Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fielding, Henry - Fielding, Anthony Vandyke Copley - Fields, James Thomas - Fiennes - Fiennes, James, lord Saye and Seale - Fiennes, William, viscount Saye and Seale - Fiennes, Nathaniel - Fier. Se Fjär - Fiera. Se Bergamo 2 - Fierabras
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följande året angripit sir Robert Walpole i en annan
komedi, råkade han i delo med censuren. Lifnärande
sig med tidningsskriveri, kastade han sig åter på
juridiska studier. 1740 utkom Richardsons "Pamela",
som väckte F:s lust att parodiera dess puritanska
anda, hvilket skedde i Joseph Andrews (1742), hans
första roman. Därmed hade F. funnit det område, som
skulle göra honom odödlig. Hans komedier, af hvilka
ett trettiotal öfverlefvat honom, äro däremot utan
större betydelse. Den sista, The wedding day, skref
han 1743. S. å. utkom äfven hans Miscellanies, bland
hvilka äfven fanns Mr Jonathan Wild, en satirisk
tjufroman. Under de följande sex åren känner man
föga till hans lif. Troligen dog hans hustru i slutet
af 1743, och själf gifte han om sig 4 år senare med
hennes piga. 1748 blef han fredsdomare i Middlesex
och Westminster, och därmed var det slut med hans
värsta ekonomiska svårigheter. 1749 utkom Tom Jones
(öfv. 1765), hans mästerverk; den följdes 1751
af Amelia. Hans hälsa hade emellertid försvagats,
hvarför han begaf sig till Bath och därefter i juni
1754 till Lissabon, där han dog. I sin Journal of
a voyage to Lisbon (1755) gaf han en skildring af
sina äfventyr under denna resa. Han begrofs på den
engelska kyrkogården i Lissabon. - Vid sidan af
Richardson är F. den förnämste representanten för
den borgerliga romanen i England, som dessa båda
män egentligen skapade. F. började visserligen
med att parodiera Richardsons sentimentalitet,
men han utvecklade sig på samma gång till en djärf
och realistisk skildrare af tidens seder, hvilkas
råhet ännu åskådligt framträder i hans romaner. Hans
eget lifsglada väsen, slösande frikostighet och
varma hjärta såväl som hans upphöjda humanitet och
äkta känsla sprida också värme och glöd öfver alla
hans brokiga taflor. Hans stil är långt bättre än
Richardsons, liksom hans kunskaper göra honom till en
långt mindre monoton författare. "Tom Jones" är ännu
alltjämt en af de bästa romaner, som existera; då den
framkom, var det helt enkelt den första, i hvilken
man gjort ett försök att skildra lifvet i hela dess
fyllighet, utan att lägga an på någon äfventyrlig
intrig. F:s Works utgåfvos 1762, 1882, 1893, 1898
och 1902 ff. - Litt.: Thackeray, "English humorists"
(1853), Lawrence, "Life of H. F." (1855), Dobson,
"H. F." (1883, 1889 och 1900 i serien "English men
of letters"), och Lindner, "H. Fieldings dramatische
werke" (1895). J. M.
Fielding [fi’ldinj, Anthony Vandyke Copley, engelsk
målare, f. 1787, d. 1855, blef 1831 president för The
water-colour-society i London, gällde länge för en
af Englands förnämste akvarellmålare och var mycket
eftersökt som lärare. F. målade hufvudsakligen
landskap och sjöstycken. Hans tre bröder voro
likaledes akvarellister.
Fields [fi’lds], James Thomas, amerikansk
skriftställare, f. 1816 i Portsmouth, New Hampshire,
d. i Boston 1881, bolagsman i en stor bokhandelsfirma
i Boston, förvärfvade sig som förläggare och
tidningsutgifvare stor förtjänst om den amerikanska
litteraturen. F. skref själf dikter samt memoarverket
Yesterdays with authors (1872; flera uppl.). Se hans
hustrus "Biographical notes" (1881).
Fiennes [fåVns], gammal engelsk adelssläkt,
härstammande från en af Vilhelm Eröfrarens ledsagare
och uppkallad efter en ort i Normandie.
1. James F., lord Saye and Seale, var en af
Henrik VI:s inflytelserikaste rådsherrar, allmänt
hatad för sina utpressningar, och mördades vid Jack
Cades uppror i juli 1450.
2. William F., viscount Saye and Seale, f.
1582, d. 1662, var under Jakob 1:s sista år och
Karl I:s regering puritanernas förnämste representant
i öfverhuset. På 1630-talet sysslade han med
koloniseringsföretag i Connecticut och New
Hampshire, men kom ej att själf öfverflytta
till Nord-Amerika, enär hans kolonister vägrade
att ingå på den aristokratiska styrelseform han
föreslog. Under "långa parlamentet" intog han en
mycket inflytelserik ställning i öfverhuset och
utgjorde förbindelselänken mellan lorderna och
underhusets puritanske ledare. 1648 arbetade han
ifrigt för en uppgörelse med konungen och drog sig
efter dennes afrättning tillbaka till privatlifvet.
3. Nathaniel F., den föregåendes son, en af
"långa parlamentets" ledande underhusmedlemmar, f.
1608, d. 1669, deltog ifrigt i underhusdebatterna
om kyrkliga frågor, blef i maj 1643 guvernör
i Bristol, men nödgades i juli s. å. kapitulera för
de kungliga trupperna under prins Rupert och blef
därför af krigsrätt dömd till döden, men benådades
samt deltog från 1647 ånyo i det politiska lifvet.
Han hörde till de af härens ledare (genom
"Prides rensning" 6 dec. 1648) ur underhuset
förjagade moderate medlemmarna, blef 1654 medlem
af Cromwells statsråd och 1658 af hans öfverhus
och satt äfven i Richard Cromwells parlament, men
lämnade vid restaurationen det politiska lifvet.
V. S-g.
Fier [fiär], fr. Se Fjär.
Fiera. Se Bergamo 2.
Fierabras [fiärabra’], möjligen af lat. fera
brachia, kraftiga armar, chanson de geste
(fransk hjältedikt), tillhörande Karlasagan,
skrifven omkr. 1200. Dikten, för hvilken inga
historiska händelser ligga till grund, utgör en
episod i Karl den stores resa till Italien för att
hämnas Roms förstöring. Den inledes med ett envig
mellan Olivier och den sarasenske jätten Fierabras
från Alexandria, hvilken plundrat Rom och röfvat
passionsrelikerna. Olivier besegrar jätten och förmår
honom dessutom att strax låta döpa sig. I senare delen
af dikten berättas, huru Olivier och de tolf pärerna
tillfångatagas af sarasenkonungen Balant; hans dotter,
Floripas, förälskar sig emellertid i en af riddarna,
Guion de Bourgogne; hon befriar dem alla och gifter
sig slutligen med den älskade. Slutligen berättas,
huru de röfvade relikerna af Floripas återlämnas till
kejsar Karl.
Denna dikt, som var skrifven på nordfransk dialekt,
uppnådde en ofantlig framgång och öfversattes till
många språk. En lång tid ansågs den provensalska
bearbetningen för originalet, men den utgör
endast en öfversättning från nordfranskan. Dikten
föreligger äfven i olika bearbetningar på italienska,
portugisiska, spanska och engelska. Sagan om Fierabras
ligger äfven till grund för ett drama af Calderon
("La puente de Mantible"). I våra dagar ha sagorna
om F. bearbetats på modern franska af Mary-Lafon och
utgifvits med illustrationer af G. Doré. - Namnet
F. har slutligen fått betydelse af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
