Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferrari, Paolo - Ferrari, Carlotta - Ferrari, Ettore - Ferrari, Emilio Pérez - Ferrari, Severino - Ferraria, bot. Se Tigridia - Ferraris, Galileo - Ferraris, Carlo Francesco - Ferraris, Maggiorino - Ferrasch - Ferratin - Ferazzi, Giuseppe Jacopo - Ferreira, Antonio - Ferreira de Vasconcellos, Jorge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Så mycket bättre lyckades F. med det drama, som spelar
mot en klar, för alla känd historisk bakgrund åfvensom
i framställningen af scener och typer ur folkets lif
med dess i regel mera stabila skaplynne. T:s ofvan
anförda, till nämnda båda grupper hörande arbeten
äro också mestadels fria från de svagheter, som
vidlåda hans efterbildningar af franska mönster, den
alltför invecklade och alltför påtagligt konstruerade
handlingen och den, med glömska af karakteristiken,
moraliserande eller espritjäktande dialogen, hvilken,
till föga fromma för samtalstonens ledighet, i några
af de större komedierna är skrifven på martelliansk
vers. F:s samtliga dramatiska arbeten utgåfvos
1877-84, Teatro scelto di P. F. 1890. Litt.:
F. d’Arcais’ artikel öfver F. i "Nuova antologia"
(1889), L. Fortis, "P. F., ricordi e note" (1889),
samt V. Ferrari, "P. F., la vita, il teatro" (1899).
Hj. Sdg.
Ferrari, Carlotta, italiensk författarinna och
tonsättarinna, f. 1837 i Lodi, har i sitt hemland
vunnit beröm för sina dikter, dramer och prosaskrifter
samt äfven såsom begåfvad kompositris. Hon har tonsatt
operor (Ugo, 1857; Sofia, 1866; Eleonora d’Arborea,
1871), en festmässa, ett rekviem och romanser samt
själf skrifvit texterna till sin musik.
Ferrari, Ettore, italiensk skulptör, f. 1849
i Rom, har utfört Viktor Emanuels ryttarstaty
i Venezia, statyerna af Giordano Bruno (se
Bruno, sp. 361) i Rom och politikern Quintino
Sella och är f. n. sysselsatt med det för
Rom beställda Mazzini-monumentet - de högst
lifligt och lidelsefullt hållna relieferna
för monumentets sockel voro utställda 1906.
G-g N.
Ferrari, Emilio Pérez, spansk skald och
dramatiker, f. 1850 i Valladolid, idkade till
en början juridiska studier, men tog snart
filosofisk doktorsgrad. F. debuterade med en
romantisk legend på vers, La escarcela de un drama,
hvarefter följde novellerna El impenitente och
Las almas predestinadas, skaldestycket La musa
moderna och ett epos, Un dia glorioso, Dos cetros
y dos almas, en historisk novell, som tillförene
blifvit prisbelönt i Valladolid under titeln "Las
bodas de los reyes catolicos", och skaldestycket
Pedro Abelardo (5 uppl.). Af F:s lyrik är vidare
att omnämna Aspiracion, Las dos ruinas, Semper!,
Á la orilla och Consummatum. F:s dramatik har
rönt mindre framgång; dramat La justicia del
acaso (1881) anses som hans bästa. F. tog 1905
inträde i Spanska akad. efter Tomayo med tal
öfver La poesia en la crisis literaria actual.
Ad. H-n.
Ferrari, Severino, italiensk skriftställare,
f. 1856, lärare i Faenza, har offentliggjort dikter
i den italienska folkpoesiens anda samt författat
litteraturhistoriska arbeten om denna folkpoesi och
dess inflytande på konstdikten.
Ferraria, bot. Se Tigridia.
Ferraris, Galileo, italiensk fysiker och
elektrotekniker, f. 1847 i Livorno, d. 1897 i
Turin, där han sedan 1879 var professor i fysik vid
industrimuseet och krigsskolan samt 1886 upprättade
den första elektrotekniska skolan i Italien. Hans
värdefulla arbeten öfver elektrisk kraftöverföring,
transformatorer och växelströmsteknik möjliggjorde
byggandet af växelströmsmotorer. F:s samlade skrifter
utgåfvos 1902. I Turin restes 1903 hans staty.
Ferraris, Carlo Francesco, italiensk nationalekonom
och statistiker, f. 1850, e. o. professor i
Pavia 1878, direktör i ministeriet för jordbruk,
industri och handel 1883, professor i statistik
och förvaltningsrätt i Padova 1885, har skrifvit
bl. a. Principi di scienza bancaria (1892),
La questione sociale e la trasformazione del
sistema tributario in Italia (1893) och Teoria
del dicentramento amministrativo (1899). F. är en
af de främste banbrytarna i Italien för den tyska
realistiska riktningen inom nationalekonomien.
Ferraris, Maggiorino, italiensk politiker,
f. i Acqui 1856, har utgifvit flera värdefulla
nationalekonomiska arbeten. Sedan 1886 har F. varit
medlem af deputeradekammaren, där han ifrigt bekämpat
Rudinis och Giolittis ministärer samt kraftigt
medverkat till Italiens handelstraktater med Tyskland
och Österrike. I Crispis ministär var han 1893-96
minister för post- och telegrafväsendet. F. är
utgifvare af den ansedda tidskriften "Nuova
antologia".,
Ferrásch (arab., "matt-utbredare"), i Levanten den
tjänare, som städar boningsrummen i förmögnare hem;
i Medina särskildt titel på 40 eunucker, som ega att
hålla rent i och vakta profeten Muhammeds med dyrbara
mattor och bonader utstyrda grafkapell.
Ferratin (af lat. ferrum, järn), farm.,
ett järnägghvitepreparat innehållande 6
proc. järn. S. k. "naturligt" ferratin bildas
i lefvern. I denna förening är järnet mycket
fast kemiskt bundet likasom i blodfärgämnet
(hämoglobinet). I handeln förekommer ett "konstgjordt"
ferratin, som framställes af hönsägghvita och
järnsalter vid närvaro af alkali. Detta preparat,
ett brunt, i vatten lösligt pulver, är säkerligen
ur kemisk synpunkt något annat än det naturliga
ferratinet. I det konstgjorda preparatet är järnet
vida mindre fast bundet; i magsaft sönderdelas det
lätt i järnsalt och ägghvita. Afsikten att med
ferratinet tillföra sjuka järn i en sådan form
(fast bundet vid ägghvita), att det skulle vara
värderikare än vanliga järnmedel för blodbildningen,
torde därför icke nås, och erfarenheten har visat, att
det dyra medlet är betydligt underlägset våra vanliga
järnpiller vid behandlingen af t. ex. bleksot. Doserna
äro 1/2 till 1 1/2 gr. 3 gånger dagligen.
C. G. S.
Ferrazzi [f ärra’ttsi ], Giuseppe Jacopo, italiensk
litteraturhistoriker, f. 1813 i Cartigliano, d. 1887
i Bassano, skref förtjänstfulla bibliografiska arbeten
om Dante, Petrarca, Ariosto och Tasso, m. m.
Ferreira [-éY-], Antonio, portugisisk skald, f. 1528,
d. 1569 som hög hoftjänsteman, var jämte Sá de
Miranda förnämste grundläggaren af den s. k. klassiska
smaken i portugisiska litteraturen, där han införde
epigrammet, odet och tragedien. Hans Castro anses
ännu, för sitt upphöjda patos och den ypperliga
stilen, såsom en af den portugisiska litteraturens
största prydnader, och hans Cioso gäller för att vara
det första nyeuropeiska karaktärslustspelet. Jfr
Castilho, "Antonio Ferreira, poeta quinhentista"
(3 bd, 1874).
Ferreira de Vasconcellos [vaskånse’lås], Jorge,
portugisisk författare, d. 1585, var en hofman med
lärda och litterära intressen. Hans dramer (Eufrosina,
Ulyssippo och Aulegraphia), skrifna på prosa, äro
långa, för uppförande olämpliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
