Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 59-60 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand den rättvise - Ferdinand V, den katolske - Ferdinand VI - Ferdinand VII

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

5. F. den rättvise, konung (F. I) af Aragonien,
konung Johan I:s af Kastilien son, f. 1380, d. 1416,
afslog anbudet på Kastiliens krona, hvilket detta
lands ständer gjorde honom vid hans äldre broder
konung Henrik III:s död, 1406, men förde med framgång
styrelsen under sin brorson Johan II:s minderårighet.
1412 valde Aragoniens cortes honom till konung.
Han besegrade 1413 grefven af Urgel, en pretendent
till Aragoniens tron.

6. F. V, den katolske, konung (F. II) af Aragonien,
den föregåendes sonson och Johan II:s af Aragonien
son, f. 10 mars 1452 i Soz, d. 23 jan. 1516 i
Madrigalejo, förmälde sig 1469 med Isabella af
Kastilien och blef hennes medregent, då hon 1474
tillträdde styrelsen öfver sitt fädernerike. 1479
efterträdde han sin fader i Aragonien. Under F:s
och Isabellas regering lades grunden till Spaniens
stormaktsställning (se därom närmare Spanien,
historia). De yttre framgångarna vunnos till en del
genom de framstående statsmän (Mendoza, Jimenes)
och fältherrar (Gonsalvo de Córdoba), med hvilka de
förstodo att omgifva sig, samt genom de väl öfvade
och rustade arméer, som en god statshushållning
och de efter Amerikas upptäckt (1492) i landet
inströmmande skatterna gåfvo dem medel att underhålla.
Den inre politiken gick förnämligast ut på att stärka
konungamakten och återvinna de kronans länder, som
kommit i de store vasallernas händer. En regelbunden
och sträng lagskipning upprätthölls. Till skydd för
den allmänna säkerheten upprättades en stadsmilis,
det s. k. "heliga brödraskapet" (santa hermandad).
Stormästarvärdigheten öfver de tre andliga
riddarordnarna (San Jago, Alcantara och Calatrava)
förenades med kronan. Slutligen återupplifvades
inkvisitionen, som i Spanien helt och hållet blef
beroende af kronan och tjänade lika mycket politiska
som kyrkliga ändamål. Vid dess införande leddes F.
nämligen af öfvertygelsen om trosenhetens
nödvändighet för statens enhet samt af utsikten
till ökande af kronans inkomster och makt. 1492
eröfrades Granada, det sista moriska riket i Spanien.
S. å. upptäckte Columbus den nya världen, där stora
eröfringar snart gjordes för Spaniens räkning.
F:s deltagande i den allmänna europeiska politiken
blef af stor betydelse för Spanien: 1495 bildade han
i Italien en antifransk liga, hvarigenom fransmännen
drefvos ur Italien, sedermera öfverenskom han med
Frankrikes konung, Ludvig XII, om delning af riket
Neapel, hvilket af dem gemensamt besattes 1501, men
1503 bemäktigade han sig för egen räkning hela riket.
1512 eröfrade han Navarra. Efter Isabellas död,
1504, ärfde hennes och F:s dotter, Johanna, Kastilien,
där hennes gemål, Filip af Österrike, blef medregent.
Men när Filip dog, 1506, och Johanna blef vansinnig,
kom F. åter till styrelsen öfver Kastilien. S. å.
gifte han sig med Germaine de Foix, Ludvig
XII:s af Frankrike systerdotter. – F. var en
ovanligt duglig regent, arbetsam, klok, ihärdig, en
mästare i diplomatiens konst och hänsynslös
i fråga om medlen. Jfr Prescott, "History
of the reign of Ferdinand and Isabella" (1838,
svensk öfv. i 2 bd, 1859–60).

7. F. VI, konung af Spanien, son till konung Filip
V och Maria Ludovica Gabriella af Savojen, f. 23
sept. 1713, d. 10 aug. 1759, efterträdde sin fader
1746. Han var en välmenande, men svag furste,

som öfverlämnade regeringen åt sina skickliga
ministrar (Carvajal, Ensenada m. fl.), hvilka nitiskt
och ofta framgångsrikt sökte befordra det materiella
välståndets höjande i landet. Efter sin gemåls,
Maria Barbaras, död (1758) drog F. sig tillbaka
till Villaviciosa och försjönk i ett djupt svårmod,
som endast musiken kunde skingra (jfr Farinelli).


8. F. VII, konung af Spanien, son till Karl
IV och Maria Lovisa af Parma, f. 14 okt. 1784,
d. 29 sept. 1833, hyste ifrån ungdomen ett djupt hat
till sina föräldrars allsmäktige gunstling, Godoy,
hertig af Alcudia ("fredsfursten"), och sedan han
1801 förmält sig med Antoinetta Teresia af Bägge
Sicilierna (d. 1806), blef tronföljarparets hof
medelpunkten för en opposition mot Godoy. F.,
som fruktade att blifva utestängd från tronen,
trädde i hemliga underhandlingar med Napoleon I,
hvilka dock upptäcktes och föranledde hans häktande
(1807). Det mot Godoys herravälde riktade upploppet
i Aranjuez, 18 mars 1808, tvang Karl IV att nedlägga
kronan till förmån för F. Men Karl återkallade sin
afsägelse och sökte Napoleons hjälp. Denne tvang
på det ryktbara mötet i Bayonne (5 maj 1808) såväl
F. som hans fader att afstå från spanska kronan, som
i stället gafs åt Josef Bonaparte. F. hölls i nära
sex år under sträng bevakning på slottet Valenpay,
återfick sin tron först genom fördraget med Napoleon
af 11 dec. 1813 och kunde sedan i mars 1814 återvända
till sitt hemland. Knappast återkommen, omstörtade
han den fria författning, som spanjorerna 1812 gifvit
sig, och öfverlämnade statsärendenas ledning åt ett
kotteri af hofmän och präster ("kamarillan"). En
fruktansvärd kyrklig och politisk reaktion företogs;
inkvisition, jesuiter, tortyr, censur återkommo,
och alla anhängare af 1812 års konstitution
förföljdes på det grymmaste. Nationens tålamod
brast snart. Nyårsdagen 1820 utbröt i grannskapet af
Cádiz en militärrevolution, som spred sig öfver hela
Spanien. Konungen måste 7 mars s. å. erkänna 1812
års konstitution, som han tre gånger besvor, men
för hvars upphäfvande han i hemlighet arbetade. Detta
lyckades honom 1823, sedan en fransk armé enligt den
"heliga alliansens" uppdrag kommit till hans hjälp,
och enväldet återställdes. Trots löftet om en allmän
amnesti företogs en skoningslös förföljelse mot den
fria författningens anhängare. Efter sin första gemåls
död var F. förmäld med Maria Isabella af Portugal
(1816–18) och sedan med Josefa af Sachsen (1819–29),
men alla dessa äktenskap voro barnlösa. 1829
förmälde han sig åter, med Maria Kristina af Bägge
Sicilierna. Under hennes inflytande upphäfde han den
i Spanien gällande saliska arfslagen och återställde
29 mars 1830, genom en s. k. pragmatisk sanktion,
den gamla kastilianska successionsordningen, som
icke uteslöt kvinnor från tronföljden. Då en dotter,
Isabella, föddes honom 10 okt. 1830, blef hon

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>