Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 203-204 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filicaja, Vincenzoda da - Filicales, Filicineæ, Ormbunkar - Filices, bot. Se Pteridofyter - Filicineæ, bot. Se Filicales - Filicites - Filicudi - Filigran

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

1696 guvernör i Volterra och 1700 i Pisa, hvilken
post han lämnade för en anställning (som ”segretario
delle tratte”) vid finansverket i Florens. Dessa
ämbeten synas emellertid ej ha skyddat honom för
ekonomiskt trångmål.

Drottning Kristina af Sverige, som högt skattade hans begåfning
och karaktär, lät bekosta hans söners uppfostran och upptog honom
själf i den litterära krets, som hon samlat omkring sig och som
efter hennes död ombildades till Arkadia-akademien, af hvilken
äfven F. blef medlem. Hans stoft hvilar i Santa Croce i Florens.
En olycklig ungdomskärlek, som på F:s af naturen veka och för
melankoli böjda sinne gjorde ett outplånligt intryck,
kom honom att fatta beslutet att aldrig besjunga
annat än religiösa och upphöjda ämnen. De af hans
samtid en gång så beundrade canzoni, skrifna med
anledning af Wiens belägring af turkarna, verka nu
delvis mera uppskrufvade än äkta med sin stundom
lika stillösa som hyperboliska bildståt, i hvilket
hänseende F. synes påverkad af den rådande smakriktningen.
Huru han äfven i det af rent personliga
känslor burna lofkvädet kunde skjuta öfver målet,
visar den Kristina egnade canzonen La poesia, där
drottningen hyllas som den italienska diktningens
räddande försyn. Själf gaf hon knappt sin lofsångare
efter i bombastiskt smicker, då hon tillskref honom:
”Om Alexander den store lefde, skulle han med skäl
mera afundas vår tids furstar att ega er än han
afundades Akilles att ha haft en Homeros”. Sann
och gripande är däremot den känsla, som möter i
några af F:s sonetter. Eftervärldens beundran har
särskildt egnats den välbekanta Italia, Italia, o tu
cui feo la sorte, där skalden ger uttryck åt sin
fosterländska smärta öfver Italien, som med sin
lockande, af ingen manlig kraft värnade skönhet blir
tummelplats eller byte för roflystna grannfolk.
Manligare är med sin lågande harm tonen i sonetten
Dov’è’ Italia, il tuo braccio, hvilken dock aldrig
nått den förras berömdhet. Om F. som barn af
ett under jesuitism och absolutism enerveradt
Toscana ej gaf fritt lopp åt allt hvad hans
fosterlandskänsla kräfde, länder det honom dock alltid
till heder att under en tid af nationell försumpning
ha väckt sina landsmän till medvetande om
deras förnedring och träldom. F:s dikter utgåfvos
af hans son Scipio F. under titeln Poesie toscane
di V. da F. (1707). Af senare upplagor Poesie e
lettere di V. da F. med biografisk inledning (1864)
samt ett urval af hans dikter i ”Biblioteca classica
economica” n:r 60 (”Lirici del secolo XVII con
cenni biografici”). Se vidare Angelo Fabroni, ”Vitæ
italorum doctrina excellentium qui sæculis XVII
et XVIII floruerunt”, Ugo Foscolo, ”Poeti minori
italiani”, och Caponi, ”V. da F. e le sue opere”
(1901).
Hj. Sdg.

Filicales, Filicineæ, Ormbunkar, bot.,
första klassen af pteridofyterna, som utmärkes däraf,
att de ofta stora och delade, i knoppen spiralformigt
inrullade bladen nästan alltid äro kraftigare
utvecklade än stammen. Sporangierna sitta oftast i
sori (sporplättar) vid kanten eller på undersidan af
vanliga eller särskildt utbildade blad; de fertila
bladen äro icke inskränkta till bestämda delar af
skottet och begränsa ej dess tillväxt. Klassen
indelas i 3 serier: Filicales leptosporangiatæ, hvilkas
sporangier uppkomma ur en cell och hvilkas prothallium
är ofvanjordiskt och i regel platt och bladlikt,
Marattiales, hvilkas sporangier uppkomma ur
cellkomplexer, och Ophioglossales med underjordiskt,
knöllikt prothallium. Den första serien delas i två
underserier: Eufilicineæ och Hydropteridineæ (se
dessa ord). Af Filicales äro kända omkr. 4,000
lefvande arter, dessutom många fossila former. De växa
i synnerhet i varmare länders skogar.
G. L–m.

Filices, bot. Se Pteridofyter.

Filicmeæ, bot. Se Filicales.

Filicites, paleobot. Denna benämning nyttjades
fordom såsom ett kollektivnamn för fossila ormbunkar
i allmänhet, innan man ännu bildat särskilda släktnamn
äfven för sådana, hvilka ej tillhöra nu lefvande
släkten.
A. G. N.

Filicudi. en af Lipariska öarna, 9,5 kvkm., 1,495
inv.( (1901).

Filigran (af lat. filum, tråd, och granum, korn.
De stundom förekommande formerna Filigram
och Filigrams äro oriktiga). – 1. Ett inom
guldsmedskonsten mycket användt prydnadssätt, i
hvilket ornamenten bildas af guld- eller silfvertrådar,
lagda i arabesklika mönster samt vridna eller
försedda med små inskärningar, så att de se ut, som
vore de sammansatta af efter hvarandra lagda små
korn (se fig. 1–3).

Fig. 1 o. 2. Delar af svärdslidebeslag, fornsvenska filigranarbeten i guld från 500-talet. (Statens historiska museum, Stockholm.)

Benämningen nyttjas dock,
ehuru något oegentligt, äfven då trådarna äro
släta eller räfflade. Filigranprydnader än anbringas
såsom fyllning på en underliggande slät metallyta,
än bilda de, sammanhållna af en starkare
infattning, genombrutna arbeten. Trådarna fästas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>