Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filip II - Filip III - Filip IV - Filip V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
öfverföll och eröfrade Portugal, då detta land efter
den där regerande konungaättens utslocknande (1580)
icke ville godkänna de anspråk på tronen, hvilka han
framställde i egenskap af Emanuel den stores dotterson.
Han kränkte sedermera portugisernas rättigheter
samt beredde deras handel och kolonialvälde en
obotlig skada genom att indraga dem i striden mot
Nederländerna. Kriget mot dessa fortgick utan
afbrott under F:s hela regering. Emedan det
protestantiska England, själft omhvärfdt af F:s intriger,
sände Nederländerna hjälp och Elisabet låtit
dödsdomen öfver Maria Stuart, F:s skyddsling, gå i
fullbordan (1587), sökte han rikta ett dråpslag mot
protestantism och frihet i såväl England som
Nederländerna genom den ”oöfvervinneliga armadan” (1588).
Det var en kraftansträngning, hvars misslyckande
kostade Pyreneiska halfön dess öfvervälde till sjöss.
Holländarna togo bort de portugisiska besittningarna
i Ostindien, och Spaniens kuster hemsöktes af
engelsmännen (spanska flottans sänkning i Cádiz’ hamn
och denna stads förstöring, 1596). Icke heller till
lands var lyckan F. bevågen, då han (1585–98) på
Guisernas sida gjorde Henrik af Bourbon franska
kronan stridig och bekämpade hugenotterna. Ända till
det aflägsna Sverige sträckte sig hans rekatoliseringsplaner.
Han dog samma år som Nantesiska ediktet
utfärdades, hvilket gaf Frankrikes protestanter
religiös och borgerlig frihet, samma år som slaget vid
Stångebro befäste protestantismens ställning i
Sverige. – F:s bild har tvifvelsutan åtskilligt vanställts
af den protestantiska traditionen. Han var sin tids
mäktigaste furste genom sina arffångna länders massa
och rikedom, men han förstod icke att bibehålla,
långt mindre att förkofra sitt arf. Spaniens
stormaktsställning undergräfdes genom hans till ytterlighet
ensidiga politik, hvilken i allmänhet sträfvade
att fullfölja de universalistiska anspråken från Karl
V:s dagar. För sin egen allmakt och – såvidt det
kunde ske utan intrång i hans egen myndighet –
för den allena saliggörande kyrkans herravälde
arbetade han utan återvändo, till sitt rikes ruin –
trots Perus och Mexicos skatter –, men till den
katolska reaktionens fromma. Han var denna
reaktions huggande svärd, och det torde vara vanskligt
att säga, huru den förbittrade striden mellan Rom
och ”affällingarna” vändt sig, om han ej funnits.
Han ville lägga ”sitt eget rike och hela kristenheten
under en järnhård världslig och andlig despotism,
och han hade tillräcklig blick att inse bådaderas
sammanhang”. F. utvecklade en rastlös arbetsamhet,
men visade sig långsam och vacklande vid besluts
fattande. Af misstro till andras duglighet eller
afsikter ledde han i egen person ärendena från Madrid,
som han gjorde till sitt rikes hufvudstad, från
Escorial eller från Aranjuez, under det hans gunstlingar,
hertigen af Alba, fursten af Eboli och Antonio Perez,
utöfvade föga eller intet betydande inflytande på
riktningen af hans politik och allenast voro hans verktyg.
F:s fanatism, hans af naturen högdragna och
inbundna väsen, hans härsklystnad samt med åren
tilltagande misstänksamhet och människoförakt spredo
skrämsel och kyla öfver hans omgifning, äfven då
han umgicks med sina närmaste, samt gjorde honom
i det offentliga lifvet hård, oförsonlig och ej sällan
oädel, öfver hans enskilda lif breder hans äldste, af
hans första gemål födde, son Don Carlos’ sorgliga
öde en djup skugga. Denne exalterade yngling
hatade sin fader till ursinne och blef af honom
inspärrad i fängelse, hvarest han dog en, såsom det
numera antages, naturlig död (24 juli 1568). Huru
högt F. aktade den offentliga moralen, därom vittna
bl. a. lönnmorden på nederländska sändebudet i
Spanien de Montigny (1568) och på Vilhelm af Oranien
(1584). I sitt fjärde äktenskap, med kejsar Maximilian
II:s dotter Anna, hade F. sonen Filip (III).
Litt.: Gachard, ”Correspondance de Philippe II”,
Prescott, ”History of the reign of Philipp the
second, king of Spain” (1859), Forneron, ”Histoire
de Philippe II” (3:e uppl. 1887), Philippson,
”West-Europa im zeitalter von Philipp II, Elisabeth
und Heinrich IV” (1882), Lavisse och Rambaud,
”Histoire générale”, V (1895).
J. Th. W. (C. H. H.)
3. F. III, den föregåendes son, f. 14 april 1578
i Madrid, d. där 31 mars 1621, fick en dålig
uppfostran, och hans viljekraft blef tidigt bruten genom
det förtryck, hvari hans misstänksamme och despotiske
fader höll honom. 1598 mottog han regeringen
efter denne. Statens styrelse öfverlämnade han till
hertigen af Lerma och, sedan denne af folket hatade
minister blifvit störtad, till hertigen af Uzeda.
Genom fördrifvandet af moriskerna fullbordade han
Spaniens ruin. Han efterlämnade landets finanser i
det uslaste tillstånd. – F. var gift med Margareta
af Österrike, syster till kejsar Ferdinand II, och
hade med henne sonen Filip (IV) samt döttrarna
Anna, g. m. Ludvig XIII af Frankrike, och Maria,
g. m. kejsar Ferdinand III.
(C. H. H.)
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
