- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
99-100

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ferry, Gabriel - Ferry, Jules

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

"Skogslöparen", 1881 och 1882; i bearb, för ungdom
1864; ny uppl. 1900), Coslal 1’indien (1852;
"Indianen", 1882), La chasse aux cosaques, Scènes
de la vie mexicaine
och Les squatters. - Hans son,
Gabriel de Bellemare, f. 1846 i Paris, har, under samma
signatur som fadern, skrifvit skådespel (L’éclipse de
lune
, 1868, Réginah, 1874, m. fl.), romaner (Les deux
maris de Marthe
, 1884, Les exploits de César, 1889,
m. fl.) och litteraturhistoriska arbeten om Alexandre
Dumas d. y. och Balzac.

illustration placeholder

Ferry [fam], Jules, fransk
statsman, f. 5 apr. 1832 i Saint-Dié (dep. Vosges),
d. 17 mars 1893 i Paris, blef 1851 advokat i Paris och
egnade sig vid sidan af sin juridiska praktik tidigt
åt politiskt författarskap i frisinnade tidningar,
särskildt i "Le temps". I 1860-talets valstrider
tog han på oppositionens sida liflig del och väckte
bl. a. stort uppseende genom en rad af skarpa artiklar
mot Seineprefekten Haussmanns godtyckliga förvaltning
(Comptes fantastiques d’Haussmann, 1868). Han invaldes
1869 för Paris i lagstiftande kåren och slöt sig
där till vänstern, bland hvars bästa talare han
snart räknades. Vid kejsardömets fall 4 sept. 1870
blef F. medlem af nationalförsamlingen och fick på
sin lott Seinedepartementets förvaltning samt (16
nov.) märbefattningen i Paris; i febr. 1871 invaldes
han i nationalförsamlingen. Som mär i Paris ledde
han under oerhörda svårigheter hela belägringstiden
stadens inre förvaltning. Särskildt utmärkte han sig
genom den kallblodighet och fasthet han visade vid
revolutionärernas upprepade försök att göra sig till
herrar i staden. Vid kommunardupprorets utbrott 18
mars 1871 ville F. till det yttersta försvara Hôtel
de ville, och han flydde, först sedan trupperna mot
hans energiska föreställningar dragits tillbaka och
Paris därigenom prisgifvits åt upprorsmännen. 1872-73
var F. fransk minister i Aten, bekämpade sedan i
nationalförsamlingen som ledare för vänstra centern
den hastigt växande reaktionen och utsågs 1876 att
i den nybildade deputeradekammaren representera sin
hemort Saint-Dié. Omvald efter kammarupplösningen
1877, stod han i främsta ledet bland motståndarna till
Mac Mahons personliga "politik af 16 maj" och blef,
sedan marskalken tvingats att afgå och efterträdts
af Grévy (30 jan. 1879), undervisningsminister i det
af Waddington bildade kabinettet, en befattning, som
han i olika ministärer med korta af brott innehade
till nov. 1883. F. omdanade under dessa år grundligt
hela det franska undervisningsväsendet genom en
rad betydelsefulla lagar. Den centrala myndigheten
(Conseil supérieur de l’instruction publique), hvari
förut en mängd präster, domare och högre ämbetsmän
haft säte, ombildades till en ur val af lärarna
själfva, högskolor och lärda korporationer framgången
församling (febr. 1880). Vidare upphäfdes alla de
af staten icke erkända kongregationernas (andliga
ordnarnas) skolor. Förlaget härom - den ryktbara
"artikel 7" i lagen
om den högre undervisningens frihet - antogs efter
heta debatter af deputeradekammaren (9 juli 1879), men
föll i senaten på grund af det häftiga motstånd det
väckt på klerikalt håll (15 mars 1880). Då utfärdade
F. (29 mars) två dekret, som påbjödo jesuitskolornas
stängning, och mot de öfriga ordnar, som ej vunnit
statens erkännande, återupplifvades en del gamla
lagar, delvis från 1700-talet, hvilka aldrig upphälls
och som förbjödo dem att existera i Frankrike. Trots
häftiga protester bragtes dekreten sedan af F. under
sommaren till verkställighet. Jämsides med dessa
åtgärder - hvilka ådrogo F. personligen från
klerikalernas sida ett ursinnigt hat, som kom att
väsentligen försvåra hans framtida politiska bana
- pågick omorganiseringen af undervisningen på
skolans lägre och mellanstadium. Genom upprättande
af en mängd nya seminarier (aug. 1879) främjades
en välbehöflig tillökning af lärarkrafterna vid
statens primärskolor. Kompetensfordringarna för lärare
vid såväl statens skolor som de privata skärptes
betydligt, och samtidigt gjordes undervisningen
i statens primärskolor kostnadsfri (juni
1881). Genom lagen af 28 mars 1882 stadgades
obligatorisk skolundervisning på nederstadiet;
samma lag borttog religionsundervisningen ur
statens skolor, som i stället skulle meddela
"moralisk och medborgerlig undervisning". Bland
reformerna i undervisningen på mellanstadiet
märkes upprättandet genom statens försorg af högre
flickskolor (genom lagen af 21 dec. 1880). Hela
detta reformarbete genomfördes under oaflåtliga
strider mot högergrupperna i deputeradekammaren
och framför allt i senaten. Motståndarna beskyllde
F. för religionsfientlighet, men i själfva verket
var antiklerikalismen i hans skolreformer - såsom
Rambaud uppvisat - rent politisk och till arten vida
skild från den radikala, på ateistiska idéer hvilande
politik mot kongregationerna och den katolska kyrkan,
som sedermera blifvit den officiella.

F. hade i dec. 1879 från Waddingtons ministär
öfvergått i den af Freycinet rekonstruerade och
blef efter dennes fall med bibehållande af sin
portfölj själf konseljpresident (23 sept. 1880),
men måste, trots den gynnsamma utgången af 1881 års
val, 10 nov. s. å. vika för Gambetta. Då dennes
"stora ministär" störtades efter några månader,
inträdde F. (30 jan. 1882) som undervisningsminister
i Freycinets kabinett, afgick med detta (7
aug. s. å.) och blef - sedan Duclercs och Fallières’
ministärer efter hvarandra störtats - 21 febr. 1883
för andra gången konseljpresident med uppgift att
samla en moderat och regeringsduglig republikansk
majoritet. Sin gamla portfölj utbytte han 20
nov. s. å. mot utrikesärendenas ledning. F:s
konseljpresidentstid upptogs till stor del af
parlamentariska strider om författningens revision
(se Frankrike, historia), men dess förblifvande
resultat var grundläggandet af det moderna franska
kolonialväldet, "hvars fyra kärnpunkter han med
säker blick för framtiden bestämde i Tunisien,
Tonkin, Kongo och Madagaskar" (Hanotaux). Se därom
närmare Frankrike, kolonialhistoria, och Franska
Indo-Kina
. Det fördrag, som grundade Frankrikes
protektorat öfver Tunisien, afslöts redan i maj
1881. Med Bismarck samverkade F. 1884 om Kongostatens
upprättande på Berlinkonferensen och afslöt med den
nya staten 5 febr. 1885 ett fördrag, som bestämde
dess gräns

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:41:30 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0066.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free