- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
215-216

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip II - Filip III Arridaios - Filip V

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

regeringen öfver det af yttre fiender angripna och af
långvariga tronföljdsstrider sönderslitna riket. Inom
kort lyckades han dock, ehuru med stora ansträngningar,
icke blott att trygga rikets gränser mot de
rofgirige paionerna och illyrierna, utan äfven att
återställa lugnet i det inre och själf blifva erkänd såsom
konung. För att kunna fullfölja sin eröfrings- och
stormaktspolitik vinnlade han sig framför allt om
upprättandet af en stark krigsmakt, hvilken genom en
nyuppfunnen taktik, den s. k. macedoniska falangen,
erhöll en hög grad af öfverlägsenhet. Eröfringen af
Traciens sydvästra kuststräcka öppnade rika
hjälpkällor genom besittningen af guldgrufvorna i berget
Pangaios, i hvars närhet han anlade staden Filippoi,
och å andra sidan underlättades hans planer väsentligen
genom den i grannländerna och icke minst i de
grekiska staterna rådande inre splittringen. I första
hand vände han sig mot de på den macedoniska och
traciska kuststräckan belägna grekiska städerna,
bland hvilka det viktiga Amfipolis redan 357 och
icke långt därefter äfven Potidaia och Methone föllo
i hans händer. Kallad till hjälp af de mäktige
aleuaderna i det tessaliska Larissa, led F. i början
två svåra nederlag mot de med tyrannerna i Ferai
förbundne fokierna, men lyckades till slut vinna en
lysande seger öfver den fokiske fältherren Onomarchos
(352). Då han ville angripa fokierna i deras
eget land, hindrades han af atenarna, hvilka besatte
passet vid Thermopylai. I stället egnade sig F. tills
vidare åt fullföljandet af sina eröfringar i n., där
bland andra orter det med Aten förbundna Olynthos,
den mäktigaste bland alla de grekiska städerna på
Macedoniens kust, efter ett förtvifladt motstånd föll
i hans händer och förstördes 348. Vid fredsslutet med
Aten (346) förstod F. att genom skänker och förbindligt
bemötande vinna den attiska beskickningens
medlemmar (utom Demosthenes) och under hvarjehanda
förevändningar uppehålla dem, till dess han hunnit
tillskansa sig flera fördelar. Samtidigt fick han
anledning att inblanda sig i Greklands inre angelägenheter,
genom det sedan tio år tillbaka pågående s. k.
”heliga kriget”, hvilket fördes af Tebe mot fokierna,
under förevändning att dessa tillegnat sig ett det
delfiska templet tillhörande stycke land, men i själfva
verket delade hela Grekland i två fientliga härläger.
Såsom Tebes bundsförvant inträngde F. i Fokis,
förstörde dess städer och lät upptaga sig i fokiernas
ställe såsom medlem af det amfiktyoniska förbundet.
(Se Amfiktyoner.) År 339 beslöto amfiktyonerna
ett nytt ”heligt krig”, denna gång mot det lokriska
Amfissa och under enahanda förevändning som förut
mot Fokis. Beslutets utförande anförtroddes åt F.,
hvilken ofördröjligen infann sig i spetsen för en
väldig här. Men i stället för att vända sig endast mot
Amfissa ryckte han in i Fokis och upprättade ett
befäst läger invid Elateia, hvilken plats just utgjorde
nyckeln till Beotien och det mellersta Grekland.
På Demosthenes’ inrådan förenades Atens och Tebes
stridskrafter. Dessa ryckte fienden till mötes, men
ledo efter tappert motstånd ett afgörande nederlag i
slaget vid Chaironeia (338). Detta slag afgjorde
Greklands öde. Tebe underkastade sig obetingadt,
men Aten, som rustade sig till ett förtvifladt
motstånd, behandlades af F. med mycket undseende och
erhöll jämförelsevis goda fredsvillkor. En grekisk
nationalförsamling i Korint erkände F:s hegemoni
och utkorade honom till grekernas öfverfältherre i ett
tillämnadt krig mot Persien. Under förberedelserna
till detta stora företag mördades F. 336 i den
macedoniska staden Aigai af Pausanias, en officer vid
den kungliga lifvakten. Mången misstänkte, att
mordet anstiftats af hans egen gemål Olympias. Sitt
väldiga rike och de vidtutseende krigsplanerna
lämnade han i arf åt sin son Alexander.
illustration placeholder
Guldstater, slagen för Filip II af Macedonien, med Apollons hufvud på åtsidan.

– F. är
obestridligen en af världshistoriens betydelsefullare
personligheter, såsom den egentlige grundläggaren af
det världsvälde, hvilket var bestämdt att under de
grekiska staternas inre upplösning och förfall blifva
bärare af den grekiska kulturen och sprida
densamma vida utom Greklands landamären. Hans
statsmannakaraktär är föga tilltalande. List, mutor,
förställning och öfver hufvud alla de utvägar, som stå
en bakslug och samvetslös statskonst till buds, voro
de medel, hvilka han helst använde, och genom dem
vann han i allmänhet sina syftemål. Krigslyckan var
honom icke alltid huld, men hans mod och tillförsikt
nedslogos aldrig af motgången; å andra sidan
förmådde icke de mest glänsande segrar beröfva honom
hans själfbehärskning. Med beundransvärdt tålamod
förstod han afbida det gynnsamma ögonblicket och
vända till sin fördel hvarje tillstötande omständighet.
Hans personliga uppträdande var, när han så ville,
älskvärdt och vinnande. Hans enskilda lif fläckades
af grofva laster, men dessa slappade ej hans
handlingskraft och inkräktade icke på hans politiska
planer. Litt.: Brückner, ”König Philipp”(1837), och
Schæfer, ”Demosthenes und seine zeit” (2:a uppl.
1885–87).

3. F. III Arridaios, en oäkta son af F. II,
utropades efter Alexanders död till konung (323 f.
Kr.), men kastades omedelbart därefter i fängelse
och aflifvades 317.

illustration placeholder
Mynt, slaget för Filip V af Macedonien, med hans bild.


4. F. V (stundom kallad F. III, till följd däraf,
att såväl F. Arridaios som F. IV, Kassandros’ son,
hvilka i själfva verket aldrig regerat, uteslutas ur
den macedoniska konungalängden) var son af
Demetrios II och uppsteg 220 såsom sjuttonårig yngling
på Macedoniens tron efter Antigonos Doson. F. var
en svag regent och ingalunda vuxen de svåra
politiska förhållanden, under hvilka han tillträdt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Oct 11 01:55:10 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0126.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free