Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fenolftalein - Fenologi - Fenomen - Fenomenal. Se Fenomenell - Fenomenalism - Fenomenell - Fenomenologi - Fenrer. Se Fenresulfven - Fenresulfven l. Fenrer - Fens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
d. o.), är en mycket använd indikator, som,
i sig själf färglös, anger redan minimala
mängder fritt alkali genom lösningens
rödfärgning. Därvid bildar nämligen
fenolftalein ett intensivt färgadt alkalisalt.
H. E.
Fenologi (af grek. fainesthai, komma i dagen,
blifva synlig, och logos, lära), bot. och zool.,
läran om de periodiska företeelsernas uppträdande
inom växt- och djurriket. Tiden för löfsprickning,
blomning, fruktsättning, löffällning, flyttfåglarnas
ankomst och afresa etc. på olika orter och under
olika år, liksom ock den tid, som förflyter mellan
dessa fenomens inträdande, är af den största vikt,
om man vill rätt förstå ett områdes växt- och
djurvärld eller bedöma dess klimat. Iakttagelser
öfver dessa periodiska företeelser ha anställts
sedan lång tid tillbaka, men erhålla något större
vetenskapligt värde, först då de bedrifvas samtidigt
och efter samma plan på skilda punkter. Redan
Linné anordnade en fenologisk observationsserie
öfver löfsprickningen 1750–52, hvilken finnes
publicerad i hans "Vernatio arborum". 1839–49
utfördes, på initiativ af E. Fries, A. E. Lindblom
och C. J. Hartman, en följd af iakttagelser delvis i
samband med de på A. Quételets initiativ anordnade
internationella fenologiska observationerna. 1873
återupptogos sådana i Sverige. Jfr H. W. Arnell,
"Om vegetationens utveckling i Sverige åren 1873-75"
(akad. afh., Uppsala 1878), samt R. Hult, "Recherches
sur les phénomènes périodiques des plantes" (1881),
de mest omfattande fenologiska arbeten, som hittills
utgifvits i Sverige.
G. A.*
Fenomen (grek. fainomenon, som visar sig), syn,
företeelse (eg. naturföreteelse, himmelstecken);
ovanlig, sällsam företeelse l. naturtilldragelse; i
någon riktning underbart begåfvad varelse, underbarn,
underdjur. – Filos., förnimmelse, i hvilken det
förnumna fattas såsom i vissa afseenden annorlunda,
än det i sig själft är. Fenomen hänvisar dels på
ett väsen, hvaraf det är förnimmelse, dels på ett
ofullkomligt förnimmande subjekt, för hvilket det är
förnimmelse, och har sina förutsättningar i båda. Att
i verkligheten, sådan den för oss faktiskt framställer
sig, fenomenella moment ingå är obestridligt, och
detta förhållande kan sägas utgöra förutsättningen
för all vetenskaplig forskning. Men filosofien måste
med noggrannhet skilja fenomenet från väsendet, så att
den såsom fenomen uppfattar allt, som hänvisar på ett
djupare liggande väsen, äfven om det kan tjäna till
förklaring af närmare liggande företeelser. Redan
Herakleitos (omkr. 500 f. Kr.) lärde, att "sinnena
äro dåliga vittnen för barbariska själar". Först
i nyare tider har dock den läran börjat göra sig
gällande, att den gifna verklighetens ändlighet i
det hela förklaras därur, att den är ett fenomen i
och för människan. Redan Leibniz (d. 1716) uttalade
denna tanke, men det var dock egentligen med Kant
(d. 1804) fenomenläran framträdde på ett sätt,
som blef bestämmande för vetenskapens hela vidare
utveckling. Kant visade nämligen, att tiden och rummet
äro sätt eller former, i hvilka människan uppfattar
något, som i sig själft ej kan anses vara till i rum
och tid. Enligt honom utgör följaktligen hela den
sinnliga världen, såvidt den är till i rum och tid,
ett fenomen i och för människan. Efter Kant har man
ock öfver hufvud fasthållit vid antagandet af denna
sinnevärldens fenomenella karaktär, ehuru meningarna
varit delade, dels därom, för hvilken den
är fenomen, dels därom, hvaraf den är ett fenomen och
dels ändtligen därom, hvad det är i sinnevärlden,
som utgör just det fenomenella. Hegel besvarar
dessa frågor så, att sinnevärlden, såvidt den är
tillfälligt bestämd, är fenomen för den absoluta
anden af dess egna nödvändiga tankar. Boström
lär, att sinnevärlden, såvidt den är i tid och
rum, är fenomen för människoanden af väsendet,
som i sig själft är lefvande och personligt.
L. H. Å.*
Fenomenal. Se Fenomenell.
Fenomenalism (se Fenomen), filos., den åsikt, som
anser, att människan endast kan fatta fenomen, icke
med sin kunskap tränga fram till tingen själfva;
omfattas af Kant, Spencer, Renouvier m. fl. S-e.
Fenomenell (af fenomen, se d. o.), som hör till
eller har karaktären af ett fenomen. – Fenomenal,
utomordentlig, sällspord, förbluffande, kolossal.
Fenomenologi (af fenomen, se d. o., och logos,
lära), filos., vetenskapen om fenomenet, har
till uppgift att göra reda för hvad det är i
sinnevärlden, som måste betraktas såsom fenomen,
enär det ej kan sägas vara väsen i egentlig
bemärkelse. Den intager en förberedande eller
propedeutisk ställning till den egentliga filosofien.
L. H. Å. (S-e.)
Fenrer. Se Fenresulfven.
Fenresulfven l. Fenrer, nord. myt., var det ena
af Lokes tre barn med jättinnan Angerboda; de båda
andra voro Midgårdsormen och Hel. F. uppföddes hemma
af asarna, och Tyr var den ende, som vågade gå till
honom och gifva honom mat. Då ulfven växte alltför
mycket och alla spådomar sade honom vara skapad till
gudarnas fördärf, beslöto dessa att fängsla honom med
en mycket stark järnboja, benämnd Löding, hvilken
han dock strax slet itu. Liksom på lek fick ulfven
pröfva sin styrka på en annan, dubbelt starkare
boja, vid namn Drome, men äfven denna afslets af
honom. Allfader sände då Skirner till några dvärgar
för att få en oslitlig boja förfärdigad, och dessa
gjorde en sådan af sex slags ämnen: af kattfjätens
dån, kvinnans skägg, bergets rötter, björnens
senor, fiskens andedräkt och fågelns spott. Bojan
var slät och mjuk som ett sidenband och kallades
Gleipner. Ulfven och åsarna foro därpå till holmen
Lyngver i sjön Amsvartner, och gudarna öfvertalade
honom att låta sig fängslas med Gleipner. Visserligen
anade ulfven någon list, men för att ej synas feg
ville han låta binda sig med Gleipner, om någon af
gudarna lade sin hand i hans mun till underpant, att
allt tillgick utan svek. Asarna tyckte det vara hårda
villkor, men slutligen räckte Tyr fram sin högra hand
och lade den i ulfvens mun. När F. nu vardt bunden,
började han slita af alla krafter på bandet, men dess
hårdare satt det, och han kunde icke komma lös. Då
logo alla gudarna utom Tyr, som miste sin hand. Asarna
drogo ändan af bandet genom en stor stenflisa och
stötte denna djupt ned i jorden samt lade en annan
stor sten däröfver. Sedan spärrade de upp F:s gap
med ett svärd, så att fästet står i den nedre käften
och spetsen i den öfre. Ulfven tjuter förfärligt;
af dreglet i hans mun bildas floden Van. Så skall
han ligga bunden till Ragnarök, men då kommer han
lös och är gudarnas farligaste fiende. Han uppslukar
då Oden, men varder själf dräpt af Vidar. Namnet
Fenrer har blifvit härledt från ordet fen (träsk)
eller förklarats såsom fen(g}rur "fångaren". Th. W.*
Fens [fens], eng., "kärr", marsklanden vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
