Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrara-Florenskonsiliet - Ferrari - Ferrari, Lodovico - Ferrari, Luigi - Ferrari, Giuseppe - Ferrari, Paolo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
under 1444-45 ett par betydelselösa sammanträden
hölls.
Den sålunda åvägabragta unionen stötte emellertid
på starkt motstånd. Markus Eugenikus vägrade sin
underskrift, och han fann stöd hos den allmänna
meningen inom sin kyrka. Metropoliten Isidor,
en af unionens tillskyndare, måste lämna sitt
stift. Först 12 dec. 1452 firades i Sofiakyrkan
en unionsfest. Sedan Bysans året därpå fallit för
turkarna, insatte dessa en unionsfiende till patriark,
och 1472 upplöstes formligen den i Florens med så
mycken möda åvägabragta unionen.
Litt.: Fromman, "Kritische beiträge zur
geschichte der Florentiner kircheneinigung"
(1872; i "Jahrb. für deutsche theologie",
1877); Hefele, "Konziliengeschichte", bd 7.
T. H-r.
Ferrari, tillnamn för en mängd norditalienska
konstnärer af olika släkter och skolor. Den förnämste
bland dem, som lefde under 15:e-16:e årh., var
historiemålaren Gaudenzio F., f. 1484 i Valduggia i
Piemont, d. 1546 i Milano. Han tillhörde den äldre
milanesiska skolan, men kunde dock icke undgå att röna
inflytande af Lionardo da Vinci; men han tog därjämte
intryck från andra håll, t. ex. från Perugino, i hvars
verkstad han en tid var sysselsatt, och äfven från
Rafael. Med dessa skiftande skoltraditioner förenade
F. ett visst fantastiskt drag, och ehuru icke fri
från maner, höjde han sig någon gång till en ganska
storartad uppfattning. Han var dessutom en af sin tids
mest produktive målare och efterlämnade både fresker
och oljemålningar. Hans färg är kraftig, men ofta
något brokig, och hans arbeten präglas af själfullt
uttryck och lefvande framställning, ehuru han icke
når den stora stil, efter hvilken han sträfvade. F:s
bästa fresker finnas i Breragalleriet i Milano
samt i den ryktbara piemontesiska vallfartsorten
Varallo. Hufvudfigurerna i den på sistnämnda ställe
befintliga Korsfästelsen äro plastiska, efter naturen
färglagda bilder, under det att på väggen äro, såsom
en fortsättning af framställningen, målade skaror af
åskådare i fantastiska dräkter. C. R. N.*
Ferrari, Lodovico, italiensk matematiker,
f. 1522 i Bologna, d. där 1565, upptäckte sättet att
lösa en ekvation af fjärde graden. F. utgaf icke
själf något matematiskt arbete, men hans upptäckt
offentliggjordes af hans lärare H. Cardanus i arbetet
"Ars magna" (1545). G. E.*
Ferrari, Luigi, italiensk bildhuggare, f. 1810
i Venezia, d. där 1894, började sina studier
under ledning af fadern, bildhuggaren
Bartolommeo F. (f. 1780, d. 1844), och förvärfvade
sig sedan på Canovas ateljé stor förmåga i marmorns
behandling. Han blef 1851 professor vid konstakademien
i Venezia. Bland F:s förnämsta arbeten må nämnas en
Laokoongrupp (1837, i Brescia), Endymion, en Madonna
della concezione, Marco Polos staty (Venezia) samt
förträffliga byster af Dante och Rafael.
Ferrari, Giuseppe, italiensk filosof och
skriftställare, f. 1811 i Milano, d. 1876 i Rom,
blef 1831 juris doktor och studerade sedermera
filosofi. Sin litterära verksamhet började han med en
teckning af filosofen Romagnosis lif och filosofiska
system - La mente di G. D. Romagnosi (1835) -, utgaf
s. å. Vicos filosofiska skrifter och begaf sig 1837
till Paris, där han blef en flitig medarbetare i
"Revue des deux mondes". 1840 utnämndes han till
lärare vid ett college i Rochefort och 1842
till professor i filosofi vid universitetet i
Strassburg. Från denna plats blef han emellertid
efter några, dagar afskedad till följd af klerikalt
inflytande. Under titeln Idées sur la politique de
Platon et d’Aristote utgaf han s. å. de föreläsningar,
som föranledt hans afskedande. Sedermera föreläste
han filosofi från andra filosofiska lärostolar i
Frankrike, men erhöll dock ingen varaktig plats,
emedan hans idéer ansågos alltför liberala. 1859
återvände han till Italien, blef professor i Turin
och Milano samt invaldes af den senare staden i
parlamentet, till hvars utmärktaste talare han
räknades. Såsom anhängare af det federativa
statssystemet uppträdde han ofta mot Cavours
annexionspolitik. Hans hufvudarbeten äro Filosofia
della rivoluzione (1851; ny uppl. 1873), i hvilket
han utvecklar sitt skeptiskfilosofiska system, La
federazione republicana (1851), som innehåller hans
politiska trosbekännelse, och Storia della rivoluzione
d’Italia (3 bd, 1870-73). Biogr, af Mazzoleni (1877).
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
