Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fiévée, Joseph - Fife - Fife, earl och hertig af, adelstitlar inom den skotska släkten Duff (se d. o.) - Fiflered - Fifre - Fifth avenue, gata i New York (se d. o.) - Fifth monarchy men - Fifvelstad - fig. - Figalia - Figaro - Figaro l. Le Figaro - Figaro, Stockholms - Figaro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1799) och flera noveller samt utgaf Correspondance
et relations de J. F. avec Bonaparte (15 bd, 1837).
E. A-t.
Fife [fäi’f], grefskap i Skottland, vid Nordsjön,
omfattande största delen af halfön mellan vikarna Tay
och Forth. 1,305 kvkm. 218,840 inv. (1901). Kusterna
äro till största delen höga och klippiga, östligaste
punkten är det af farliga klippor (Carr rocks)
omgifna Fife ness. I v. inskjuter en gren af Ochill
hills, hvilka af den fruktbara Eden-dalen ("Howe of
Fife") skiljas från de östligare Lomond hills. För
öfrigt är grefskapet slätt eller vågformigt,
öfverallt mycket fruktbart och sorgfälligt odladt. De
viktigaste vattendragen äro Eden och Leven. Stenkol
utskeppas. Hufvudstad är Cupar, men de mest
betydande städerna äro Dunfermline och S:t Andrews.
Fife [fåYf], earl och hertig af, adelstitlar inom
den skotska släkten Duff (se d. o.).
Fiflered, socken i Älfsborgs län, Redvägs härad. 3,356
har. 489 inv. (1906). Annex till Böne, Skara stift,
Redvägs kontrakt.
Fifre [&’ir], fr. (af ty. pfeife, sv. pipa),
pickolaflöjt.
Fifth avenue [fi’fth ä’vinjo], gata i New York (se
d. o.).
Fifth monarchy men [fifth må’naki-men], "femte
monarkiens män", en puritansk sekt i England,
hvilken uppstod i 17:e årh. och understödde Cromwells
regering, i den förhoppning att han vore bestämd
att förbereda Kristi tusenåriga rike på jorden
l. femle monarkien, som skulle följa efter de fyra
gudsfientliga världsmonarkierna (Daniel 3: 31-45). När
sekten fann sig sviken i sin förhoppning, började
den agitera mot Cromwell, hvarför två af dess
hufvudman, Feake och Powell, fängslades. 1661, efter
restaurationen, gjorde femtio medlemmar af sekten
ett upprorsförsök i "konung Jesu namn". De fleste
af deltagarna blefvo dödade eller fängslade. Kort
därefter upplöstes sekten, och dess medlemmar ingingo
i andra kiliastiska samfund.
Fifvelstad, socken i Östergötlands län, Aska
härad. 1,834 har. 825 inv. (1906). Annex till
Hage-byhöga, Linköpings stift, Aska kontrakt.
fig., förkortning för figur (afbildning) och figurligt
(i figurlig bemärkelse).
Figalia (grek. <l>iyaMa 1. <Pry<tt.Fint nu
Pavliza), forngrekisk stad i södra delen af landskapet
Arkadien, berömd hufvudsakligen genom ett i dess
närhet, vid Bassai, beläget tempel. (Se därom Bassai
och jfr Bildhuggarkonst, pl. II).
Figaro (omtvistadt ursprung), namn på en af
Beaumarchais (se denne) skapad gestalt, som spelar
hufvudrollen i hans båda komedier "Barberaren i
Sevilla" (äfven opera, af Rossini, Paisiello) och
"Figaros bröllop" (äfven opera, af Mozart). Figaro är
en typ af förslagenhet, kvickhet och intriglystnad,
för hvilka sammanlagda egenskaper hans namn också
blifvit ett appellativ.
Figaro l. Le Figaro [b fi ga rå’"|. ett från
Beaumarchais’ allkända komedifigur (se föreg,
art.) lånadt namn på åtskilliga franska tidningar,
af hvilka den första uppsattes 1826 af Maurice Alhoy
och Lopoitevin Sainte-Alme och hade till medarbetare
J. Janin, Roqueplan, L. Gozlan, A. Karr m. fl. 1829
blef tidningen politisk. Efter julirevolutionen,
då dess egare, V. Bohain, blef prefekt och dess
förnämste medarbetare erhöllo statstjänster,
öfvergick den i händerna på H. de Latouche och
fick till medarbetare F. Pyat, J. Sandeau och
G. Sand, men upphörde i slutet af 1833. Under
Ludvig Filips regering upptogs namnet ett tiotal
gånger. 1848 gjordes ock ett par fåfänga försök
att väcka den gamla "Figaro" till nytt lif,
men den verkliga pånyttfödelsen skedde dock
först genom den bekante Villemessant 1854, efter
hvilken tid den egt bestånd. Den tog sin början i
april 1854 såsom icke-politisk vecko-, från 1806
halfveckotidning. Bland medarbetarna voro E. About,
A. Scholl, A. Villemot. L. Lespès och F. Sarcey. I
slutet af 1866 blef F. daglig och politisk och
erhöll till nya medarbetare A. Wolff, H. Rochefort,
Saint-Genest, F. Magnard m. fl. Den blef i första
rummet ett nyhets- och litteraturblad, som mer
utmärkte sig för snabbheten än pålitligheten
af sina meddelanden och öfverraskade genom det
oförutsedda i sina rörelser, ty det hände alltför
ofta, att den själf dementerade sina uttalanden
från föregående dag. Det lyckades emellertid
det pikanta och lättfärdiga skandalbladet, som
merendels var klerikalt och legitimistiskt,
alltid simpelt, men också alltid väl redigeradt,
att nästla sig in i Parispublikens ynnest, och dess
framgång uppkallade en mängd konkurrenter, så att
bredvid hufvudtidningen uppstodo Figaro-Programme,
Petit-Figaro m. fl. Efter Villemessants död,
1879, blef F. Magnard hufvudredaktör. Tidningen,
som dessförinnan öfvergått i ett aktiebolags ego,
var afvog mot tredje republiken och underblåste
boulangismen, men i flera fall utöfvade Magnard en
modererande inverkan på bladets tendenser. Sedan
han aflidit, 1894, öfvertogs ledningen af hans
medredaktörer alltifrån 1879, F. de Rodays och
A. Périvier. Under Dreyfusprocessen ställde sig
tidningen på den oskyldigt dömdes sida och miste
därigenom en mängd afnämare. 1901 aflägsnade
Périvier genom en kupp de Rodays och den politiske
redaktören Cornély, men blef själf dec. s. å. efter
en process afsatt af aktieegarnas "öfvervakande
råd", hvarefter G. Calmette utsågs till tidningens
utgifvare. Enligt det nya programmet har den återvändt
till Villemessants mondäna traditioner, men stöder
ej längre monarkisternas sak. Redaktionen utöfver
äfven en färgillustrerad månadsskrift, "F. illustré"
(jämväl i engelsk och portugisisk uppl.), samt en
musikalisk månadsskrift, "F. musical".
Figaro, Stockholms, en illustrerad skönlitterär
veckotidning, som utgafs i Stockholm
1845-47. Dess redaktör och förläggare var
förlagsbokhandlaren Albert Bonnier. Innehållet
utgjordes hufvudsakligen af poem, noveller samt
litteratur- och konstkritiker. Bland medarbetarna voro
K. A. Adlersparre (Albano), A. Blanche. J. G. Carlén,
M. Cramær (sign. Caprice), J. A. Kiellman-Göransson
(sign. Nepomuk), G. H. Mellin, J. Nybom,
O. P. Sturzen-Becker (Orvar Odd), V. Stålberg,
K. A. Wetterbergh (Onkel Adam) m. fl.
Figaro, veckotidning, som utkommer i Stockholm
sedan 1 aug. 1878. Den uppsattes af H. Nisbeth,
hvilken innehade orh redigerade den till sin död. i
juli 1887. Efter honom öfvertogs tidningen af
O. E. Norén. 18P8 af Georg Lundström (Jörgen). 1903
af T. Nyström och 1904 af J. P. Lovart, alltjämt med
G. Lundström som medredaktör. Mönstret för tidningen
togs af Nisbeth från de amerikanska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
