Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel / 217-218 (1908) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip V - Filip, hertig af Parma - Filip araben, Marcus Julius Philippus - Filip, spanska konungar - Filip I, den sköne - Filip II

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

styrelsen. Han ingick förbund med Hannibal (215),
men försummade att verksamt understödja honom och
ådrog sig därigenom ett krig med det af romarna mot
honom uppeggade etoliska förbundet. Efter föga
betydande krigshändelser afslutades detta krig genom
en fred (205) mellan romarna, F. och bådas
bundsförvanter. Genom angrepp på Egypten, Rhodos och
Pergamon retade han emellertid ånyo romarna,
hvilka, så snart de efter det andra puniska krigets
slut fått fria händer, förklarade krig mot F. (200).
Till en början fördes detta krig tämligen lamt af
romarna, men afgjordes slutligen genom konsuln
Flamininus’ lysande seger vid Kynoskefalai (197). F.
måste nu göra fred på hårda villkor, hvilka innefattade,
att han, förutom gäldandet af dryga krigskostnader,
skulle afstå sina grekiska besittningar samt
utlämna sin flotta, begränsa sin krigsmakt till 5,000
man och icke utan romerska senatens samtycke företaga
något krig utanför Macedoniens gränser. Under
romarnas därefter följande krig mot Antiochos III
stod F. på deras sida; men sedan Antiochos väl var
besegrad, fick han röna nya kränkningar. Uppbragt
däröfver började han rustningar till ett nytt krig mot
romarna, men dog (179), innan han hunnit bringa
sina planer till utförande. Hans sista år förbittrades
af husliga sorger, vållade däraf, att han af sin äldre
son, Perseus, låtit förmå sig att aflifva den yngre,
Deinetrios, såsom skyldig till förräderi.
A. M. A.

Filip, hertig af Parma, infant af Spanien, son till
Filip V af Spanien och Elisabet Farnese, f. 1720, d.
1765, fick tack vare sin moders ihärdiga ansträngningar
genom freden i Aachen (1748) de gamla
Farnesiska hertigdömena Parma, Piacenza och
Guastalla, som 1731–35 innehafts af hans äldre broder
don Carlos (sedermera Karl III af Spanien), men
därefter af Österrike. Starkt påverkad af
upplysningsfilosofien sökte han med tillhjälp af sin minister,
fransmannen Dutillot, regera i den upplysta
despotismens anda. Han genomförde en del nyttiga
reformer, gynnade personligen vetenskap och konst,
understödde handel och jordbruk, inskränkte efter
förmåga kyrkans makt och fördref jesuiterna, hvarför
han bannlystes af påfven. F. var stamfader för
den ännu lefvande parmesanska linjen af släkten
Bourbon (se d. o.).
E. A–t.

Filip araben, Marcus Julius Philippus,
romersk kejsare, bördig från Arabien (däraf
tillnamnet), lyckades 243 uppnå den vid denna tid
ytterst inflytelserika ställningen af gardeschef
(præfectus prætorio) samt störtade 244 kejsar Gordianus
III och besteg själf tronen. Hans regering inledde
en tid af nöd för det romerska riket i följd af härens
opålitlighet, finansiella svårigheter, farsoter och de
numera kraftiga gränsfolkens, särskildt germanernas,
angrepp. 248 firades med utomordentlig prakt det
tusenåriga minnet af Roms grundläggning. F.
stupade 249 mot Decius, som legionerna i Pannonien
utropat till motkejsare.

Filip (sp. Felipe), spanska konungar: 1. F. I,
den sköne, konung af Kastilien, son af kejsar
Maximilian I och Maria af Burgund, f. 22 juli 1478
i Brügge, d. 25 sept. 1506 i Burgos. Han ärfde
1482, genom sin moders död, de burgundiska
länderna, hvilka under hans minderårighet styrdes af
hans fader. 1496 förmälde han sig med Johanna af
Kastilien, Ferdinands och Isabellas dotter. Efter
Isabellas död antog han titeln konung af Kastilien, men
råkade därigenom i strid med sin svärfader, som ville
öfvertaga styrelsen i den sinnessvaga dotterns namn.
Icke dess mindre blef F. erkänd som konung, men
väckte sina undersåtars missnöje genom att gynna
nederländarna. F. var fader till de romersk-tyske
kejsarna Karl V och Ferdinand I och till döttrarna
Eleonora, g. m. Emanuel I af Portugal och
därefter med Frans I af Frankrike, Elisabet (Isabella),
g. m. Kristian II af Danmark, Maria, g. m. Ludvig
II af Ungern, samt Katarina, g. m. Johan III af
Portugal.
(C. H. H.)


2. F. II, den föregåendes sonson och son till
kejsar Karl V och Isabella af Portugal, f. 21 maj 1527
i Valladolid, d. 13 sept. 1598 i Escorial. Han
erhöll en omsorgsfull uppfostran samt hölls framför
allt till sträng lydnad
under den katolska
kyrkans dogmer. Redan
vid sexton års ålder
förmäldes han med den
portugisiska prinsessan
Maria och förordnades
1543 att, under faderns
vistelse i Tyskland,
med Alba vid sin sida,
föra styrelsen i Spanien.
Då Karl V, som
förgäfves sökt utverka hans
val till sin efterträdare
såsom romersk-tysk
kejsare, tröttnade vid
regeringsbördan, afträdde han till F. 1555 Nederländerna
och sina italienska besittningar (Milano, Neapel,
Sicilien) samt 1556 Spanien med dess ofantliga
kolonier. Eget nog nödgades F., kyrkans hängifne
försvarare, börja sin regering med att bekriga påfven,
Paul IV, som dock, sedan Alba två gånger ryckt
mot Rom, fick fred på billiga villkor (1557). I
förbindelse med England, hvars drottning, den honom
svärmiskt hängifna Maria Tudor, han äktat 1554,
bekämpade han från 1556 fransmännen. Dessa, som
genom påfvens tillskyndelse brutit sitt nyss ingångna
stillestånd med Spanien, besegrades vid S:t Quentin
(aug. 1557), af Filibert af Savoyen, och vid
Gravelingen (juli 1558), af Egmont, samt tvungos
till freden i Cateau-Cambrésis (april 1559). I sammanhang
med detta fredsslut förmälde sig F. med franske
konungen Henrik II:s dotter, Elisabet, sedan han
efter Maria Tudors död (1558) förgäfves anhållit om
hennes halfsysters, Elisabets, hand. F:s politik
antog därefter en alltmer utpräglad karaktär af
förföljelse mot religiös och borgerlig frihet, hvarhelst
den framträdde, inom hans eget rike eller utom dess
landamären. I Spanien och de italienska
besittningarna utrotade den blodiga inkvisitionen protestantismen
i grund, och de skrankor, som möjligen stodo
enväldet i vägen, nedbrötos. I Nederländerna stötte
dock hans absolutistiska och katolska sträfvanden på
ett motstånd, som klädde sig i vapen och ledde till
en del af dessa provinsers fullständiga affall (1581).
Hans utrotningskrig mot Andalusiens och Granadas
för muhammedanism misstänkta inbyggare,
moriskerna, invecklade honom i kamp med turkarna.
Ehuru hans halfbroder, Don Juan d’Austria, i
förening med flera italienska staters flottor slog de
otrogne i den ryktbara drabbningen vid Lepanto
(okt. 1571), fullföljde F. dock icke segern. Han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>