- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
249-250

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Filopoimen - Filosellsilke - Filosof(se Filosofi) - Filosofem - Filosofera - Filosofi

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

strateg, förmått Sparta och äfven Messenien att sluta
sig till akaiska förbundet, stod detta på höjden af
sin makt. Då spartanerna, som endast ogärna velat
finna sig i den underordnade ställning de intogo
inom förbundet, afföllo och därför fingo undergå
en sträng bestraffning af F., påkallade de romarnas
hjälp. Understödda af dessa, afföllo messenierna från
förbundet, och då F. med en mindre styrka drog i fält
mot dem, blef han öfverrumplad och tillfångatagen samt
tvingad att tömma giftbägaren (183). Man har kallat
F. "den siste hellenen". Flera grekiska städer reste
bildstoder till hans ära (ryktbar är en modern staty,
se fig. och David, P. J.), och hans lefnad finnes
utförligt skildrad af Plutarchos.

illustration placeholder
Filopoimen. Modern marmorstaty af David

d’Angers. (Louvre, Paris.)


Filosellsilke (fr. filoselle, af lat.. folliculus,
kokong), garn spunnet af silkesaffall. Jfr
Sidenindustri.

Filosof (se Filosofi), vishetsvän, tänkare, person,
som idkar själfständiga forskningar i den filosofiska
vetenskapen; inåtvänd och ofruktbart grubblande
person; en som med jämnt sinne bär lifvets alla
växlingar; student, som tillhör filosofiska
fakulteten.

Filosofem (grek. filosofema), eg. tankeresultat,
filosofisk sats; filosofiskt system; filosofiskt
hugskott, grundlös och vidtsväfvande filosofisk sats.

Filosofera (se Filosofi), tänka i filosofiska ämnen,
sysselsätta sig med filosofiska spekulationer, göra
undersökningar ang. någontings väsen och grund, göra
slutsatser ur förnuftsgrunder; tänka djupsinnigt,
grubbla, vara försänkt i begrundande.

Filosofi (af grek. filos, vän, och sofia, vishet),
den vetenskap, som söker åstadkomma en allmän
världsförklaring och lifsåskådning. Uttrycket
"filosofera" förekommer i den bevarade grekiska
litteraturen först hos Herodotos och detta i
sin ursprungliga betydelse af att hysa kärlek
till visheten och sträfva efter denna. I samma
bemärkelse användes uttrycket ock i Perikles’
bekanta graftal hos Thukydides. Sin betydelse
såsom vetenskaplig term torde ordet ha fått
först hos sokratikerna, särskildt hos Platon och
Aristoteles. Hos dem motsvarar det närmast, hvad
man i modern tid kallar vetenskap, hvarför de ock
tala om flera olika "filosofier" i betydelsen af
olika vetenskaper. Den särskilda betydelsen såsom
namnet på den allmänna principvetenskapen till
skillnad från specialvetenskaperna förbereddes hos
Aristoteles därigenom, att han skilde mellan "den
första filosofien" och de öfriga filosofierna. Inom
den antika kulturen närmast efter Aristoteles’ tid
började åter filosofien hos epikuréerna och stoikerna
att förlora denna särskilda betydelse af vetenskap,
i det att ordet användes i betydelsen af lefnadskonst,
den teoretiska vishet och praktiska visdom, hvarigenom
människan kunde nå sitt mål här i lifvet, under det
att de egentliga vetenskaperna gingo hvar och en under
sitt namn. Under antikens sista dagar trädde återigen
filosofien hos neoplatonikerna i nära förbindelse
med den teologiska spekulationen; så var ock fallet
under medeltiden, då filosofien fattades såsom en
den kristna "trons tjänarinna". Med vetenskapernas
pånyttfödelse under renässanstidehvarfvet afkastade
äfven filosofien detta teologiska ok och sökte att
på egen hand, med erfarenhetens och det mänskliga
förståndets hjälp, tillfredsställa det mänskliga
kunskapsbegäret rörande världens och lifvets djupaste
frågor. Därunder har filosofiens utveckling till våra
dagar väsentligen gått fram i två olika strömfåror,
allteftersom erfarenheten eller förnuftet användts
såsom den yttersta kunskapskällan. Därigenom ha
uppstått två olika uppfattningar af filosofien och
dess metod, hvilka ännu stå såsom oförsonade motsatser
i nutiden, å ena sidan den erfarenhetsmässiga
empirismen, såsom hvars uppslagsman Bacon plägar
betraktas och som sedan framför allt utvecklats i
England, men under de sista årtiondena mycket utbredt
sig äfven i öfriga kulturländer, och å andra sidan
rationalismen, hvilken grundlades af Cartesius och
sedan utvecklats på det europeiska fastlandet och
i Sverige.

Enligt denna sistnämnda åsikt, hvilken först kom
till en rikare utveckling och kan sägas ha upptagit
Platons tvåvärldsteori, har människan i sitt förnuft
(lat. ratio) en kunskapskälla af högre art än
den sinnliga erfarenheten. Genom rent tänkande kan
därför människan bilda sig ett begrepp om en absolut
verklighet, ett själfständigt och fullkomligt vara,
som på samma gång måste vara all annan verklighets
yttersta grund och dess utvecklings högsta
ändamål. Filosofien blir då vetenskapen om detta
absoluta och om det relativas (den osjälfständiga
och ofullkomliga verklighetens) förklaring därur,
under det att de andra vetenskaperna handla om olika
arter af det relativa och förklara dem ur grunder, som
själfva tillhöra den relativa verkligheten. På denna
ståndpunkt har sålunda filosofien ett annat föremål än
de öfriga vetenskaperna, det absoluta, och en annan
kunskapskälla, det osinnliga förnuftet. Visserligen
kan den vid världsförklaringen hämta kunskap
om det relativa ur samma sinnliga erfarenheter,
som bearbetats af de empiriska vetenskaperna,
men dess betraktelsesätt af denna relativa värld
och dess fakta blir dock ett helt annat än de andra
vetenskapernas därigenom, att filosofien ser äfven det
ändliga i oändlighetens ljus, såsom på något sätt en
uppenbarelse af det absoluta. En del af de tänkare,
som hyllat en sådan rationalistisk ståndpunkt, har
såsom Spinoza och Hegel tillmätt det förnuftiga
förståndet en förmåga att själf konstruera sitt
innehåll oberoende af all erfarenhet; andra ha,
såsom Boström, i den förnuftiga känslan sett en
erfarenhet af annan art än den sinnliga och sålunda
i den religiösa känslan, i samvetets bud och i
hjärtats aningar om det oändliga sökt stöd för sin
metafysik. Men äfven för den sistnämnda blir begreppet
det enda egentliga sanningskriteriet, ty endast i
dess form kan man med bestämdhet skilja mellan det
sinnliga och det osinnliga. Och därigenom får den
rationalistiska filosofien alltid en metod, som mycket
skiljer sig från de öfriga vetenskapernas, vare sig
att denna blir Spinozas "geometriska demonstrationer",
Hegels "dialektiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:15:20 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0145.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free