Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finansrätt - Finanstull. Se Tull - Finbränning. Se Finering - Finby - Finch - Finch, Sir Heneage - Finch, Sir John - Finch, Heneage, 1:e earl af Nottingham - Finch, Daniel, 2:e earl af Nottingham - Finch, William - Finch, Edward - Finch, George William - Hatton, earl af Winchilsea och Nottingham - Finch-Hatton. Se Finch 6 o 7. - Finchley - finck, Friedrich august von - Fincke, Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anskaffandet af statens och kommunernas inkomster
samt dessas disponerande. Jfr Kamerallagfarenhet.
Finanstull. Se Tull.
Finbränning. Se Finering.
Finby, kapell under Bjärnå pastorat i Åbo och
Björneborgs län, Finland. Landarealen 74 kvkm.
Befolkningen, omkr. tredjedelen svensktalande, 1,814
pers. (1905).
A. G. F.
Finch [finʃ], gammal engelsk adelsätt, hvilken
enligt genealogen Dugdales osäkra antagande skulle
ha samma härkomst som släkten Herbert (earlerna
af Pembroke). Den omtalas med säkerhet mot
medeltidens slut och erhöll på 1600-talet earlvärdighet
af Nottingham och Winchilsea.
1. Sir Heneage F., d. 1631, invaldes första
gången i underhuset 1607 och var dess talman
1626, hvarvid han gjorde sig bemärkt för sin
eftergifvenhet mot Karl I:s maktspråk.
2. Sir John F., den föregåendes kusin,
ämbetsman, f. 1584, d. 1660, invaldes 1614 i underhuset
och blef 1628 dess talman. Bekant är den
scen vid upplösningen af parlamentet 1629, då
F. med våld hölls kvar i talmansstolen, medan
sir John Eliot uppläste och förklarade antagna de
berömda resolutionerna mot olaga beskattning. F.
blef 1635 kunglig öfverdomare och fällde som sådan
en mängd ytterligt stränga domar i konungens
intresse, hvarjämte han var nitiskt verksam i
Stjärnkammaren. Genom sitt utlåtande 1637 åtog han
sig hufvudansvaret för ”skeppspenningarnas”
laglighet. 1640 utnämndes F. till storsigillbevarare (lord
keeper) och upphöjdes till peer (baron F.). ”Långa
parlamentet” skyndade s. å. att ställa honom under
åtal, och han flydde då (i dec.) till Holland, hvarifrån
han återkom först vid restaurationen 1660. F.
var fullt uppriktig i sitt högkyrkliga och rojalistiska
nit, som med åren blef nästan fanatiskt.
3. Heneage F., 1:e earl af Nottingham,
son till F. 1, ämbetsman, f. 1621, d. 1682,
framträdde efter restaurationen 1660 som åklagare i
målet mot ”konungamördarna” och förfäktade i
underhuset under de följande åren med ifver hofvets
och kyrkans intressen. 1670 blef F. generaladvokat
(attorney general) och 1673 efter Shaftesbury
storsigillbevarare, upphöjdes 1674 till peer (baron F.
of Daventry) och blef s. å. i dec. lordkansler. 1681
upphöjdes han till earl af Nottingham. F. var som
domare opartisk och rättrådig samt inlade stora
förtjänster om utvecklingen af den engelska ”billighetsrätten”
(”Equity”). I politiken lydde han fogligt
Karl II:s anvisningar samt förstod att i parlamentet,
där han var träget verksam i en mängd kommittéer,
utöfva ett förmedlande inflytande.
4. Daniel F., 2:e earl af Nottingham
och sedan 1729 genom arf äfven earl af
Winchilsea, den föregåendes son, politiker, f.
1647, d. 1730, invaldes 1679 i underhuset, intog
1682 vid faderns död dennes plats i öfverhuset, där
han fick stort inflytande som ledare för de strängt
högkyrkliga tories, hvilka misstrodde Jakob II:s
katoliserande planer. Vid 1688 års revolution
gjorde han ett försök att rädda tronen åt Jakobs
son under ett regentskap, men fogade sig snart och
var 1688–93 konung Vilhelms statssekreterare för
krigsärenden. Samma ämbete innehade han 1702–04
under Anna, men utträngdes sistnämnda år
genom whigs’ växande inflytande. 1714–16 var
F. under Georg I lord president i dennes råd, men
nödgades sedan afgå på grund af sitt försök att
utverka mildare behandling af de jakobitiske pärer,
som voro invecklade i 1715 års resning.
5. William F., den föregåendes son, diplomat,
sändes i juli 1719 med instruktioner till amiral
Norris, som då kryssade med en flotta i Östersjön,
samt utnämndes i mars 1720 till envoyé i Stockholm.
Han hemkallades i sept. 1724.
6. Edward F., den föregåendes broder, diplomat,
d. 1771, afslöt 1718 sina universitetsstudier i
Cambridge och sändes hösten 1728 som engelsk
envoyé till Stockholm. Som sådan sökte han 1734
förgäfves mot subsidielöften utverka användning af
svenska trupper i striderna om polska konungavalet.
F. stödde Horns politik och klagade i sina depescher
öfver hattchefernas engelskfientlighet. 1738 sökte
han utan framgång främja förslaget om ett svensk-ryskt
förbund, bemödade sig nästa år lika fruktlöst
att genom bestickning rädda mössrådet undan
ständernas anfall och förflyttades i sept. s. å. efter
rådets fall till Petersburg. Därifrån återvände F.
hem 1742 och innehade sedan åtskilliga hofämbeten.
1727–64 var han i underhuset representant för
Cambridges universitet. Han antog 1764 af arfsskäl
namnet Finch-Hatton.
7. George William F.-Hatton, earl
af Winchilsea och Nottingham, den
föregåendes sonson, f. 1791, d. 1858, ärfde 1826 de
båda earltitlarna och bekämpade i öfverhuset som
strängt protestantisk konservativ med ytterlig
häftighet förslaget om katolikernas emancipation.
Tvisterna därom ledde 1829 till en mycket omtalad duell
mellan honom och hertigen af Wellington.
V. S–g.
Finch-Hatton [fi′nʃ hä′tn]. Se Finch 6 o. 7.
Finchley [fi′nʃli], förstad till London, i grefsk.
Middlesex, 12 km. n. om Hyde park, med högre
skola (Christ’s college), kloster och konvalescenthem.
22,126 inv. (1901).
Finck, Friedrich August von, preussisk
general, f. 1718 i Strelitz, d. 1766 i Köpenhamn,
tjänade först i österrikiska och sedermera i ryska
armén samt ingick 1743 som major vid preussiska
hären, i hvilken han med utmärkelse deltog i andra
schlesiska (1744–45) samt sjuåriga kriget (1756–63).
1759 blef han generallöjtnant, men måste
s. å., i den olyckliga affären vid Maxen (i hvilken
han, på konungens befallning och trots sina däremot
gjorda föreställningar, nödgats inlåta sig), med sin
kår sträcka vapen för de öfverlägsne österrikarna
(21 nov.) samt dömdes därför till afsättning och
ett års fästningsstraff. 1764 kallades han till
Danmark och blef där general vid infanteriet.
Fincke, Gustaf, finsk ämbetsman, f. omkr.
1510, d. 1566, utnämndes 1547 till höfvitsman på
Nyslott, hvarunder Savolaks lydde. Norra delen af
detta landskap var då nästan obebodd. Understödd
af Gustaf I, vidtog F. verksamma åtgärder att för
odlingen vinna detta område, och inom kort
uppstod där den vidsträckta Tavisalmi socken. Längre
fram (1552) förmådde F. invånarna från Savolaks
att grundlägga nybyggen i de inre, öde trakterna
af Österbotten. Äfven norra Tavastland, omfattande
de nuv. socknarna Laukas, Viitasaari och Saarijärvi,
erhöll genom hans nit sina första fasta bebyggare
(1551). F., som sålunda förvärfvat sig ett aktadt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
