- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Uggleupplagan. 8. Feiss - Fruktmögel /
317-318

(1908) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

skolväsendets och finska folkbildningens främjare. Det
välstånd, som uppspirat under den långa fredstiden,
minskades betydligt genom de fruktansvärda
missväxter, som härjade landet under Karl XI:s senaste
regeringsår. Karl XII:s regering (1697–1718) bildar,
genom Stora nordiska krigets härjningar, en dyster
period i F:s historia. Under krigets första år sökte
befälhafvarna öfver den i F. kvarlämnade svaga
krigsmakten, Cronhjort och Maijdell, förgäfves
förstöra tsar Peters nya anläggningar, Kronstadt
och Petersburg. Ställningen blef ännu svårare,
sedan befälet 1707 öfverlämnats åt generalmajor
Georg Lybecker, hvars oduglighet vid flera tillfällen
trädde i dagen. Viborg eröfrades 1710, hvarmed östra
F. föll i fiendens händer, och tsaren själf landsteg
1713 vid Helsingfors. Vid Pälkäne kyrka (1713)
och vid Napue by i Storkyro socken (19 febr. 1714)
sökte förgäfves Karl Gustaf Armfelt (Lybeckers
efterträdare) göra fienden motstånd. Slagen, nödgades
han med spillrorna af sin här draga sig tillbaka
till Sverige. Genom slaget på Rilaks-fjärden (27
juli 1714), där Nils Ehrenschiöld utmärkte sig, blef
tsar Peter herre äfven till sjöss. En stor del af
invånarna lämnade därefter landet. De, som stannade
kvar, i synnerhet allmogen, prisgåfvos åt fiendens
godtycke, och landet blef ett rof för den vildaste
ödeläggelse. Den ryske öfvergeneralen, furst Michail
Golitsyn, sökte visserligen lätta bördorna, såvidt
i hans förmåga stod, men äfven han mäktade endast
i ringa mån hämma "Stora ofredens" fasor. Freden
i Nystad (1721), hvarigenom södra och sydöstra
Karelen, med städerna Viborg, Keksholm och Sordavala,
afträddes till Ryssland, beredde en länge efterlängtad
befrielse från långvariga lidanden. Gränsen drogs från
Vederlaks kyrka, hvilken förblef på svenska sidan,
5–15 km. från hafsstranden samt vidare n. om Viborg
och längs den linje, som ännu i dag skiljer Viborgs
och Kuopio län från hvarandra. På framställning af två
kommissioner, som blifvit tillsatta för undersökning
af landets tillstånd, beviljades skattefrihetsår
såväl åt hemmansegare på landsbygden som åt
städernas invånare; undervisningsanstalterna och
administrationen återupprättades; försvarsväsendet
byggdes på ny grundval. Folkmängden återväxte
med stor snabbhet. I den med Ryssland förenade
delen af F. råkade allmogen i en tryckt ställning
genom förläningar åt ryska herrar, hvarigenom de
s. k. donationsgodsen (se d. o.) i dessa nejder
uppkommo.

Fastän större delen af det finska folket återknöt den
gamla förbindelsen med Sverige, innebar dock framtiden
hotande faror. Hattpartiets ryska krig (1741–43)
ådagalade nogsamt, huru osäker ställningen dåmera
var. Fienden gick väl mildare till väga än under
"Stora ofreden", men kejsarinnan Elisabets manifest af
18 (g. st.) mars 1742, som talade om F:s förening med
Ryssland såsom en särskild stat under ryskt beskydd,
vittnade om den ryska regeringens afsikter. Äfven
sedan freden i Åbo (1743) blifvit ingången, hvarigenom
ett betydligt område, med städerna Fredrikshamn,
Villmanstrand och Nyslott, afträddes till Ryssland
och Kymmene älf blef gränsflod, sökte Elisabet, ehuru
utan nämnvärd framgång, på intrigens väg utbreda
sitt inflytande i F. De följande åren af Fredrik I:s
regering och Adolf Fredriks tid (1751–71) utmärktes
dels därigenom, att svenska språkets ställning såsom
landets kulturspråk befästes, hvaremot finska språket jämförelsevis
förbisågs, dels genom den förkärlek, hvarmed frågorna
om F:s ekonomiska utveckling omfattades. De
naturvetenskapliga och ekonomiska studierna
bedrefvos med framgång under ledning bl. a. af
J. Brovallius och K. Fr. Mennander. Vid Åbo
universitet inrättades 1747 en professur i ekonomi,
kärrodlingar uppmuntrades, och de vid Bottniska
viken belägna stadernas handel vann ny styrka, sedan
det gamla handelstvånget vid 1765–66 års riksdag,
till ej ringa del genom finnen Anders Chydenius’ (se
denne) nitiska verksamhet, blifvit afskaffadt. Ur de
för de finska ärendena af regeringen och riksdagarna
tillsatta kommissionernas och riksdagsdeputationernas
arbeten framgick planen till storskifte, hvilken dock
ännu endast till ringa del genomfördes. Uppförandet
af Sveaborgs fästning begynte 1749 under ledning af
Augustin Ehrensvärd. 1772 års revolution genomfördes
i Finland af Jakob Magnus Sprengtporten. I hufvudsak
fortgick F:s utveckling i oförändrad riktning under
Gustaf III:s regering (1771–92). Storskiftet fick
fart genom en förordning af 1775, enligt hvilken
en del af skogsmarkerna tillföll jordegarna och
det öfriga afvittrades för kronans räkning; landets
indelning i sex län (länen hade förut varit fyra),
upprättandet af Vasa hofrätt (1775; invigd 1776)
och förbättrandet af F:s försvarsväsen genom
vargeringen och passevolansen äro åtgärder från
denna tid. Emellertid uppgjordes ånyo planer till
F:s lösryckande från Sverige, denna gång af en
finsk man, befälhafvaren för Savolaksbrigaden,
Göran Magnus Sprengtporten, hvilken, sedan han
1786 flyttat till Ryssland, fullföljde sina
stämplingar. Oron bröt ut i början af kriget med
Ryssland 1788–90. Sedan konungens angrepp mot
Fredrikshamn strandat, uppsatte själfständighetsmännen
J. A. Jägerhorn, K. H. Klick m. fl., hvilka vunnit
äfven generalen K. G. Armfelt för planen, den s. k.
Liikalanoten 9 aug. 1788, som afsåg att öppna
underhandling om fred med Katarina II. Jägerhorn,
som framlämnade noten i Petersburg, hade dock
ringa framgång. Sedermera följde undertecknandet
af den s k. Anjala-förbundsakten (se
Anjala-förbundet) 12 aug. 1788, hvarigenom man
ville förmå konungen att sluta fred och sammankalla
ständerna. Rörelsen, där själfständighetssträfvandet
icke längre var bestämmande, öfvergick därefter
äfven till de svenska regementena. Genom att i
hast återvända till Sverige undkom Gustaf III den
hotande faran. Folkets ovilja mot planerna att i
F. grundlägga ett adelsvälde under ryskt beskydd hade
tydligt gifvit sig till känna, och konungen kunde
därför, sedan konspirationens kraft blifvit bruten,
utan hinder fullfölja striden mot Ryssland. 1789
måste konungen, som ryckt in på det ryska området,
efter nederlaget vid Kaipiais (15 juli) retirera
öfver Kymmene älf. Krigshändelserna i Savolaks voro
icke afgörande. 24 aug. blef skärgårdsflottan slagen
vid Svensksund. 1790 års krig började med smärre
krigshändelser i Savolaks. Konungens djärfva plan att
låta skärgårdsflottan operera särskildt ledde till
reträtten vid Viborg 3 juli 1790. Krigshändelserna
slutade med den svenska skärgårdsflottans seger
vid Svensksund 9 juli 1790. Freden i Värrälä 14
aug. 1790 medförde ingen gränsförändring. Under
Gustaf IV Adolfs regering (1792–1809) fortsattes
de patriotisk-ekonomiska

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Mar 8 16:03:17 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfbh/0183.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free