- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
135-136

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Feuillantklubben - Feuillants - Feuillea, bot. Se Fevillea - Feuillet, Octave

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

namnet efter sin lokal, Feuillantklostret i Paris
(se Feuillants), och sammansmälte med den 1790 bildade
"1789 års klubb". Bland dess öfriga mera framstående
medlemmar märkas Coffinhal, Prudhomme, Roucher,
André Chénier och La Fayette. Klubben, som alldeles
misslyckades att tillintetgöra jakobinernas makt,
gjordes af dessa snart misstänkt inför Parispöbeln
såsom aristokratisk och upplöstes efter 10
aug. 1792. Jfr Jakobiner. E. A-t.

Feuillants
[föjä’J, fr., lat. Fulienses, feuillanter,
en reformkongregation inom cisterciensorden,
uppkallad efter det i Languedoc nära Toulouse belägna
klostret Notre-Dame-des-Feuillants (Fulium), där
den omkr. 1580 stiftades af Jean de la
Barrière
(1544-1600). Till grund för densamma lades
den ursprungliga cisterciensregeln med åtskilliga
skärpningar. Medlemmarna fingo sålunda ej smaka vin,
skulle intaga sina måltider stående på knä, sofva
på bräder, vandra barhufvade och barfota o. s. v.
illustration placeholder
Fransk feuillant-munk. Feuillantin-nunna.

De
nya konstitutionerna stadfästes 7 maj 1589 af Sixtus
V, som bestämde, att alla enligt desamma inrättade
kloster skulle bilda en kongregation, i de flesta
punkter oberoende af Cîteaux. Reglerna förmildrades
under Klemens VIII 1595, och beroendet af Cîteaux
upphäfdes helt och hållet. Orden nådde en ganska stor
utbredning, den anmodades 1587 af konung Henrik III
att inrätta ett kloster vid Rue S:t Honoré i Paris. 22
maj 1630 uppdelades af Urban VIII feuillanterna i
två kongregationer, med hvar sin general, en fransk
"Congrégation de Notre-Dame-des-Feuillants" och
en italiensk "Rifomati di San-Bernardo". Den förra
omfattade under sin blomstringstid 31, den senare
43 kloster; båda gingo under i revolutionstidens
stormar. Ordensdräkten var hvit. En kvinnlig
gren af orden (les Feuillantines, feuillantinerna)
stiftades 1588 af J. de la Barrière och fortlefde
till franska revolutionen. Se Heimbucher, "Die orden
und kongregationen der kath. kirche", I (1896).
T. H-r.

Feuillea, bot. Se Fevillea.

Feuillet [föjä’], Octave, fransk författare, f. 11
aug. 1821 i Saint-Lô, d. 29 dec. 1890 i Paris. Efter
studier i Paris egnade han sig åt litteraturen
och skref redan 1845 tillsammans med P. Bocage och
A. Aubert romanen "Le vieillard" under den gemensamma
pseudonymen "Désiré Hazard". Han utvecklade snart
en rastlös litterär verksamhet och offentliggjorde
en mängd romaner och noveller i tidningar och
tidskrifter (särskildt i "Revue des deux mondes"),
samtidigt som hans dramer och proverb spelades på
teatern.
illustration placeholder

Hans arbeten vunno snart många läsare, i
det att hans elegans och diskreta, spetsiga dialog
behagade den förnäma världen och de mondäna ämnena
samt hans hänsynsfulla framställningssätt icke mindre
slog an på medelklassens familjekretsar. Han var
modeförfattaren under andra kejsardömet, utsågs till
föreläsare hos kejsarinnan Eugenie och till kejserlig
bibliotekarie vid slottet i Fontainebleau. 1862 blef
han medlem af Franska akademien. Bland hans romaner
och noveller kunna nämnas: Alix (1848), Rédemption
(1849), Bellah (1852; sv. öfv. 1874), Le cheveu blanc
(1853), La petite comtesse (1856), Le roman d’un
jeune homme pauvre
(1858; "En fattig ädlings minnen",
1859), som rönte en utomordentlig framgång äfven som
drama och öfversattes på de flesta europeiska språk,
Histoire de Sibylle (1862; "Sibylla", 1866), som
skildrar en otrogens omvändelse genom kärleken och
mot hvilken George Sand protesterade genom romanen
"Mademoiselle de la Quintinie". I någon mån påverkad
af Dumas fils och naturalismen gick F. i sina följande
romaner djupare i analysen. Monsieur de Camors
(1867; "Grefve de Camors", s. å.) är kanske hans
mästerverk och gifver en bild af hela kejsardömets
andliga horisont. Boken väckte stort uppseende ej
minst därför, att den betraktades som en politisk
nyckelroman. Senare följde Julie de Trécoeur (1872;
"Julia de Trécoeur", s. å.) och Un mariage dans le
monde
(1875; "Ett äktenskap i stora verlden", s. å.),
Les amours de Philippe (1877; "Filips flammor",
s. å., två öfv.), Le journal d’une femme (1878;
"En ung kvinnas dagbok", s. å.), Histoire d’une
parisienne
(1881), La veuve (1884), La morte (1886;
"Den döda", 1892), Le divorce de Juliette (1889),
Honneur d’artiste (1890; "En konstnärs hedersord",
1891). Bland hans skådespel kunna nämnas Dalila
(1857), La rédemption (1860; "Återlösning", 1862),
Montjoye (1863; "Montjoye", 1864), La belle au bois
dormant
(1865; "Gammalt och nytt", s. å.), Le Sphinx
(1874), Un roman parisien (1883), Chamillac (1886;
"Chamillac", 1890), m. fl. Af proverben äro följande
de mest omtyckta: Le pour et le contre (1853),
Le village (1855; "Ett hem", 1858), La fée (1856),
Le cheveu blanc (1860; "Ett grått hårstrå", 1874),
Le fruit défendu, L’acrobate (1873), La partie des
dames
(1883).

F:s proverb äro eleganta och spirituella samt ha gjort
mycken lycka; bland hans större dramer är kanske hans
Dalila den bästa och visar, att han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:42:49 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0084.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free