Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 57-58 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand, II - Ferdinand, III - Ferdinand IV - Ferdinand, Viktor Albert Meinrad - Ferdinand, spanska konungar - Ferdinand I, den store - Ferdinand II - Ferdinand III, den helige - Ferdinand IV

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

rikens protestanter en liknande reaktion, och så
uppkom 1618 den rörelse i Böhmen, som skulle vidga
sig till trettioåriga kriget (se d. o.). Böhmens
protestantiska ständer afsatte F. och valde till
sin konung kurfursten Fredrik V af Pfalz. F. valdes
emellertid efter Mattias’ död till tysk kejsare,
28 aug. 1619, och sedan han, i synnerhet genom
hertig Maximilians af Bajern hjälp, i grund
besegrat Fredrik på Hvita berget (8 nov. 1620),
genomförde han i Böhmen och sina öfriga länder
(med undantag af Ungern och en del af Schlesien) en
fruktansvärd katolsk reaktion. I samband med denna
undertrycktes ständernas fri- och rättigheter, och en
absolutism efter spanskt mönster infördes. Af egen
maktfullkomlighet förklarade F. Fredrik af Pfalz i
riksakt och beröfvade honom alla hans besittningar och
värdigheter; s.å. flyttades striden till andra nejder
af riket. Sedan Kristian IV:s af Danmark intervention
till Fredriks förmån misslyckats, och han tvungits
att sluta fred (1629), innehade F. en maktställning
utan like; stödd af sin väldige general Wallenstein
var han nästan allenahärskande i Tyskland (det var
nu som han till Wallensteins förmån lät drifva bort
de mecklenburgska hertigarna från deras länder). I
öfvermod utfärdade F. nu restitutionsediktet och
skred genast till dess verkställande. Genom Gustaf II
Adolfs uppträdande (1630) omintetgjordes emellertid
F:s utsikter att bringa habsburgska huset och katolska
kyrkan till oinskränkt herravälde i Tyskland. F. var
en välmenande, redlig furste, oförvitlig i sitt
enskilda lif och energisk i det offentliga. Men
hans förståndsgåfvor voro medelmåttiga, och han
hade obetingadt underkastat sitt förnuft den
romerska kyrkans lydnad. Klen hushållare, fick
han sina finanser alldeles förstörda genom den
långa krigstiden. F. gifte sig 1600 med Maria Anna
(d. 1616), dotter till hertig Vilhelm af Bajern,
och därefter 1622 med prinsessan Eleonora af
Mantua. Litt. se vid Stieves uppsats om F. i
"Allg. deutsche biographie"; dessutom särskildt
Ritter, "Deutsche geschichte im zeitalter der
gegenreformation und des dreissigjährigen krieges"
(1890–1900).


3. F. III, den föregåendes och Maria Annas af Bajern
son, f. 13 juli 1608 i Graz, d. 2 april 1657, kröntes
1626 till konung af Ungern och 1627 till konung af
Böhmen. Efter Wallenstein död (1634) fick han befälet
öfver kejserliga hären, med generalerna Gallas och
Piccolomini såsom biträden; härpå följde eröfringen af
Donauwörth och Regensburg samt svenskarnas nederlag
vid Nördlingen (aug. 1634). 30 dec. 1636 valdes
F. till romersk konung och efterträdde 15 febr. 1637
sin fader som kejsare. Kommen till makten, arbetade
han på fred, hvilken 1648 afslöts i Osnabrück
och Münster. På riksdagen i Regensburg (1653)
genomdref han sin son F:s val till romersk konung
(se nedan). F. deltog såsom Polens bundsförvant i
detta lands
krig mot Karl X Gustaf. Som regent var han sin fader
snarlik, ehuru något mera fördragsam än denne. I
alla kyrkliga frågor inhämtade han sin biktfaders,
sitt "samvetsråds" och sina teologers yttrande. Den
största svårigheten beredde honom de genom krigen
och faderns hushållning förstörda finanserna. F. egde
stora insikter i alla på hans tid idkade vetenskaper,
i synnerhet filosofien, var en varm vän af de sköna
konsterna, i synnerhet musiken (han komponerade med
smak), samt berömmes för ett oerhördt minne och en
ovanlig människokännedom. – F. var tre gånger gift:
1) 1631 med Maria Anna af Spanien, syster till Filip
IV, 2) 1648 med Maria Leopoldina af Tyrolen och 3)
1651 med Eleonora af Mantua.

4. F. IV, den föregåendes son, valdes 31 maj 1653
till sin faders efterträdare såsom romersk konung,
men afled redan 9 juli 1654.

(^{C. H. H.})

Ferdinand, Viktor Albert Meinrad, tronföljare
i Rumänien, f. 24 aug. 1865 i Sigmaringen,
andre son till arfprins Leopold af Hohenzollern
och Antonia af Portugal samt brorson till konung
Karl I af Rumänien, var en tid anställd i preussisk
militärtjänst och proklamerades efter sin äldre broder
Vilhelms afsägelse till tronföljare i Rumänien 18
mars 1889. Sedan 10 jan. 1893 är han förmäld med
prinsessan Maria af Edinburgh (Sachsen-Koburg och
Gotha) och har med henne sönerna Karl (f. 1893) och
Nikolaus (f. 1903) samt döttrarna Elisabet (f. 1894)
och Maria (f. 1900).

Ferdinand (sp. Fernando, Hernando), spanska konungar:
1. F. I, den store, den förste konungen af Kastilien,
son till Sancho III af Navarra, erhöll vid delningen
af dennes land (1035) Kastilien såsom särskildt
rike. Han utvidgade det genom att eröfra konungariket
Leon från sin svåger Bermudo (1037), en del af Navarra
(s. om Ebro) från sin broder Garcia (1054) och, genom
en rad fälttåg från år 1058, en del af Portugal från
morerna. Det så samlade riket skiftades vid hans död,
1065, mellan hans tre söner.

2. F. II, konung af Leon, Asturien och Galicien, d.
1188, erhöll vid sin fader konung Alfons VII:s
af Kastilien död, 1157, ofvannämnda riken, medan
Kastilien tillföll hans äldre broder Sancho III.
F. eröfrade från morerna flera fasta platser och
förde lyckosamma krig med portugiserna.

3. F. III, den helige, konung af Kastilien och
Leon, son till Alfons IX af Leon, f. 1199, d. 1252,
efterträdde 1217 sin morbroder Henrik på Kastiliens
och 1230 sin fader på Leons tron, hvarigenom dessa
riken för framtiden förenades med hvarandra.
F. bekämpade morerna med framgång samt frånryckte
dem bl. a. Córdoba, Jaen, Sevilla och Cádiz, så
att det kastilianska väldet i s. sträckte sig ända
till hafvet. Han grundlade domkyrkan i Toledo och
universitetet i Salamanca samt inlade stor förtjänst
om rättskipningen genom att förbereda lagverket Codex
de las Partidas. 1671 kanoniserades han för sina
förtjänster om den katolska tron af påfven Klemens X.

4. F. IV, konung af Kastilien och Leon, den
föregåendes sonsons son, Sancho IV:s son, f. 1285, d.
1312, uppsteg på tronen 1295 och stod i början under
förmynderskap af sin moder, Maria de Molina, som mot
flera pretendenter och inkräktare bevarade kronan åt
sin son. Själf fördref F. morerna, som infallit i
landet, och intog 1309 Gibraltar.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>