- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
313-314

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Nyslotts län. Mindre förläningar tilldelades vanligen
inhemska frälsemän dels mot tjänstskyldighet, dels
på "afgift". Men ej sällan bibehöllos länen till
regentens omedelbara disposition och förvaltades då af
fogdar, som vanligen voro medlemmar af den inhemska
adeln. Under unionstiden leddes F:s kyrkostyrelse
af åtskilliga kraftfulla biskopar, bland hvilka
de fleste höllo sig fjärran från de politiska
förvecklingarna, men däremot nitiskt egnade sig åt
landets förkofran. Ryktbarast bland dem är Magnus
Olai Tavast, medlem af en finsk adlig ätt. Under
den långa tid (1412–50) denne man (d. 1452) innehade
biskopsstolen sökte han på hvarjehanda sätt höja sin
kyrkas anseende; han grundlade Nådendals kloster,
och troligen bör man äfven tillskrifva honom en
väsentlig del i två åtgärder till rättskipningens
förbättring, hvilka 1435 vidtogos af Erik af
Pommern. Den ena af dessa åtgärder bestod däri, att
F. delades i två lagsagor, Söderfinne och Norrfinne,
den förra omfattande sydöstra delen af Egentliga F.,
Nyland, östra och västra Karelen samt Tavastland,
den senare nordvästra delen af Egentliga F.,
Satakunta, Österbotten och Åland. Aura å var
gräns mellan lagsagorna. Den andra åtgärden (som
redan 1407 varit ifrågasatt) var, att domsrätten i
F. öfverlämnades åt en s. k. "landsrätt", hvilken
1411 och 1414 omtalas såsom verksam, men först 1435
erhöll en slutlig organisation. Vid landsrätten,
som sammanträdde i Åbo midsommartiden, skulle ett
riksråd, såsom konungens domhafvande, föra ordet i
närvaro af biskopen, några medlemmar af domkapitlet,
så många riksråd, som i landet funnos, lagmännen,
alla häradshöfdingarna och alla fogdarna. Denna
domstol egde troligen icke länge bestånd, ty
efter 1447 omnämnes den endast sällan. Bland
Magnus Tavasts efterträdare var Konrad (Kort) Bidz
(1460–89) en betydande kyrkofurste. Handeln låg i
hansestädernas händer. Finland hade sex städer:
Åbo, Ulfsby (1558 flyttad till Björneborg),
Viborg, Raumo, Borgå och Nådendal. Ett blodigt
skimmer faller, genom det s. k. stora ryska kriget,
öfver slutet af F:s medeltidshistoria. Redan 1473
öfverföllo ryssarna (hvilkas mod vuxit, sedan Ivan
III Vasiljevitj grundlagt det moskovitiska väldet)
F:s östra gränstrakter. Till skydd emot dem anlades
1475 af Erik Axelsson Tott fästningen Olofsborg,
sedermera äfven kallad Nyslott. Under de följande
åren företogos från rysk sida spridda härjningståg,
men först 1495 bröt stormen fullt lös. Genom biskop
Magnus III Stiernkors’ (1489–1500) och befälhafvaren
på Viborgs slott Knut Posses energiska åtgärder
(traditionen om den s. k. "Viborgska smällen" har
föga grund) räddades landet. Ännu ödesdigrare blef
det följande året. Redan i midten af jan. inbröto
ryssarna öfver gränsen och framträngde härjande ända
till närheten af Tavastehus. Riksföreståndaren Sten
Sture d. ä:s (1470–97; 1501–03) för sent vidtagna
försvarsåtgärder blefvo fruktlösa, men lyckligtvis
visade sig ryssarna inom kort benägna för fred. 3
mars 1497 afslöts i Novgorod ett stillestånd på
sex år, hvilket 1504 och ofta sedermera förnyades,
utan någon förändring i gränsförhållandena. Under
Svante Stures riksföreståndarskap (1504–12) härjades
kusterna hårdt af danskarna. Sören Norby eröfrade 1507
Kastelholm, och Otto Rud plundrade 1509 Åbo. Efter
Sten Sture d. y:s död föll landet 1520, i likhet
med Sverige, i danskarnas händer.

Sedan Gustaf Vasa i Sverige börjat sin kamp (1521)
mot det danska väldet, reste sig äfven finska män,
bland dem främst Erik Fleming, Ivar Fleming och Nils
Grabbe, mot Kristian II, hvars blodiga stränghet
gjort sig gällande också i F. Dessas bemödanden ledde
till afgörande framgång, först sedan Gustaf Vasa,
efter Stockholms fall (1523), sett sig i stånd att
sända hjälptrupper till F. Före slutet af 1523 var
danska makten krossad äfven i F. Från denna tid
är reformationsverket hufvudangelägenheten i F.,
liksom i Sverige. Sedan F:s siste katolske biskop,
Arvid Kurck, dött 1522, förestods Åbo biskopsstift
1524–27 af Erik Svensson såsom valbiskop ("electus"),
som icke utöfvade full biskopsmyndighet. Efter dennes
afgång utsåg konungen Martin Skytte till biskop i
Åbo (1528–50). Skytte vigdes till sitt ämbete på
vanligt katolskt sätt och blef för sin egen del i
hufvudsak den gamla läran trogen, men icke dess mindre
tillmötesgick han regeringen vid reformationens
införande. 1531 hölls den första svenska mässan
i Åbo, och någon tid senare förordnades, att
gudstjänsten skulle firas på landets språk. 1537
nedbrann dominikanklostret i Åbo, och 1538 utdrefvos
munkarna ur franciskanklostret i Raumo. Äfven landets
öfriga kloster, franciskan- och dominikanklostren i
Viborg samt Kökars franciskankloster, delade snart
samma öde. Endast birgittinklostret i Nådendal
egde, ehuru i förfallet skick, bestånd till seklets
slut. Samtidigt med att de gamla kyrkoinrättningarna
upphäfdes, tillegnade sig Gustaf Vasa med stor
hänsynslöshet en stor del af kyrkans inkomster
och egodelar. Bildningsanstalterna rönte ringa
omvårdnad, men lyckligtvis egde F. i rektorn vid Åbo
katedralskola, sedermera biskopen (1554–57) Mikael
Agricola en man, som med hängifvenhet egnade sig åt
bildningens främjande. Han intager en betydande plats
i F:s bildningshistoria särskildt såsom författare
till finska kyrkliga skrifter och öfversättningar
från bibeln, arbeten, som voro den finskspråkiga
litteraturens förstlingar. Om F:s förste reformator,
Peder Särkilaks, är föga bekant. Biskopsstiftet
delades 1554, hvarvid Paul Juusten blef biskop
i Viborgs stift (1554–63). I ekonomiskt
afseende var Gustaf Vasas regering en tid af rik
uppblomstring. Särskildt egnades mycken uppmärksamhet
åt de öde inre bygdernas, de s. k. erämarkernas,
befolkande. Till de obebyggda nordliga områdena i
Savolaks, Tavastland och Satakunta, äfvensom till
trakterna omkring Uleå träsk, sändes nybyggare,
i synnerhet från Savolaks, hvarest ståthållaren
på Nyslott, Gustaf Fincke, med ifver befordrade
kolonisationen. Helsingfors ("Gamla Helsingfors")
grundlades 1550 vid Vanda ås mynning. Gustaf Vasas
tvååriga krig med Ryssland (1555–57), som slutades
genom freden i Moskva i mars 1557, hämmade icke i
väsentligare mån landets ekonomiska utveckling. Men
frukterna af Gustaf Vasas fredliga regering gingo
till stor del förlorade under hans söners oroliga
tidehvarf. Den första striden mellan Erik XIV och
hertig Johan, hvars 1556 grundlagda hertigdöme
omfattade Egentliga F., Satakunta, Åland och en del
af Nyland, utkämpades i F., där hertig Johan på Åbo
slott blef belägrad och tagen till fånga (1563).

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:45:31 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfbh/0181.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free