- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
211-212

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip IV, den sköne - Filip V, den långe - Filip VI af Valois - Filip, franska prinsar - Filip I - Filip II

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

stodo grefvarna af Flandern och Bar, men genom
ett fördrag 1297 slöts stillestånd mellan honom och
F., efterföljdt af freden i Paris 1303, hvarvid
Guienne återlämnades, och giftermål mellan F:s
dotter Isabella och Edvards son
beslöts. F. vände sig därefter mot
Flandern, som eröfrades (1300)
och ytterligt förtrycktes genom
hans ståthållare, med den påföljd,
att folket 1302 gjorde uppror och
tillfogade det franska ridderskapet
ett förkrossande nederlag vid Courtrai
(7 juli s. å.). Juni 1305
ingick F. därför ett fördrag och
afstod från Flandern på andra
sidan Lys. Däremot hade F.
fullständig framgång i sin strid med
påfven Bonifatius VIII (se denne),
hvilken strid gaf anledning till,
att en fransk ständerförsamling
inkallades 1302, i hvilken äfven
ombud från städerna för första gången
fingo deltaga (se États
généraux
). Och när Bonifatius’
efterträdare Benedikt XI 1304 aflidit,
lyckades F. genomdrifva, att till
hans efterträdare utsågs Klemens
V, förut ärkebiskop i Bordeaux,
som i allt rättade sig efter honom,
förlade sitt säte till Avignon (1309)
och sålunda inledde påfvarnas ”babyloniska fångenskap”.
Genom hans skändliga beredvillighet
lyckades också F. få tempelherreorden (se d. o.)
upplöst (1312), hvarefter han tillegnade sig en stor del
af dess rikedomar. Under F:s regering växte
kronans makt i hög grad i Frankrike på bekostnad
såväl af länsherrarnas som af kyrkans. Förvaltningen
förbättrades, och parlamentet organiserades. Tillika
främjades finansväsendet, ehuru genom de dyrbara
krigen föranledda myntförsämringar framkallade
mycken ovilja. Det är dock omtvistadt, i hvilken
utsträckning F. själf tagit initiativ till de åtgärder,
som mest karakterisera hans regering. F. förmälde
sig 1284 med Johanna af Navarra (d. 1305).
illustration placeholder
Filip IV den sköne. Bild från hans grafvård i klosterkyrkan Saint-Denis.

Litt.:
Boutaric, ”La France sous Philippe le bel” (1861),
och Funck-Brentano, ”Les origines de la guerre de
cent ans. Philippe le bel en Flandre” (1897) samt
arbeten af E. Renan (1900) och Wenck (1905).

5. F. V, den långe, den föregåendes andre
son med Johanna af Navarra, f. 1294, d. 3 jan.
1322 i Longchamp, blef vid sin äldre broders
Ludvig X:s död 1316 riksföreståndare och
proklamerade sig följande år till konung, sedan hans
postume brorson kort efter födelsen aflidit. Sedan
riksständerna 1317 godkänt detta, ehuru Ludvig X
hade en dotter i lifvet, utöfvade F. med kraftig hand
regeringen, omorganiserade förvaltningen på alla
områden, förbättrade finansväsendet och sökte, ehuru
förgäfves, åstadkomma enhet i mått, mål och vikt
öfver hela landet. Liksom sin fader förföljde han
judarna, hvilkas egendomar konfiskerades och till
stor del föllo på konungens lott. F. var på grund
af sitt reformnit föga afhållen af folket, men stödde
sig icke desto mindre på riksständerna, som han
sammankallade tre gånger. Litt.: Lehugeur,
”Histoire de Philippe V le long” (1897).

6. F. VI af Valois, son af Karl af Valois,
yngre bror till Filip den sköne, och Margareta af
Sicilien, f. 1293, d. 22 aug. 1350 i Nogent-le-Roi,
blef vid sin kusin Karl IV:s död 1328 riksföreståndare
och s. å. konung. Han vände sig genast
mot Flandern, som förjagat sin grefve, och vann
en lysande seger vid Cassel (23 aug. 1328). F:s
makt och anseende voro synnerligen stora, och ett
lysande hof med fester och torneringar gaf glans
åt hans regering. Hans förhållande till Edvard
III i England, som gjorde anspråk på franska
tronen såsom F. den skönes dotterson, öfvergick 1337
till öppet krig. Sedan F. vunnit några mindre
framgångar, besegrades hans stora flotta fullständigt
af Edvard vid Sluys 24 juni 1340, men F.
hade fortfarande lycka till lands, hvarför ett stillestånd
(1340–46) afbröt kriget. 1346 utbröt det
ånyo, föranledt af tronstrider i Bretagne, och 26
aug. s. å. blef F. i grund slagen vid Crécy.
Följden af segern blef Calais’ fall 1347, och i
sept. s. å. ingicks genom påfvens medling ett
stillestånd. Trots sina motgångar i kriget ökade
F. ansenligt kronans områden. Grefskapen Valois,
Chartres, Anjou och Maine, dessutom Champagne,
Brie och Montpellier samt Dauphiné (se d. o.)
voro hans förvärf. Men landet hemsöktes af digerdöden
och nedtrycktes till följd af krigen af stora
skatter, bland hvilka den tyngsta och förhatligaste
var saltskatten (fr. la gabelle), som nu
blef beständig. Detta i förening med hans
motgångar i kriget gjorde folket missnöjdt. F.
efterträddes af sin son med sin första gemål Johanna
af Burgund, Johan II, den gode; i sitt andra
gifte var han förmäld (sedan 1349) med Blanche
af Navarra. Om F:s regering se vidare Lavisse,
”Histoire de France”, III (1901), och där anförd
litteratur.
E. A-t.

Filip (fr. Philippe), franska prinsar.

1. Filip I, hertig af Orléans, stamfader
för det ännu lefvande huset Orléans, son af Ludvig
XIII och Anna af Österrike, f. 21 sept. 1640 i
S:t-Germain, d. 9 juni 1701 i S:t-Cloud, fick 1660 af
sin broder Ludvig XIV det till kronan hemfallna
hertigdömet Orléans samt innehade dessutom
hertigdömena Valois, Chartres och Nemours samt (sedan
1693) hertigdömet Montpensier. Härigenom grundlades
släktens kolossala förmögenhet. 1661 blef han
förmäld med Karl II:s af England syster Henrietta
Anna och inträdde 1667 i krigstjänst samt utmärkte
sig synnerligen i kriget i Nederländerna. Han ådrog
sig dock snart konungens onåd och misstänktes vid
sin gemåls plötsliga död 1670 att ha förgiftat henne.
1671 gifte han om sig med Charlotta Elisabet af
Pfalz, fick 1672 öfverbefälet i Flandern och besegrade
Vilhelm af Oranien vid Mont-Cassel 1677.
Hemkallad på grund af konungens afund öfver hans
framgångar, försjönk han alltmer i utsväfningar och
förde ett dådlöst lif vid hofvet, tills han dog af
slag.

2. Filip II, hertig af Orléans, kallad
Regenten, den föregåendes son med Charlotta Elisabet,
f. 2 aug. 1674 i S:t-Cloud, d. 2 dec. 1723 i
Versailles, var af naturen rikt utrustad och fick en,
särskildt i naturvetenskaperna, vårdad uppfostran.
Hans lärare Dubois (se d. o.) utöfvade dock ett
skadligt moraliskt inflytande på F. Genom sin
förmälning (1692) med mademoiselle de Blois, dotter
af Ludvig XIV och madame de Montespan, vann

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jul 3 21:46:17 2016 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0124.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free