipningens språk, med ett ord såsom form
för hela nationens andliga lif". De fennomanska
önskningsmålen i skolfrågan formulerades närmare i
några af Y. Koskinen författade och i "Kirjallinen
Kuukauslehti" (Litterärt månadsblad) införda artiklar,
bland hvilka en uppsats i nämnda tidskrifts marshäfte
1871 är anmärkningsvärd. I Finland finnas, säger
förf., två folkklasser med svenskt tungomål, den
ena den svenska allmogen, det svenska elementet i
etnografisk mening, som kan tolereras utan egentlig
skada för den finska nationella bildningen, den andra
den svenskspråkiga bildade klassen, hvilken enligt
den nationella bildningens kraf bör förvandlas till
finskspråkig. I detta syfte böra alla lärda skolor
med svenskt undervisningsspråk, belägna i nejder
med till flertalet finsk befolkning, förvandlas till
finskspråkiga, en princip, som bör tillämpas äfven på
öfriga offentliga läroanstalter, fruntimmersskolor,
fackskolor o. s. v. - Medan sålunda det fennomanska
partiet yrkade på en i språkligt afseende radikal
ombildning af de lärda skolorna, var regeringens
hållning
varsam. Den ville i främsta rummet tillgodose den
finsktalande befolkningens behof af folkskolor och
realskolor. Särskildt egnades stor uppmärksamhet åt
realskolorna, i det att ett betydande antal sådana
undervisningsanstalter med finskt undervisningsspråk
(dels tvåklassiga, dels fyrklassiga) upprättades
i särskilda städer. Äfven lyceer med finskt
undervisningsspråk organiserades i Jyväskylä (1858),
Tavastehus, Kuopio och Joensuu. Dessa åtgärder ansågos
dock af fennomanerna föga tillfredsställande, så länge
de flesta lyceer förblefvo svenska. Missnöjet öfver
regeringens hållning i skolfrågan gaf sig luft vid
1872 års landtdag, där särskildt regeringens beslut
att förlägga det finskspråkiga normallyceet till
Tavastehus och icke till Helsingfors var föremål
för klander. Samtidigt inrättades finskspråkiga
privatlyceer i Helsingfors och i Uleåborg. Vid 1877
års landtdag framträdde det fennomanska partiet med
förstärkta krafter och uttalade sina önskningsmål i
en stor mängd petitioner om undervisningsspråkets
förändring från svenskt till finskt vid flera
af landets lyceer. Anmärkningsvärdt är, att de
flesta af dessa petitioner utgingo från bonde-
och prästeståndet. Däremot intogo ridderskapet
och adeln samt borgarståndet en afböjande hållning
gentemot de fennomanska tendenserna, i det att de,
förkastande grundsatsen om folkpluralitetens språk
såsom norm för de lärda skolornas undervisningsspråk,
uttalade sig för, att de bildningssökandes modersmål
borde vara bestämmande i detta afseende, hvarför
bildningsanstalter med finskt undervisningsspråk
borde inrättas endast i den mån det faktiska behofvet
fordrade sådant. Tillika anhöllo dessa stånd, att,
om nya läroverk med finskt undervisningsspråk
upprättades, hvilket äfven de förordade, de
bestående svenska läroverkens undervisningsspråk
måtte förblifva oförändradt. Principiell enighet
kunde således icke uppnås, men ständerna förenade
sig om att hos regeringen föreslå grundläggandet
af särskilda nya, finskspråkiga läroverk. Under
intryck af detta ständernas uttalande och med stöd
af privata insamlingar upprättades i flera städer
privatlyceer med finskt undervisningsspråk, hvilka
senare successivt öfvertogos af staten.
Äfven frågan om finska språkets användande vid
domstolarna och ämbetsverken sysselsatte fortfarande
sinnena. Fennomanerna yrkade på ett radikalt
genomförande af 1863 års förordning, medan regeringen
var böjd för modifikationer vid dess tillämpning. Om
språket i de från domstolarna till sakegare utgående
expeditionerna fastställdes genom en förordn. af
29 dec. 1883, att det språk, svenska eller finska,
hvarpå protokollet vid ortens kommunala förhandlingar
föres, fr. o. m. 1884 skulle vara bestämmande för
de af underrätter, magistrater och ordningsrätter
utfärdade akter, såframt icke den eller de, som
gjort ett mål anhängigt, begärt, att det andra
inhemska språket skulle användas. Sålunda infördes
kommunalspråksprincipen inom rättsväsendet. I samband
därmed uppstod fråga om det språk, hvaraf ämbetsverken
i sin inbördes korrespondens borde begagna sig,
och äfven här gjorde sig kommunalspråksgrundsatsen
gällande. En förordn. af 4 april 1887 fastställde,
att alla lokala lägre myndigheter och tjänstemän
skulle affatta såväl ämbetsskrifvelser som öfriga
förrättningshandlingar på det språk, svenska eller
finska, hvarå protokollen vid de kommunala
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
