Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fichte, Johann Gottlieb - Fichte, Immanuel Hermann von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
utgångspunkten för hans själfständiga filosofiska
forskning. Men under det Kant lärde, att till grund
för sinnesintrycken ligger ett af medvetandet
oberoende "ting i sig", som utifrån inverkar på
sinnet, förkastade F. denna lära såsom obevislig
och själfmotsägande. Hans uppgift blef att ur
medvetandet, eller, såsom han kallade det, "jaget",
förklara hela den verklighet, som förefinnes,
och att dymedelst vindicera detta "jag" såsom i
fullaste bemärkelse fritt eller rent af absolut
("jaget sätter sig själf"). Men icke i alla afseenden
röjer "jaget" omedelbart sin frihet. Endast som
sedlig vilja är människan i fullaste mening fri;
som förnimmande är hon bunden eller beroende af ett
"icke-jag", d. v. s. den omedvetna verkligheten
eller naturen. Men detta "icke-jag" är "satt"
af "jaget", naturen är ingenting annat än en
människoandens själfinskränkning. Men just i och
genom denna själfinskränkning röjer anden sin
absoluta karaktär. Detta sker därigenom, att den
såsom sedlig vilja nedbryter hvarje, på naturen
och de naturliga tendenserna beroende, gräns för
sitt lif. Inskränkningen eller gränsen blir därför
aldrig en "bestämd" eller oöfverstiglig gräns. Den
kan i oändlighet utflyttas, utan att dock kunna
fullständigt upphäfvas. Det sedliga arbetets väsen
ligger just i ett sådant i det oändliga fortgående
"utflyttande" af den för andens lif satta gränsen,
ett nedbrytande af hvarje bestämd gräns. Det sedliga
lifvet har följaktligen, enligt F., karaktären af
oändlig sträfvan, en sträfvan för sträfvandets egen
skull. Först därigenom blir det begripligt, huru den
i sig själf oändlige anden kan inskränka sig själf
och i så måtto vara både ändlig och oändlig. Han är
det förra med afseende på hvad han faktiskt är, det
senare med afseende på den uppgift, som föreligger
honom. Först genom att taga hänsyn till denna den
sedliga synpunkten kan man lösa människolifvets
gåtor. – F:s sedelära är i öfrigt närbesläktad med
den kantiska, hvars principer han i detalj lyckats
fullständigare genomföra än Kant själf. Genom hvarje
del af densamma gå ett drag af sedligt allvar och
en stränghet, som stundom öfvergår till verklig
hänsynslöshet. Det subjektivt personliga intresse
för dygdens och lycksalighetens slutliga förening,
hvilket Kant velat tillgodose genom att hänvisa
till ett lif efter detta, där denna förening skall
åstadkommas, sköts af F. åt sidan. Det oändliga,
som för individen återstår i förverkligandet af
den sedliga uppgiften, skall, enligt F., fyllas
därigenom, att individen åt släktet öfverlämnar
det sedliga arbete, han själf ej kan utföra. – Som
rättsfilosof sökte F. häfda den juridiska rättens
själfständighet gentemot sedligheten. Bestämdare än
sina föregångare framhåller han den juridiska lagens
specifika karaktär. Dennes förklaring söker han dock
finna i det mänskliga förnuftet. För att "jaget" skall
erhålla den första väckelsen till själfständigt lif
tarfvas dess sammanlefnad med andra jag, som kunna
gifva det en sådan väckelse. Men sammanlefnaden åter
kan vara möjlig endast under förutsättning att ett
rättstillstånd upprättas. För detta ändamål har man
ingått samhällsfördraget, hvarigenom man dels bestämt
hvad en hvar har rätt till (egendomsfördraget), dels
öfverenskommit att samfälldt skydda hvarandras rätt
genom att upprätta staten (skyddsfördraget och det
borgerliga föreningsfördraget). –
Hvad statsförfattningen angår, fordrar
F. liksom Rousseau och Kant folksuveränitet och
folkrepresentation. De styrandes verksamhet skall
öfvervakas af ett eforat, hvars medlemmar ega att, då
de anse regeringen ha missbrukat sin makt, sammankalla
folket för att döma emellan dem och regenten. För
öfrigt yrkar F., att polisen skall utöfva sträng
uppsikt öfver medborgarna, och det i en för den
personliga friheten synnerligen inskränkande grad. I
Der geschlossene handelsstaat (1800) utvecklar han
ett socialistiskt program af egendomlig art. Staten
skall organisera arbetet, så att en hvar kan lefva
utan bekymmer af sitt arbete och ha tid öfrig för att
höja sin ande och sitt öga mot himlen. Därför måste
staten blifva en "sluten handelsstat", som själf
reglerar in- och utförsel, bestämmer alla varors
pris och ordnar produktion och varufördelning, dock
utan upphäfvande af den enskilda eganderätten. –
Hans religiösa åsikter undergingo småningom en
utveckling, hvarigenom gudsbegreppet fick en större
betydelse, än han tillmätt det under Jena-tiden. Det
"jag", hvarifrån hans filosofi utgick, blef allt
bestämdare skildt från den mänskliga personligheten,
öfver hvilken nu gafs plats åt ett absolut väsen,
gudomligheten, och dennas lif fattas ej längre såsom
verksamhet utan såsom ett rent varande. Människans
högsta uppgift blir hängifvande åt denne Gud
genom religiös känsla. Det saliga lifvet består i
en kärlek till den evige; allt annat lif är blott
ett skenlif, som ej kan tillfredsställa människans
djupare behof. – F:s Sämmtliche werke utgåfvos 1845–46
i 8 bd af hans son Imm. Herm. von F., hvilken redan
1834 i 3 bd utgifvit F:s efterlämnade skrifter. Denne
utgaf äfven sin faders lefnadsbeskrifning och hans
brefväxling. På svenska utgafs 1904 "Tankar i urval"
af F., öfv. af R. Lagerborg. Den fullständigaste
historiska framställningen har lämnats af K. Fischer
i hans "Geschichte der neueren philosophie" samt
"F:s leben, werke und lehre" (3:e uppl. 1900). Af
den omfattande Fichtelitteraturen må f. ö. nämnas
"Die philosophie Fichtes" af J. H. Löwe (1862) samt
arbeten af Noack (s. å.), Zimmer (1878), Adamson
(1881), Färber (1891), Schneider (1894), Lindau
(1900), Weber (s. å.), Kabitz (1902) och Lask (s. å.).
L. H. Å. (S–e.)
2. Immanuel Hermann von F., den föregåendes son,
tysk filosof, f. 1797 i Jena, d. 1879 i Stuttgart,
studerade filologi och filosofi i Berlin,
blef 1822 lärare vid gymnasiet i Saarbrücken,
sedermera professor vid gymnasiet i Düsseldorf,
1835 professor i filosofi vid universitetet i Bonn
och 1842 i Tübingen. 1867 nedlade han sin professur,
upphöjdes i adligt stånd och lefde såsom privatman
i Stuttgart. Såsom filosof intog han en förmedlande
ställning mellan idealism och realism, panteism och
deism. I motsats till den hegelska filosofien, som
gör hela den ändliga världen till en försvinnande
genomgångspunkt i den absoluta idéns inre
själfutveckling, tänker sig F. denna värld bestående
af oförgängliga, preexisterande ur-realiteter
eller monader, hvilkas högsta mål är den absoluta
personligheten, Gud, som är allt medvetandes princip
och hvars väsen är kärlek. Denna världsåsikt kallar
han konkret teism, till skillnad från den abstrakta
teismen å ena sidan och panteismen å den andra. I
sina tidigare skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
