- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
209-210

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip II, den gode - Filip, franska konungar - Filip I - Filip II August - Filip III, den djärfve - Filip IV, den sköne

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

sin död efterlämnade han åt sin son Karl den djärfve,
frukten af hans (tredje) äktenskap med Isabella af
Portugal, en välordnad statsförvaltning och en
förträfflig armé, hvars kärna bildades af ett lysande
ridderskap. Se Lavisse, ”Histoire de France”,
IV: 1, 2 (1902) samt där anförd litteratur.
(T. H–r.)

Filip (fr. Philippe), franska konungar.

1. F. I, äldste son af Henrik I och Anna af
Ryssland, f. 1052, d. 1108, blef krönt i Reims 1059
under faderns lifstid, besteg 1060 tronen och stod
till 1066 under förmynderskap af grefve Balduin V
af Flandern. Han låg nästan ständigt i fejd än med
sina vasaller, än med Vilhelm Eröfraren i England.
F., som 1092 försköt sin gemål Berta af Holland
och s. å. bortröfvade samt gifte sig med Bertrade
de Montfort, hustru till grefve Fulco af Anjou, blef
på grund däraf flera gånger bannlyst af påfven och
måste sedan under hela sin regering kämpa mot
följderna däraf. Spänningen mellan Bertrade och
F:s son med Berta, Ludvig, förorsakade den senares
flykt till England. Sedan han 1101 återkommit till
Frankrike, blef han sin faders medregent, och
slutligen öfverlämnade F. styrelsen nästan helt åt
Ludvig. 1104 blef han försonad med kyrkan.

2. F. II August, son af Ludvig VII och
Adèle af Champagne, f. 24 aug. 1165 i Paris,
d. 14 juli 1223 i Nantes, kröntes i Reims 1179
under faderns lifstid och deltog därefter genast med
kraft i styrelsen. Efter Ludvigs död (1180) stod
F. till en början under förmynderskap af Filip af
Flandern, onkel till F:s gemål, Isabella af Hainaut,
men bröt redan 1181 med denne och hans
anhängare samt besegrade dem och tvang Filip 1186
att sluta fred och afstå betydande områden.
Därefter började F:s långa strid med hans vasaller,
konungarna af England. Han uppviglade först
Rikard Lejonhjärta och Johan utan land mot deras
fader, Henrik II, följde därpå den förstnämnde
på det tredje korståget, i den hemliga afsikten
att komma tillbaka före honom och begagna hans
frånvaro till sin fördel, och återvände i juli 1191
till Europa. I samförstånd med Johan utan land
inföll F. i Normandie, men Rikard återkom 1194
och försvarade sig med framgång. Vid hans död
1199 uppväckte F. en rival åt hans efterträdare
Johan utan land, i Artur (se d. o.) af Bretagne,
och vid dennes mystiska död (1202) dömdes Johan
af de franske pärerna att mista sina länder,
hvarefter F. med lätthet eröfrade Normandie och Johans
alla besittningar i Frankrike. Dennes tvist med
Innocentius III samt afsättning (1212) återuppväckte
F:s ärelystnad, och han beredde sig att med en
armé öfvergå Kanalen, men måste afstå, när Johan
och påfven försonades. I stället angrep F. grefve
Ferrand af Flandern, som var Johans bundsförvant.
Det förhärjande krig, som följde 1213–14,
ledde till en stor koalition mot F., af Johan, kejsar
Otto IV och en mängd nordfranska vasaller. Men
deras armé besegrades i grund af F. vid Bouvines
(se d. o.) 27 juli 1214, och när Johan sedermera
kom i strid med sina engelska baroner, erbjöds den
engelska kronan åt F:s son Ludvig, som med en
stark här sändes till England 1216. Men då Johan
s. å. afled, förklarade sig engelsmännen för hans
son Henrik, och Ludvig måste återvända hem 1217.

F:s regering var af synnerlig betydelse för Frankrike.
Genom sina eröfringar från England och
genom förvärfvandet af flera andra områden (1183
bemäktigade han sig grefskapen Amiens, Vermandois
och Valois, och 1191 tillföll honom Artois) mer än
fördubblade F. kronans område. Förvaltningen
ordnades, pärsdomstolen erhöll ökad betydelse, de
kungliga förordningarna började få mera allmänt
gällande kraft, än de egt efter Karl den enfaldiges
tid. I vasallernas fejdrätt gjordes viktiga inskränkningar.
Äfven mot prästerskapet uppehöllos kronans
rättigheter. Däremot gynnade F. städerna, särskildt
Paris, som förskönades och erhöll en ny mur.
Såsom en vän af vetenskaperna försåg han Paris’
universitet med stora privilegier. Med påfven stod
han ej alltid på god fot, ehuru han understödde
korstågen mot albigenserna. Då han 1193 förskjutit
sin andra gemål, danska prinsessan Ingeborg, och
1196 förmält sig med Agnes af Méran, belade påfven
(1200) hans land med interdikt och tvang honom
att skilja sig från Agnes, hvars barn med F. dock
förklarades legitima, samt att återtaga den
förskjutna. F. efterträddes af sin son med Isabella
af Hainaut, Ludvig VIII. Litt.: V. Petit-Dutaillis,
”Ph. Aug., roi de France” (1878) och där anförd
litteratur samt A. Cartellieris stort anlagda biografi,
hvaraf hittills utkommit 2 bd (1898–1906).

3. F. III, den djärfve, son af Ludvig
IX (den helige), f. 3 apr. 1245, d. 5 okt. 1285,
deltog i faderns korståg och afslöt efter hans död
(1270) ett fördelaktigt fördrag med de otrogne,
hvarefter han återvände till Frankrike. Hans
undergifna lynne och osjälfständiga karaktär gjorde honom
snart till en lekboll för partierna vid hofvet och
honom närstående. Men kronans besittningar växte
alltjämt. 1271 fick F. större delen af arfvet efter
den barnlöse Alfons af Poitiers, hvarigenom Poitou
och återstoden af länet Toulouse förenades med
kronan, utom Venaissin, som gafs åt påfven. Efter
Henrik III:s af Navarra död (1274) blef han
inblandad i tronstrider på Pyreneiska halfön, där han
förgäfves sökte förhjälpa sina systersöner till
Kastiliens krona. Genom sonen Filips (Filip IV) giftermål
med Johanna af Navarra (1284) fick Frankrike
emellertid detta rike (till 1328 och Champagne.
Men hans försök att hämnas ”sicilianska
aftonsången” genom att på Aragoniens tron uppsätta
sonen Karl, misslyckades fullkomligt för F., som
afled på återtåget därifrån. Litt.: Langlois, ”Le
règne de Philippe III le Hardi” (1887), och Walter,
”Die politik der kurie unter Gregor X.” (1894).

4. F. IV, den sköne, den föregåendes son
med Isabella af Aragonien, f. 1268, d. 29 nov.
1314, efterträdde 1285 sin fader och slutade snart
hans gagnlösa krig med Aragonien. Genom
hänsynslöshet och en planmässig politik lyckades han
förena med kronan flera franska områden, bl. a.
Lyon, Angoumois och La Marche, hvarvid han
hade kraftigt stöd i de lågättade rättslärde, som
till största delen bildade hans råd. Genom hans
andre sons gifte med arftagerskan till Franche-Comté
kom detta land en tid under Frankrike.
Däremot misslyckades F:s försök att förvärfva
Guienne, som innehades som län af Edvard I af
England. Denne instämdes inför Parisparlamentet,
och, då han vägrade att infinna sig, eröfrades
Guienne (1294), hvarefter F. i hast lät utrusta en
flotta för att landstiga i England samt trädde i
förbund med skottarna (1295). På Edvards sida

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed Nov 10 18:27:43 2021 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0123.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free