Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
folkstammar: de egentlige finnarna, som bosatte sig i
nejden af nuv. Åbo och vid Bottenhafvets sydligaste
kuststräcka; tavasterna, som valde boningsplatser
i nuv. Tavastland och Nyland, och karelarna, som
befolkade landets sydöstra nejder. Dessa folkslags
samhällsskick var patriarkaliskt; dock torde,
åtminstone delvis, ett allmännare föreningsband
funnits i det s. k. "kihlakunta" (gislalag), som
omfattade flera med hvarandra förbundna familjer och
släkter. En högre kulturståndpunkt hade de hedniske
finnarna icke uppnått. Huvudnäringarna voro jakt,
fiske, boskapsskötsel och nomadernas jordbruk,
svedjande. Bland slöjder var smideskonsten med
förkärlek idkad. Religionen bestod i trolldyrkan
l. schamanism. När den svenska befolkningen bosatt
sig i södra F:s kusttrakter är en ännu icke afgjord
fråga. En del forskare går i fråga om dess ålder
tillbaka ända till stenåldern, medan andra, med
erkännande af Ålands svenska befolknings höga ålder,
förlägga den svenska befolkningens framträdande i
Egentliga F. och Nyland till en jämförelsevis sen tid,
några ända till 1100–1300.
Kristendomen vann fotfäste i landet genom Erik den
heliges korståg, mot slutet af 1150-talet; året 1157
är godtyckligt antaget såsom korstågsår. Emellertid
befann sig den kristna församling, som enligt
en ganska gammal tradition upprättades af biskop
Henrik i Uppsala, länge i en vacklande och osäker
ställning. Den oroades af de hedniske tavasterna
och karelarna, som understöddes af ryssarna, medan
Sverige, sönderslitet af inre strider, kunde erbjuda
endast ringa eller ingen hjälp. Dominikanmunken
Tomas, som omkr. 1220 blef utnämnd till F:s
troligen förste biskop, lyckades till en början
gifva församlingen ökad stadga, men rönte senare
motgång. Han tog afsked 1245 (d. 1248). Ställningen
förblef bekymmersam, tills Birger jarl antagligen
1249 företog ett andra korståg. Han landsteg, såsom
de fleste ansett, på F:s södra kust, framträngde
till trakten af nuv. Tavastehus och grundlade där
Tavastehus’ l. Kronoborgs slott. Samtidigt antages
landets svenska befolkning ha ökats med från Sverige
inflyttade bebyggare. Från denna tid uppbar svenska
regeringen skatt i F., och äfven kyrkoordningen vann
större stadga. Biskoparna Bero (1245–58), Ragvald
(1258–66), Catillus (Kettil, 1266–86), Johannes I
(1286–90) och Magnus I (1291–1308) nämnas såsom finska
kyrkans styresmän. Genom Tyrgils Knutssons fälttåg
(1293) och freden med Ryssland i Nöteborg (12 aug.
1323) mellan konung Magnus Eriksson och fursten i
Novgorod Jurij Danilovitj blefvo katolicismen
och svenska väldet slutligen befästa i F. Ryssland
afstod till Sverige tre gislalag af Karelen: Savo,
Jääskis och Äyräpää. Gränsen drogs från Systerbäck
till Vuoksen och södra Saima, men dess vidare
sträckning är osäker. Några anse, att den gick till
Bottniska viken och att Pyhäjoki i Österbotten var
gränsflod, medan enligt de flestes mening gränsen
gick till Ishafvet. I hvarje händelse befolkades norra
Österbotten med svenska och finska kolonister (jfr
Birkarlar), hvarigenom området faktiskt tillföll
svenska kronan. Svensk befolkning har sedermera varit
bosatt längs Österbottens södra kuststräcka.
Att svensk lag och svenskt samhällsskick vid denna
tid infördes i F., kan slutas af de förhållanden,
som sedermera inträdde. Häfden meddelar emellertid
inga närmare upplysningar om, huru det skedde. Den
enda handling, som i detta hänseende kan åberopas,
är konung Birgers skyddsbref (af 1316) för kvinnorna
i Karelen, genom hvilket dessa tillförsäkras full
fred och säkerhet enligt svensk lag. Orden "jus
carelicum", "jus finnonicum", "jus helsingonicum"
och "jus svevicum", som förekomma i handlingarna,
beteckna olikartad skatteuppbörd. Jämförelsevis
rikare äro de källor, hvilka belysa de kyrkliga
förhållandena. Biskop Magnus, som flyttade
biskopssätet från Räntämäki l. S:t Marie till Åbo,
efterträddes af Ragvald II (1308–21) och denne af
Benedictus (Bengt, 1321–38). Ryktbarare än dessa är
biskop Hemming (1338–66), som nitiskt verkade för
den finska kyrkans andliga förkofran och ökandet af
dess egendom samt skänkte till domkyrkan i Åbo en för
den tidens förhållanden betydlig boksamling. Denne
prelat medverkade till en regeringsåtgärd af
ej ringa betydelse i landets historia. Vid Håkan
Magnussons konungaval stadgades nämligen, i bref af
15 febr. 1362, att "emedan Österland (Finland) är
ett biskopsdöme och lagmansdöme och våra föräldrar
alltid ha rönt kärlek och trohet af detsamma,
så är det väl tillbörligt, att de för framtiden
vinna den heder och kärlek, som tillkomma andra
biskopsdömen och lagmansdömen, så att hvarje gång,
då konung skall väljas, då skall lagmannen komma med
präster och tolf män af allmogen och konung döma å
all allmoges vägnar i Österland". Genom detta viktiga
konungabref kom F. i åtnjutande af samma lagliga
rättigheter som rikets öfriga landskap. Benämningen
"Österland" gaf småningom vika för "Finland"
(Fennia), som ursprungligen var namnet för "Egentliga
Finland". Österbotten räknades under medeltiden och
långt in i nya tiden såsom hörande till det egentliga
Sverige. Ännu under 1600-talet talades i aktstycken om
"Finland och Österbotten". F. led under konung Albrekt
(1363–89), drottning Margareta (1389–1412) och Erik
af Pommern (1412–39) genom det växande stormansväldet
och unionstidens stormar. Den främste bland rikets
stormän under Albrekts af Mecklenburg regering,
Bo Jonsson Grip, innehade till sin död (1386)
hela F. i förläning. På denna tid torde Raseborgs,
Kastelholms och Korsholms slott blifvit anlagda. När
Karl Knutssons riksföreståndarskap 1440 upphörde
och Kristofer af Bajern blef antagen till konung i
Sverige (1440–48), erhöll Karl Knutsson i förläning,
jämte några län i Sverige, äfven alla slott och län i
"Österland", med undantag af Kastelholms slott och
Ålands län. Han bodde på Viborg, tills han 1448 valdes
till konung. Andra gången beröfvad konungavärdigheten,
1465, såg han sig än en gång tvungen att söka
sin tillflykt i F., där han fortfarande innehade
betydliga förläningar och bodde på Raseborg, tills
han för sista gången vann kronan (1467–70). Äfven
den i unionstidens oroliga politik djupt invigde Erik
Axelsson Tott utöfvade från 1457 intill sin död (1481)
ett mäktigt inflytande i F. såsom innehafvare af
Viborgs (med Nyslott) och Tavastehus län. Sedermera,
vid konung Hans’ antagande till svensk konung (1497),
erhöll Sten Sture d. ä. i lifstidsförläning hela F.,
med alla dess slott. Ännu en mäktig länsinnehafvare
må nämnas, nämligen Erik Turesson Bielke, som
1499–1511 innehade Viborgs och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
