Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 61-62 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferdinand VII - Ferdinand, den sk kardinalinfanten - Ferdinand, storhertigar af Toscana - Ferdinand I - Ferdinand II - Ferdinand III - Ferdinand IV - Ferdinand I - Ferdinand ärkehertigar af Österrike-Este - Ferdinand, Karl Josef af Este - Ferdinand, Maximilian Josef - Ferdinand, Frans F. af Österrike-Este, tronföljare till Österrike-Ungern. Se Frans Ferdinand

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

således närmaste tronarfvingen. Härigenom uppstod en
ohjälplig brytning mellan konungen och hans broder
don Carlos, som ansåg sin rätt förnärmad och, stödd
på det ultraklerikala partiet, sedermera framkallade
de för Spanien olyckliga carlist-krigen. Oenigheten
med de klerikale föranledde under F:s sista
regeringsår ett närmande till de liberale. Till
följd af svår sjukdom lämnade F. i okt. 1832
riksstyrelsen åt sin gemål, men återtog den redan
i jan. 1833. Jfr Hubbard, "Histoire contemporaine
de l’Espagne. I: Règne de F. VII" (2 bd, 1869).

(^{V. S–g.})


Ferdinand, infant af Spanien, den s. k.
kardinal-infanten, tredje son till konung Filip III af
Spanien, f. 1609, d. 1641, erhöll 1619 den ständiga
administrationen af ärkebiskopsstiftet Toledo och
kort därefter kardinalsvärdigheten. I spetsen för en
spansk armé deltog han i slaget vid Nördlingen (1634)
och tågade 1635 till Nederländerna, där han genom en
mängd smärre strider uppehöll den fransk-holländska
arméns framryckande, öfverskred 1636 franska gränsen
och eröfrade för en kort tid Picardie. 1637 sökte
han förgäfves undsätta det af prins Fredrik Henrik
af Oranien belägrade Breda. Däremot besegrade han
1638 vid Kalloo grefve Vilhelm af Nassau och tvang
honom att upphäfva belägringen af Geldern, men måste
under fälttågen 1639 och 1640 mestadels inskränka
sig till defensiven.

Ferdinand (it. Ferdinando, Ferrando), storhertigar
af Toscana: 1. F. I, son till Kosimo I, f. 1549,
d. 1609, blef 1562 kardinal och öfvertog 1587 efter
sin broder Frans styrelsen öfver Toscana. – 2. F. II,
den föregåendes sonson, Kosimo II:s son, f. 1610,
d. 1670, uppsteg på tronen 1621, men stod till 1628
under sin moders och farmoders förmynderskap. –
3. F. III, storhertig Leopolds son, f. 1769,
d. 1824, uppsteg på tronen 1790, då hans fader
blef tysk kejsare (Leopold II). F. erkände 1792
franska republiken; han tvangs 1793 att sluta
sig till koalitionen mot Frankrike, men slöt fred
1795. Sedermera närmade han sig Österrike, hvilket
föranledde fransmännen att 1799 besätta Toscana,
hvarvid F. flydde. I Lunévillefreden (1801) måste han
afträda Toscana, men fick genom Parisfördraget 1802 i
ersättning kurfurstendömet Salzburg, hvilket han dock
i Pressburgfreden 1805 nödgades utbyta mot Würzburg,
som 1806 upphöjdes till storhertigdöme. 1814 kom
F. åter i besittning af Toscana. – 4. Ferdinand IV,
den siste storhertigen af Toscana, den föregåendes
sonson, son till storhertig Leopold II och Antoinetta
af Bägge Sicilierna, f. 10 juni 1835 i Florens,
uppsteg på tronen 1859, efter sin faders 21 juli
s. å. gjorda afsägelse. Genom ett dekret af 22
mars 1860 införlifvade Viktor Emanuel Toscana med
Sardinien, hvaremot F. inlade en vanmäktig protest,
26 mars s. å. F. är österrikisk fältmarskalklöjtnant.


Ferdinand I, kejsare af Österrike, såsom konung
af Ungern och Böhmen F. V (Karl Leopold
Josef Frans Marcellinus), son till kejsar Frans
I och Maria Teresia af Bägge Sicilierna, f. 19
april 1793, d. 29 juni 1875 i Prag, kröntes 28
sept. 1830 till konung af Ungern och efterträdde
sin fader på kejsartronen 2 mars 1835. Han var
en godmodig, välmenande och mild furste; men hans
sjuklighet (han var behäftad med fallandesot), tröga
uppfattningsförmåga och bristande själfständighet
i karaktären gjorde honom föga egnad att leda ett
stort rikes angelägenheter. Också sysselsatte han
sig äfven efter sin tronbestigning hufvudsakligen
med bokliga studier och välgörenhetsverk samt
öfverlämnade statsärendenas ledning åt andra. Furst
Metternich förblef den egentligen styrande,
och hans absolutistiska regeringssystem följdes
strängt. De liberala sträfvandena i Ungern, Böhmen
och ärkehertigdömet Österrike möttes ofvanifrån
med ett hårdnackadt motstånd, men kommo, i mars
1848, till ett våldsamt utbrott. Kejsaren måste
aflägsna Metternich, samtycka till inkallandet
af en konstituerande församling i Wien och ingå på
ungrarnas fordringar på en själfständig ställning och
omfattande liberala reformer. F. kom dock snart åter
under inflytandet af den reaktionära hofkamarillan,
och efter betvingandet af upproret i Wien (okt. 1848)
var reaktionens seger i Österrike fullständig. Endast
ungrarnas underkufvande återstod. (Jfr
Österrikisk-ungerska monarkien. Historia.) F.,
som ej var vuxen situationen, lät af sin ränkfulla
svägerska, ärkehertiginnan Sofia, förmå sig att 2
dec. 1848 nedlägga regeringen till förmån för hennes
son, Frans Josef. Själf saknade F. i sitt äktenskap
med Maria Anna af Sardinien barn. Sina återstående
dagar framlefde F., "den godsinte" (der gütige),
i största tillbakadragenhet, för det mesta i Prag.

Ferdinand, ärkehertigar af Österrike-Este: 1. F. Karl
Josef af Este, fältmarskalk, f. 1781, d. 1850,
var son till ärkehertig Ferdinand Karl Anton Josef,
erhöll i kriget mot Frankrike 1805 öfverbefälet
öfver 3:e österrikiska armékåren (i Schwaben), blef
slagen af Ney vid Günzburg (9 okt. 1805) och undkom
med omkr. 2,000 man kavalleri till Böhmen, där han
utnämndes till öfverbefälhafvare. Han levererade
bajrarna flera lyckliga drabbningar och betäckte
den allierade arméns högra flygel ända till slaget
vid Austerlitz (2 dec. 1805). 1809 inryckte han med
36,000 man i hertigdömet Warschau, sökte förgäfves
förmå polackerna till uppror mot Napoleon I och
måste redan s. å. utrymma Warschau. 1815 erhöll
F. öfverbefälet öfver österrikiska reserven, 1816
öfverbefälet i Ungern och 1830 i Galizien, men afgick
efter oroligheterna 1846. – 2. F. Maximilian Josef,
såsom kejsare af Mexico Maximilian (se d. o.). –
3. Frans F. af Österrike-Este, tronföljare i
Österrike-Ungern. Se Frans Ferdinand.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>